Åter en tidig morgon på Pig Hill. Grått därute, fast min väderapp har lovat sol under dagen. Hade igår en skön stund nere vid älven, då jag och Lena hittade en parkbänk som låg i lä. Där satt vi och drack kaffe och tuggade på ost- och korvmackor. Trots slöjmoln som skymde solen, så tog det på. Det hettade i kinderna när vi kom hem. Men så var det årets första riktiga bekantskap med solen. För i tin, hemma i Baklandet, så brukade mamma gräva en grop i snön, där hon la några renskinn som hon tog plats på när solen lyste. Syrran hakade på. Där låg de i timmar och blev ruskigt bruna. Jag och farsgubben hade inte den ron i våra kroppar. Pappa klöv ved och jag sprang runt, ofta helt utan mål.

Senare i livet, när ”motorn” inom mig inte gick på lika höga varv, så började jag bli intresserad av solen och tyckte det var skönt att värma upp kroppen. Solen ger liv. Men jag brände mig ofta, blek som jag i grunden är. Minns den steniga stranden i Nice dit jag kom i juli i slutet på 70-talet – det var en grådisig dag. Så jag la mig på magen och läste, sen måste jag ha somnat. Det brann en eld på min rygg och snart  slog det upp blåsor. Den fortsatta tågresan ner genom Italien och sedan båtresan till Grekland blev till ett rent helvete. Efter några dagar lossnade allt skinn bakpå ryggen. Numera sitter jag sommartid helst under ett parasoll eller i skuggan av ett träd. Toksolandets tid är förbi.

Satt igår kväll och förberedde boksläppet. I vanliga fall när släppt mina böcker, så har jag klivit upp på scen med boken under armen, och sedan improviserat kring ett givet tema. Men så har jag ju talat kring en roman, som trots en story som baserats kring verkliga händelser burits upp av en fiktiv berättelse. Det blir annorlunda när jag denna gång skrivit en självbiografisk bok. Boken om mitt liv. Jag är glad att jag inte drevs att skriva den i någon slags gränslös öppenhet, för sånt får människor att rygga tillbaka. Jag är glad att förlaget tvingade mig att skriva om mina tidiga versioner där jag berättade på tok för mycket och där jag emellanåt beskrev mig själv som en ”yxmördare”, Har förstått att jag i början av skrivandet drevs av skammen och vid en tid då jag fortfarande led av utanförskapet. ”Spring Kent, spring!” blev med tiden mer distanserad, mer målande – detta då mitt liv började ordna upp sig. Nej, man ska inte berätta allt. I totalt upplysta rum kan en människa inte leva. Det måste finnas någon liten mörk vrå att då och då gömma sig i. För hur man än skriver sin text, så blir vi sårbara den dagen vi ska visa upp den. Det är väl då man ska spotta upp sig och vara modig.

Annandag påsk. Dagen då Jesus visar sig för lärjungarna på olika sätt. Jag är inte ensam. Vad är motsatsen? Är det då som vi hamnar i själens mörka natt, avstängda från all andlighet, då vi fyller dagar och nätter med tvivel. Då vi sakta blir upplösta.

Nej, vi tappar inte energi eller kraft genom att se den andre, genom att upptäcka medmänniskorna – all de som behöver bli sedda. Genom att se får vi energi. Vi blir starkare av att ge. Jo, att se en människa är godhet, det är snällhet. Att vara generös är en envägskommunikation utan förväntad motprestation. Man kan inte sträcka ut en hjälpande hand och sedan återkomma med en faktura. Så funkar det inte. Skriver detta i en tid då hat och ondska håller på att ta över. Hat och ondska gror rysligt bra där rädslan finns.

För övrigt ser jag hur solen håller på att tränga fram genom det grå. Det kommer att bli en fin dag.