Jag har med åren blivit allt mer ovillig att ta till mig nyheter inom IT-världen. Blir mest stressad och på dåligt humör. I dag ska jag delta i ett så kallat videobesök hos Region Västerbotten. Det ska laddas ner appar, klicka på särskilda länkar och loggas in med Bank-ID – och funkar inte det så ska en rad åtgärder genomföras. Egentligen löjligt enkelt, men jag har drabbats av en slags IT-frossa.

En gång i livet, då jag var ung och nyfiken, så slukade jag alla nyheter och lärde mig snabbt att knacka Html-kod och gjorde webbsidor på löpande band. Jag höll kurser i bostadsrättsföreningen och snart hade merparten av de boende sina egna hemsidor. Jag lärde mig en mängd svåra program, med glädje, och blev utsedd till Folkbladets IT-utredare vad gällde ifall tidningen skulle bygga en webbplats eller inte. Jag sa ja, men dåvarande VD menade att IT bara var en dagfluga som inom kort skulle dö ut.

När jag fick jobbet som pressinformatör på Västerbottens länsstyrelse blev jag utsedd att leda mångmiljonprojektet som gick ut på att bygga en ny webbplats och ett nytt intranät. I det ingick att lära personalen att skriva kortare texter anpassade till webben. När jag sedan blev Kommunförbundet och blev deras webbmaster så tiodubblade jag deras besöksfrekvens.

Men där nån gång, cirka 2007, tappade jag sugen, orken, då jag plötsligt insåg att utvecklingen gick för fort. Direkt jag lärt mig nåt nytt, så var det stenålderskunskaper och det genast var dags att lära sig nåt nytt. Jag orkade inte. Kanske hörde det ihop att jag började bli allt mer ”uppäten” av mina sjukdomar. I varje fall gav jag upp. Fick magknip direkt jag tänkte på tekniska framsteg. Så numera blir jag nervös av att genomföra en vårdkonferens via nätet – där jag bara behöver klicka på en länk.

Har det med åldern att göra? Att jag blivit bekväm? För någonstans inom mig borde ju en hel del kunskap finnas kvar. Fast urgammal kunskap. Nja, jag måste nog erkänna att jag blivit en aning segare i knoppen efter ha drabbats av en stroke och Parkinson ovan på det. En del av medicinerna gör också att jag blivit långsammare i tanken.

Istället lär jag mig fortlöpande andra saker, i varje fall det som har med skrivandet att göra. Som författare måste jag hela tiden lära mig nya saker, som hur man hanterar en rubank, vårt lands fula, rasistiska historia, forna tiders jord- och skogsbruk. Så jag har inte lagt mig ner och gett fan i att lära mig nåt nytt. Däremot så orkar jag inte lära mig nåt mer om datorer och IT. Det får andra fixa åt mig. Fast än kan jag koppla ihop en dator med skrivare, högtalare, kamera och högtalare.

Kunskap handlar mycket om att underhålla det man en gång lärt sig. Ett par tre gånger om året plöjer jag igenom några böcker som sammanfattar filosofins idéer och ett par som handlar om Sveriges och världens historia. Vissa årtal måste man ju kunna som: 1520 (Stockholms blodbad) och 1632 (Gustav II stupar vid slaget vid Lützen). Emellanåt spelar jag också några partier schack – men allt mer sällan.

Kanske tryter orken på grund av min ADHD som gett mig ett uselt arbetsminne. Det gör att jag måste ”börja om” var gång jag ska utföra en handling jag gjort 100 gånger.

Egentligen är det ganska dystert med vår kunskap. En dag ska ju all vår kunskap, precis allt det vi vet, raderas ut och ramla ner i evighetens svarta hål.