Etikett: julafton

Julfirandet i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 17

Det utspelades under 60-talet, under den tid då pappa var skattskriven i Lycksele kommun. Jag växte upp i den trådsmala byn Bäckmyran, som bestod av en lång rad kronotorp. Vårt torp skulle enligt Domänverket heta Nymyrliden 31:1 och fanns utmärkt på Lantmäteriets kartor. Det gjorde däremot inte Bäckmyran, trots att den hetat så sedan tidigt 1900-tal. Jag är alltså oppstillt i en by som inte fanns.

Vi ungar fick klä granen
Julen började ett par dar innan julafton när vi åkte till farbror Filip och hans enfödde son Elon, som bodde i byns slut eller början, hur man nu ville se det. Det var den dagen jag och mina systrar fick klä deras gran. Farbror Filip, jordens snällaste man, skrattade sitt tomteskratt, ho-ho-ho, och bedyrade att han aldrig sett en vackrare klädd julgran. Elon som var nalta eljest, stod vid sidan om, tyst, med händerna i byxfickorna med ett underfundigt leende på läpparna. Sedan satte vi oss till bords inne i köket och åt varsin skinkmacka. På golvet, diskbänken och på spisen satt ett tiotal katter och väntade på resterna.

Faror Filip och lillsyrran.

Elon läste Det Bästa.

Tomtebrus och kometer
Kaffe till de vuxna, tomtebrus till oss ungar. Tomtebrus finns inte längre, men förr i tin bestod det av små påsar med ett pulver som färgade kallvattnet rött och brusade upp. Det bubblade och stack mot gommen, och över tungan spreds en smak av sötma och hallon. ”Nu jere snart jul, då köm tomten”, sa farbror Filip. ”Åjo, hä lär vara en komet på väg mot jorden å vill hä otures så få han rätt in i skall´n”, muttrade Elon som syftade på en artikel i Det Bästa. ”Hä lär ha vure komet å int nån stjärna som dom vise männen följde ätter.” Farbror Filip skrattade, nu något ansträngt. Han blängde ilsket mot Elon. ”Va du svammel. Komet eller stjärna, däm hitte ändå fram till rätt stall.”

Mamma lagade all julmat. Pappa var tyst tomte.

Vintertid låg byn gömd och glömd i ett ständigt mörker. Solen gick upp 9.25, hängde lågt på himlen i ett tunt snöre som gick av vid 13.48 och rullade in bakom bergets hjässa. Mörker. Resten av tiden var där nattsvart. Kring julen fanns där ljus i form av ljusstakarnas och julstjärnornas sken från fönstren som vätte mot gårdsplanen och ladugården. Jag var ett rastlöst barn som fruktade mörkret. Dagen innan julafton brukade tomten komma pulsande i djupsnön nere på en av lägdorna. I ena handen höll han en lysande lykta, i den andra en granstör. Vi ungar stod stilla på farstubron och huttrade utan att riktigt veta om det berodde på kölden och spänningen. Framme vid lagårdsknuten stannade tomten, vinkande och försvann utan ett ord bakom fähuset. Barndomens magi … Trots att vi visste att det var pappa som klätt ut sig. När pappa nån halvtimme senare kom in vågade ingen av oss ungar säga nåt, rädda att magins bubbla skulle spricka.

Pappas ständiga arbete med veden
Ofta vaknade jag av ljuden från pappas vedhop. Av de tunga yxhuggen och motorsågen råmande, samtidigt som morsan skruvatupp radion på volym: Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt.
Godmorgon, godmorgon, i kör! Hördes Sigge Fürst när Frukostklubben drog i gång. På julaftonsmorgonen var Fürst utbytt mot Stilla natt – däremot hördes ljudet från motorsågen. Pappa var född i en kropp som krävde ständigt arbete – även på julaftonen.

Pappa och vedhopen

När jag blivit 12–13 år gammal, införde pappa en jultradition som enbart gällde far och son. En julaftonsmorgon var det minus 30 grader, när åkte på varsin skoter genom skogen av granar tyngda av snö. När vi stannade hördes hur kylan fick tallarnas stammar att ge ifrån sig ett knäppande, knarrande ljud.  Ute på myrstråken, nöp kylan hårt i kinderna och ögonfransarna frös samman. Vi pratade sällan med varandra, men han var min far och jag hans son.

Svårt med överraskningar
Redan som barn var jag tudelad vad gällde julklapparna. Överraskningar är min värsta fiende – något som med åren gjorde mig till en planerande vanemänniska. Redan som barn var jag värdelös på att dölja minna innersta och sanna känslor, och kunde omöjligt dölja min besvikelse när paketen innehöll vantar, sockar eller en handbroderad bonad.

