Grått utanför mitt fönster. Det drar ihop sig till midsommar – och då brukar det ju regna, hagla, snöa och blåsa kallt. Vi har därför inte så stora planer vad gäller firandet av högtiden. Har inhandlat en hel del mat – kylskåpet är proppfyllt – så vi ska nog reda oss. Kanske åker vi, om det är uppehåll, och ser vuxna och barn hoppa omkring som grodor och höra på lite dragspelsmusik.

Jag skulle vilja se Jimmie Åkesson iförd folkdräkt dansa Små grodorna (och vifta med svansen) och sedan hålla ett kort tal om vikten av behålla gamla, hederliga svenska traditioner.

När jag var yngre var midsommaraftonen helig; då kunde inget regn hindra mig och mina vänner. Under en lång rad år besteg vi Renträskberget, en promenad och klättring som tog dryga två timmar. Sedan gjorde vi upp eld, värmde Bullens pilsnerkorv i burk, drack vin och såg till slut solen klättra ovanför horisonten för att först färga allt blodrött, och sedan sända ut ett mjukt gult sken. Skogarna nedanför berget stod i lågor. Häftigast var explosionen av fågelsång som startade när solen gick upp.

En midsommar fick jag och en kompis för oss tälta på Ansia i Lycksele. Dans på Fäbovallen, sedan ett försök att sova men det var oroligt på campingen. Inte långt ifrån oss tältade ett gäng raggare och de tänkte inte sova. Hög musik. Klirr från flaskor. Tokskratt. Men det var inte nog. En man som kallades Zigenarkungen var där med hela sin släkt. Knivslagsmål, polisen kommer. Jag och polaren börja känna oss riktigt obehagliga till mods. Det blev lugnt ett tag. Tror jag slumrade till, för att ryckas upp i vakenheten av ett jävla liv hos raggarna. Det visade sig att Zigenarkungen och hans anhang hade samlat ihop raggarnas träskor och sedan gjort en brasa av dem. Då åkte vi hem. Det var tider det.

Förövrigt ger våra minnen oss en förståelse av vad som väntar där framme.