Etikett: idioter

Skriva kort eller långt

Av , , Bli först att kommentera 7

Det tar tid att skriv korta texter. Det är en svår konst att skiva kort. Minns de dagar på Folkbladet då nyhetschefen gav mig dagens uppgift: Att skriva korta, kärnfulla notiser. Att skriva ihop ett helt uppslag var inga problem, men på några få rader beskriva en brand i Nordmaling eller på max tio rader berätta om en trafikolycka i Vindeln – kunde ta timmar.

Mitt tal till Bjerre

Har i dagarna två skrivit på två korta texter. Den första ett tal på max 4–5 minuter, som jag ska hålla den 10 juli när vännen Bjerre gifter sig med sin älskade Ulla. Ett sådant tal kräver en perfekt blandning av allvar, underhållande skämt och glädje – max 3–5 minuter långt.

Efter åren som reporter på Radio Västerbotten och dåvarande SVT Nordnytt, har jag blivit rätt så duktig på att beräkna längden på det skrivna. Så det kommer att fungera. Dessutom – talaren får inte bli viktigare än texten.

Skrönor i vackra Tärnaby

Vara rolig i Tärnaby
Den andra texten, en 20 minuter lång/kort underfundig skröna, som jag ska leverera ute på Udden i Tärnaby den 20 juli. Jag tror mig vara klar med den. 18 minuter prick. Bra, för jag brukar alltid dras i väg på något sidospår. Jag har fått ihop en bred och varierande skröna från Baklandet.

Gratisjobb
Så fungerar författarskapet. 90 procent av tiden går åt till förberedelsen, 10 procent till framförandet. Men jag får bara betalat för tiden på scenen – ibland knappt det. Än mer snett blir det vad gäller arbetet med en roman. Med Esterboken arbetade jag till och från under tio år med faktainhämtning, intervjuer, val av berättarton, berättartekniken och sedan två års dagligt skrivande i skarpt läge. Kan lugnt påstå: Timpenningen är usel.

Lång text på G
Vid sidan av tangentbordet ligger underlaget till en längre text, som handlar om samhällssynen som härskade i början av 1900-talet och in i välfärdsbygget under 50/60-talet. Den tid då Ester tvingades hålla sig gömde i Nygård under 27 år och sedan tvingades tacka ja till att bo 56 år på Lyckseles ålderdomshem och äldreboende, för att undkomma de alternativa boendeformerna.

Ge plats åt de starka
Jag har under min långa Esterturné hört mängder med förfärliga berättelser om hur myndigheterna tvångsomhändertagit allt från små döva pojkar, till låghalta, ensamstående kvinnor och barn som var sena i utvecklingen. Barn som aldrig återvände hem. Jag läst en del förfärliga berättelser om vad som hände med alla dessa svaga och livsodugliga barn – om experimenten de utsattes för. Det är om detta debatten om statyns vara eller inte vara, borde handla om. Ester, staty eller inte, är symbolen för alla de barn och vuxna som jagades.

Idiot-stämpel i pannan
Många var de som godtyckligt fick en IDIOT-stämpel i pannan. Obehagligt blev det när idéerna om arvshygien (att offra de svaga för att ge plats åt de redan starka) kokades ihop med rashygienen (rasismen).

Alltså, vi ska inte resa ett minnesmärke på grund av Esters stora skor eller 3000 begravningar.

Ester representerar alla de som ansågs var eljest och som dömdes för sitt yttre.

Exempel på den tidens resonemang (1920-talet)
”Idioterna bör icke ha rätt att fortplanta sina lyten till kommande släktled. Detta kan naturligtvis lätt hindras om dylika individer omhändertas i lämpliga anstalter under hela den fortplantningsdugliga åldern. Det blir dyrt, säger mången; ja, men det blir i längden mångfaldigt dyrare att taga hand om deras avkomma. Sinnesslöa barn borde omgående skiljas från familjen, där de tog alltför mycket av moderns uppmärksamhet och omsorg, till förfång för syskonen.”

”Det sinnessvaga barnet är icke i stånd att återge något åt sina medmänniskor, det friska barnet blir ibland tack vare utebliven vård sjukt. Många finnas, som anse en sådan fördelning av samhällets omsorg om sina barn vara utslag av falsk humanitet, dvs mycket litet mänskligt. Huru länge skall allmänna meningen tillåta ett idiotiskt barn växa upp på bekostnad av friska barn, som gå under av umbäranden? Idioterna bör icke ha rätt att fortplanta sina lyten till kommande släktled. Detta kan naturligtvis lätt hindras om dylika individer omhändertas i lämpliga anstalter under hela den fortplantningsdugliga åldern.”

