Kylans vassa grepp. Det är kallt i naturen, det är kylslaget i samhället. Om man är snorig, ta inte för snabba djupa andetag – då fryser näshåren. Fast nu för tiden rör jag mig inte så långa sträckor när det är så här kallt, håller mig mest inomhus. Som barn följde jag ibland med min far på skotern ut i skogen, då han som inte kunde sitta stilla kunde få för sig att fälla nån gammstortall nån mil bort. Eller som när bröderna till min dåvarande finska flickvän skulle kolla vilken slags karl jag var. Om jag var en RIKTIG karl. Detta utspelade sig i Kiruna i början av 80-talet, det var kring jultid och det var minus 35 grader. De satte mig på en skoterkälke och körde iväg, rätt ut i ingenstans – i en timme. Jag kunde inte röra mig, hade frusit fast i kälken. Vi befann oss vid en sjö – ”och å nu jävlar ska här fiskas, grabben!” Fiska? Minus 35 grader? En av dem, han med rött frostigt skägg, gav mig en yxa och sa: ”Hugg, för helvete!” Märkligt sätt att fiska på, tänkte jag, men jag började hugga och det räddade livet på mig. Jag högg som en galning för att återfå värmen i kroppen och detta imponerade på bröderna, för så fort hade ingen huggit upp en vak i den metertjocka isen. Sedan drogs där nät under de upphuggna vakarna. Sedan gjordes det upp eld och kokades kaffe. Det sades inte ett enda ord. Förmodade att man inte gjorde så däruppe. Män som fiskar i minus 35 grader kniper käft. Väl hemma hörde jag hur min dåvarande flickvänt nyfiket (och med viss bävan i rösten) frågade sina bröder hur det gott? ”Åjo, han var en jävel på att hugga upp vakar”, svarade en av dem korthugget. Vet än i dag inte om det betydde att jag var en RIKTIG karl, men bröderna utsatte mig inte för fler tester.

Heller kyla än hetta …

Så nog tusan vet jag vad kyla är – och jag vet också att om ska man överleva i riktigt sträng kyla så ska man arbeta, röra på sig. Då överlever man. Fast om det var som i en stad i Sibirien här om dagen, minus 60 grader, så hjälper det nog inte med att arbeta. Då lär pisset frysa och spottloskan man skickar iväg klinga till när den når marken. Numera har jag faktiskt svårare för hetta än för kyla. Den där djävulska hettan när man inte får luft, när solen försöker bränna hål i skallen och när man svettas ut alla reserverar av salt och vatten på några minuter. Var i Gambia för en herrans massa år sedan och där var det hett. Typ 40 plus. Det var så där hett att man tillslut inte kan tänka en enda redig tanke – och då befann jag mig på en tur ute i obygden, en evighet från den svalkande poolen vid hotellet.

Lagom. Vilket vackert, underskattat ord. Lagom varmt, lagom kallt.

Kåldolmar förlänger livet …

Har varit i Skellefteå den senaste veckan. En underbar vecka. Men ingen hockey … Fast AIK vinner ju ändå, om och om igen. Däremot så tillagade Lena, efter mitt tjat, kåldolmar. Men så djuriskt gott! De blev perfekta. Lite tuggmotstånd i kålen, perfekt kryddat kött – och brunsåsen och potatisen till. För att inte tala om en rejäl klick lingonsylt. Mitt motlöfte är att jag ska laga köttfärslipmpa med bacon när hon besöker Pig Hill. Maträtter från förr. Undrar vilka kulinariska äventyr som väntar? Palt, dillkött, fläsklägg …

Veckan som följer består av en del efterkontroller som rör min stroke. Det är jag bara tacksam över. Ögonmottagningen då en stroke av mitt slag kan ge sämre syn – och jag ser nog en aning sämre. Men det gjorde jag kanske före stroken? Sen ska jag till Sävar neurologiska centrum för att får en träningsprogram för vattengympa och få inloggning till ett datorprogram som jag kan träna upp mitt arbetsminne med. Låter bra eftersom jag tycker mig minnas smärre – eller så har jag bara blivit mer disträ.

Har suttit med mitt korrektur. Trodde att det i stort var klart. Så är det vare gång jag skriver. Skriver liksom i blindo – men när det blir skarpt läge, så inser jag bristerna. Men så är väl skrivandets process. Man tror att man nått fram på en gång, men att man tvingas att backa, ändra och skriva om. Men det är väl det som det blir bra – i slutänden. Sen frågar jag mig lig lite stilla … Här skriver jag ytterligare en roman om knasiga män, när jag är så medveten att det nästan enbart är kvinnor som köper och läser böcker. Inte undra på att jag aldrig blivit särskilt rik på mitt skrivande… Eller så borde jag skriva en deckare/thriller. Men det säger jag eder – en sådan har jag redan skrivit, nästan, så om jag skulle få för mig att peta lite i den, så skulle jag bli snuskigt rik. Eller utskrattad.

För övrigt håller det på att växa fram en fientlighet och en misstänksamhet mot de altruistiska, de som är goda utan att förvänta sig något tillbaka. Att de skulle vara själviska, ha baktankar med sig godhet. Vad säger det om vår samhälle? Vad säger det om de som tror något sådant?