Vi ungar fick lov att välja varsin morgonjulklapp. Ett år fanns en bilbana i mitt stora morgonpaket. Jag lekte med den i timmar, till dess jag kraschat sönder en av plastbilarna.  Jag hade en förmåga att ha sönder mina leksaker, medan syrran var så mån om sina dockor att hon knappt vågade röra vid dem.

Doftminnen. En söt doft av barrskogsdoften från granen i finrummet. I köket bredde matoset ut sig, där mamma stod iklädd förkläde, i färd med att värma upp buljongen till dopp-i-grytan, samtidigt som hon med ena handen rörde i grytan med risgrynsgröt. Mamma började redan ett par veckor innan julen med att egenhändigt tillreda all mat som skulle finnas på julbordet: Koka skinkan som sedan griljerades, tillreda minst fyra-fem olika sorters syltor och aladåber, rulla och steka mängder med små köttbullar som gav ifrån sig en doft av kryddpeppar. Hon gjorde sedan inlagd sill, och gravade mängder av lax.

Som vanligt var radion uppskruvad på hög volym. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.  Den följdes av julsången med obegripliga texten: Räven överraskar grisen … Jo, så lät det i mina öron.

Kalle Anka kidnappade julen
När pappa köpte den första teveapparaten nån gång kring 63–64, kom Kalle Anka in i julfirandet och skulle så göra i all evinnerlig tid. Musse Pigg, Janne Långben och Kalle Anka styrde alla aktiviteter mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen. Än i dag gäller Kalle Anka-regeln. Min oförmåga att klara av att leva i LÅNGTRÅKIGHETEN, gjorde att jag redan femtonårsåldern slutade se dessa ständigt återkommande filmsnuttar. Repriserna. Syrran får än i dag stora, blänkande ögon och en gapande mun då repriserna förflyttar henne till barndomens jular i Bäckmyran.

Strax efter fyra kom farbror Filip åkande i Elons lilla, brandgula Fiat, som var fullpackad med julklappar. De hade firat jul hos oss så länge jag kunde minnas och gubbarna blev med åren en del av vår familj. När gubbarna var på plats, så började julafton på riktigt. Dessa två män är de mest saknade i mitt vuxna liv. Om det var några som skapade julstämning så var det farbror Filip och Elon.

Nymyrliden eller Bäckmyran. Nu ett kalhygge.

Byn blev ett kalhygge
Bäckmyran består numera mest av ödehus och enorma kalhyggen. Ett flertal hus har rivits av statens bolag. Det finns inte ett spår av liv där farbror Filips och Elons torp en gång stod placerad. Jag passerade incognito mitt barndomshem, torpet nere i svackan, för fem-sex år sen, som nu var omgivet av ett öppet blödande sår. Om vintrarna, när vindarna tar fart, göms det forna torpet av drevsnö. Statens eget skogsbolag passade på att hugga rent under de år man tilläts skapa milsvida kalhyggen och lämna kvar meterhöga stubbar och plöja upp djupa diken där plantorna skulle slå rot och en dag, om ett hundratal år, åter bli den skog som man skövlat. Dessa diken var vattenfyllda, där plantorna flöt omkring.

Staten gömde torpen
Domänverket var snabba med att riva farbror Filips och Elons kronotorp. Med en stor grävskopa grävdes husgrunden igen. Alla bevis på att där en gång levat två goda människor gömdes under metervis med jord. Där växer nu en tät lövrik snårskog. I det före detta torpet nere i svackan firade jag min barndoms jular. En evighet sen – eller så pågår firandet fortfarande. I varje fall bakom mina slutna ögonlock. När jag gått ett par hundra meter över det gigantiska kalhygget och blött ner byxorna upp till knäna, hörde jag det eka mellan bergen. Farbror Filips tomteskratt. Ho-ho-ho.

Herremännen i statens skogsbolag, ska för alltid förknippas med all den mark, alla skogar de förfulat och förstört. Det får bli deras genmäle för sin tid på jorden.

En reservation
På grund av minnets lynnighet, kan jag tyvärr inte garantera att varje detalj och händelse från barndomens jular verkligen har hänt. Det kan ingen. Dessutom kan nostalgin, med sitt rosafärgade filter, romantisera händelserna å det grövsta.  Det är mycket vanligt när vi ska försöka oss på att beskriva vår barndom.

God Jul!

Ho ho ho …

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,