”I   läkaresällskapet hävdade 1910 professor Karl Petrén att ”operativa ingrepp, som hindra individen från att propagera rasen är vida säkrare än äktenskapshinder.”

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Om dåliga barn

Av , , Bli först att kommentera 3

I arbetet med min historiska roman ”Älskade Ester” har jag fått lära mig mycket om hur livet var under 1900-talets början. Jag tror mig veta en hel del om den tidens jord- och skogsbruk, om hur hårt missväxten slog mot barn och gamla. Det har också varit en klassresa genom ett Sverige där fattigdomen gick i arv och där endast män med pengar fick rösta i riksdagsvalen. Jag har lärt mig massor om hur det gick till när Fattigsverige tog stegen in i en välfärdsstat.

Men det finns även ämnen som varit hemska att tränga in i – om den framväxande rasismen och den nedlåtande synen på de människor som var annorlunda, eljest. Redan den flitigt läste Luther, rekommenderade på 1500-talet att man skulle ta ett utvecklingsstört barn till den närbelägna floden och dränka barnet då det var besatt av djävulen och saknade själ.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns fördold rädsla för överbefolkning och att ”fel” människor förökade sig. 1909 bildades en forskargrupp i Sverige som skulle undersöka genetiska skillnader. I Rasbiologiska institutet i Uppsala ”forskade” man för att urskilja vilka människor som var mer värdefulla och vilka som var av det sämre slaget. Man diskuterade på fullt allvar att skapa olika hinder för att de ”dåliga människorna” skulle föröka sig – som steriliseringar, att spärra in dem  – men också ”dödshjälp” för svårt sjuka, missbildade eller utvecklingsstörda spädbarn.

Under 1920-talet började det dyka upp olika slags intelligensmätningar. Genom dessa kunde man dela in annorlunda barn i sex olika kategorier: idioter, imbecilla, debila, lätt efterblivna, normala och övernormala. Men testerna som användes byggde på frågor som var anpassade för medelklassbarn i städerna. Det var alltså frågor som var obegripliga för barnen på landsbygden, som dessutom många gånger var undernärda. Hunger gör att ett barn inte hänger med lika lätt. Men det tänkte väl inte den tidens trendforskare på.

Idiotregister, sinnesslöanstalter och rasbiologi genomsyrade det svenska samhället under 1900-talets första decennier. Men redan tidigare kunde prästerna skriva i kyrkoböckerna att en viss person var Idiot. Skolor, arbetshem och anstalter för personer med intellektuell funktionsnedsättning öppnades på flera håll i landet. Det fanns ett synsätt att det var ett värdigare liv för idioterna att bli inlåsta, än de kunde få ute i det vanliga samhället. Somliga ansåg att handikappade hade ett skadligt inflytande på ”vanligt” folks moral.

Ja, sen vet vi ju alla vad som hände när rasbiologin hamnade i nazisternas händer. 1939 inledde nazisterna det som kallades för ”Kinder-Euthanasie” – dödshjälp för ”icke livsdugliga” barn. I hemlighet skulle dessa dåliga barn avlivas på särskilda anstalter: dödsorsaken angavs ofta som lunginflammation. De som kom i fråga var barn med Downs syndrom, ”mikrocefaler” eller ”hydrocefaler” (dvs. barn med avvikelser i huvudomfång) och barn med missbildningar eller förlamning. I och med ”den slutgiltiga lösningen” mördade man en större grupp: De ”sinnesslöa”, alltså alla sinnessjuka och de som hade ärftliga sjukdomar som epilepsi och manodepressivitet.

Man vill inte tro att det är sant. Man vill även tro att nazismen och dess rasism dog med Hitler, men icke. Återigen marscherar nynazister på våra gator. Rasism är ingen vetenskap och har aldrig varit det. Istället handlar rasism om synsätt, attityder, uttalanden och om hur vi behandlar andra människor. Dagens rasism handlar om att se på mänskligheten i termerna av Vi och Dom. Rasism är inte något vi är, utan något vi gör.

Vi får inte glömma FN:s artikel 1: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Låt oss inte bli närsynta i tidens landskap. Vi måste minnas det som hände.