Etikett: kalle anka

Julfirandet i Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 17

Det utspelades under 60-talet, under den tid då pappa var skattskriven i Lycksele kommun. Jag växte upp i den trådsmala byn Bäckmyran, som bestod av en lång rad kronotorp. Vårt torp skulle enligt Domänverket heta Nymyrliden 31:1 och fanns utmärkt på Lantmäteriets kartor. Det gjorde däremot inte Bäckmyran, trots att den hetat så sedan tidigt 1900-tal. Jag är alltså oppstillt i en by som inte fanns.

Vi ungar fick klä granen
Julen började ett par dar innan julafton när vi åkte till farbror Filip och hans enfödde son Elon, som bodde i byns slut eller början, hur man nu ville se det. Det var den dagen jag och mina systrar fick klä deras gran. Farbror Filip, jordens snällaste man, skrattade sitt tomteskratt, ho-ho-ho, och bedyrade att han aldrig sett en vackrare klädd julgran. Elon som var nalta eljest, stod vid sidan om, tyst, med händerna i byxfickorna med ett underfundigt leende på läpparna. Sedan satte vi oss till bords inne i köket och åt varsin skinkmacka. På golvet, diskbänken och på spisen satt ett tiotal katter och väntade på resterna.

Faror Filip och lillsyrran.

Elon läste Det Bästa.

Tomtebrus och kometer
Kaffe till de vuxna, tomtebrus till oss ungar. Tomtebrus finns inte längre, men förr i tin bestod det av små påsar med ett pulver som färgade kallvattnet rött och brusade upp. Det bubblade och stack mot gommen, och över tungan spreds en smak av sötma och hallon. ”Nu jere snart jul, då köm tomten”, sa farbror Filip. ”Åjo, hä lär vara en komet på väg mot jorden å vill hä otures så få han rätt in i skall´n”, muttrade Elon som syftade på en artikel i Det Bästa. ”Hä lär ha vure komet å int nån stjärna som dom vise männen följde ätter.” Farbror Filip skrattade, nu något ansträngt. Han blängde ilsket mot Elon. ”Va du svammel. Komet eller stjärna, däm hitte ändå fram till rätt stall.”

Mamma lagade all julmat. Pappa var tyst tomte.

Vintertid låg byn gömd och glömd i ett ständigt mörker. Solen gick upp 9.25, hängde lågt på himlen i ett tunt snöre som gick av vid 13.48 och rullade in bakom bergets hjässa. Mörker. Resten av tiden var där nattsvart. Kring julen fanns där ljus i form av ljusstakarnas och julstjärnornas sken från fönstren som vätte mot gårdsplanen och ladugården. Jag var ett rastlöst barn som fruktade mörkret. Dagen innan julafton brukade tomten komma pulsande i djupsnön nere på en av lägdorna. I ena handen höll han en lysande lykta, i den andra en granstör. Vi ungar stod stilla på farstubron och huttrade utan att riktigt veta om det berodde på kölden och spänningen. Framme vid lagårdsknuten stannade tomten, vinkande och försvann utan ett ord bakom fähuset. Barndomens magi … Trots att vi visste att det var pappa som klätt ut sig. När pappa nån halvtimme senare kom in vågade ingen av oss ungar säga nåt, rädda att magins bubbla skulle spricka.

Pappas ständiga arbete med veden
Ofta vaknade jag av ljuden från pappas vedhop. Av de tunga yxhuggen och motorsågen råmande, samtidigt som morsan skruvatupp radion på volym: Godmorgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt.
Godmorgon, godmorgon, i kör! Hördes Sigge Fürst när Frukostklubben drog i gång. På julaftonsmorgonen var Fürst utbytt mot Stilla natt – däremot hördes ljudet från motorsågen. Pappa var född i en kropp som krävde ständigt arbete – även på julaftonen.

Pappa och vedhopen

När jag blivit 12–13 år gammal, införde pappa en jultradition som enbart gällde far och son. En julaftonsmorgon var det minus 30 grader, när åkte på varsin skoter genom skogen av granar tyngda av snö. När vi stannade hördes hur kylan fick tallarnas stammar att ge ifrån sig ett knäppande, knarrande ljud.  Ute på myrstråken, nöp kylan hårt i kinderna och ögonfransarna frös samman. Vi pratade sällan med varandra, men han var min far och jag hans son.

Svårt med överraskningar
Redan som barn var jag tudelad vad gällde julklapparna. Överraskningar är min värsta fiende – något som med åren gjorde mig till en planerande vanemänniska. Redan som barn var jag värdelös på att dölja minna innersta och sanna känslor, och kunde omöjligt dölja min besvikelse när paketen innehöll vantar, sockar eller en handbroderad bonad.

Vi ungar fick lov att välja varsin morgonjulklapp. Ett år fanns en bilbana i mitt stora morgonpaket. Jag lekte med den i timmar, till dess jag kraschat sönder en av plastbilarna.  Jag hade en förmåga att ha sönder mina leksaker, medan syrran var så mån om sina dockor att hon knappt vågade röra vid dem.

Doftminnen. En söt doft av barrskogsdoften från granen i finrummet. I köket bredde matoset ut sig, där mamma stod iklädd förkläde, i färd med att värma upp buljongen till dopp-i-grytan, samtidigt som hon med ena handen rörde i grytan med risgrynsgröt. Mamma började redan ett par veckor innan julen med att egenhändigt tillreda all mat som skulle finnas på julbordet: Koka skinkan som sedan griljerades, tillreda minst fyra-fem olika sorters syltor och aladåber, rulla och steka mängder med små köttbullar som gav ifrån sig en doft av kryddpeppar. Hon gjorde sedan inlagd sill, och gravade mängder av lax.

Som vanligt var radion uppskruvad på hög volym. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.  Den följdes av julsången med obegripliga texten: Räven överraskar grisen … Jo, så lät det i mina öron.

Kalle Anka kidnappade julen
När pappa köpte den första teveapparaten nån gång kring 63–64, kom Kalle Anka in i julfirandet och skulle så göra i all evinnerlig tid. Musse Pigg, Janne Långben och Kalle Anka styrde alla aktiviteter mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen. Än i dag gäller Kalle Anka-regeln. Min oförmåga att klara av att leva i LÅNGTRÅKIGHETEN, gjorde att jag redan femtonårsåldern slutade se dessa ständigt återkommande filmsnuttar. Repriserna. Syrran får än i dag stora, blänkande ögon och en gapande mun då repriserna förflyttar henne till barndomens jular i Bäckmyran.

Strax efter fyra kom farbror Filip åkande i Elons lilla, brandgula Fiat, som var fullpackad med julklappar. De hade firat jul hos oss så länge jag kunde minnas och gubbarna blev med åren en del av vår familj. När gubbarna var på plats, så började julafton på riktigt. Dessa två män är de mest saknade i mitt vuxna liv. Om det var några som skapade julstämning så var det farbror Filip och Elon.

Nymyrliden eller Bäckmyran. Nu ett kalhygge.

Byn blev ett kalhygge
Bäckmyran består numera mest av ödehus och enorma kalhyggen. Ett flertal hus har rivits av statens bolag. Det finns inte ett spår av liv där farbror Filips och Elons torp en gång stod placerad. Jag passerade incognito mitt barndomshem, torpet nere i svackan, för fem-sex år sen, som nu var omgivet av ett öppet blödande sår. Om vintrarna, när vindarna tar fart, göms det forna torpet av drevsnö. Statens eget skogsbolag passade på att hugga rent under de år man tilläts skapa milsvida kalhyggen och lämna kvar meterhöga stubbar och plöja upp djupa diken där plantorna skulle slå rot och en dag, om ett hundratal år, åter bli den skog som man skövlat. Dessa diken var vattenfyllda, där plantorna flöt omkring.

Staten gömde torpen
Domänverket var snabba med att riva farbror Filips och Elons kronotorp. Med en stor grävskopa grävdes husgrunden igen. Alla bevis på att där en gång levat två goda människor gömdes under metervis med jord. Där växer nu en tät lövrik snårskog. I det före detta torpet nere i svackan firade jag min barndoms jular. En evighet sen – eller så pågår firandet fortfarande. I varje fall bakom mina slutna ögonlock. När jag gått ett par hundra meter över det gigantiska kalhygget och blött ner byxorna upp till knäna, hörde jag det eka mellan bergen. Farbror Filips tomteskratt. Ho-ho-ho.

Herremännen i statens skogsbolag, ska för alltid förknippas med all den mark, alla skogar de förfulat och förstört. Det får bli deras genmäle för sin tid på jorden.

En reservation
På grund av minnets lynnighet, kan jag tyvärr inte garantera att varje detalj och händelse från barndomens jular verkligen har hänt. Det kan ingen. Dessutom kan nostalgin, med sitt rosafärgade filter, romantisera händelserna å det grövsta.  Det är mycket vanligt när vi ska försöka oss på att beskriva vår barndom.

God Jul!

Ho ho ho …

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Reprisernas högtid

Av , , Bli först att kommentera 1

I den kristna traditionen, som är en del av vårt kulturarv, firar vi jul för att Jesus föddes (det gjorde man förr i tiden); då Gud blev människa, gestaltad i ett barn som föddes i ett stall (eller i en grotta, det är oklart var exakt han föddes.) Nåväl i Bibeln står där skrivet STALL. Enligt den symboliska berättelsen var detta barn så hopplöst hjälplös som bara en människa kan vara.

Följ stjärnan.

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. (Ja, nåt sånt) Då reste Maria och Josef till Betlehem.

Julfirandet i flesta andra länder sker på juldagen, medan vi Sverige fastnat för att fira högtiderna på aftnarna. Ta midsommaraftonen som ett annat exempel när vi slår klackarna i taket. Men hur började detta julfirande?

Det kan ha att göra med de galna romarnas firande av sin Solgud, vilket skedde vid vintersolståndet. Även vikingarna kan ha bidragit till detta med sin återkommande vinterfest.

Caspar, Melchior, och Balthazar hette de tre kloka stenrika männen som följt en klart lysande stjärna för att finna barnet som skulle bli Konungarnas konung. De gav Jesusbarnet mängder med fina julklappar? Nåt sånt. 

De tre vise männen

Det finns kopplingar med de tre vise männen och berättelsens tidsresa genom århundranden, fram till dagens julklappar. Men riktig fart tar inte historien om julklapparna förrän på 1600-talet. Traditionen med att ge varandra presenter i juletider, uppstod under 1600 talet – men då som ett skämt . Det gick ut på att man KLAPPADE på dörren och sedan kastade in en present i stugan. Klappen bestod av ett vedträ, en sten, en halmdocka och ibland djurdelar, en grisfot.

Det finns många jultraditioner vars ursprung går att spåra ett par tusen år bakåt i tiden – som tomten. I slutet av 200-talet fanns en givmild biskop, som efter sin död helgonförklarades med namnet SANKT NIKOLAUS vilket ju är snarlikt Santa Claus. I Sverige kryddas detta med allmogens tro på att små, grå tomtar bodde i fähusen.

Fler symboler …

Granarna var långt innan de blev vår tids julgranar, ett skydd mot onda makter. Kvistade granar med en granruska kvar i toppen, ställdes mot ytterdörren signalerade om att i den stugan rådde julefrid.

Adventsstjärnorna som hänger i var och vartannat fönster, är en påminnelse den stjärna som lyste över Betlehem, där Jesus föddes. Härstammar från Tyskland och nådde Sverige i början av 1900-talet.

Adventsljusstaken började användas i Sverige i slutet av 1800-talet. En ljusstake med sju ljus som veckans dagar under advent. Vid den tiden dök det upp en ljusstake med fyra ljus. Numera tänder somliga av oss ett ljus varje advent.

80 procent av Sveriges befolkning bänkar sig framför Kalle Ankas julrepris.

Julen, upprepningarnas och reprisernas högtid. Mellan klockan tre och fyra på julaftonen, blir Kalle Ankas och Musse piggs repristimme under julaftonen. Samma filmer har gått i repris så många så att TV-tittarna lärt sig replikerna utantill. Men jag håller med om att det finns vinster med att det präntas i ungarnas skallar, att det är viktigt med goda handlingar. I Kalles värld vinner alltid det goda. Det är tryggt med traditioner. Julafton är den dag då allt ska vara som förr, en afton då varenda minut är planlagd och totalt befriad från all slags spontanitet. Jo, en tradition kan vara skön och trygg att luta sig mot. – men …

Julen kommer att förlora sin innersta mening om vi börjar inbilla oss att det är livsviktigt att vi ständigt ska befinna oss i ett exakt NU. Det kan leda till en kollektiv glömska. Vi blir fångar i Nuet som leder till att vi slutar med våra tillbakablickar. Men om vi inte då och då kastar en blick över axeln, kommer vi inte att upptäcka vilka fel vi gjort. Förstår vi inte varför vi om kvällen måste ställa ut en gröttallrik, kommer denna okunskap att leda till en massdöd bland de små, grå hustomtarna.

Här har vi en man som mer än gärna vill skriva om historien.

Bakgrunden, orsakerna, förebilderna till julfirandet ligger bakom oss. Julen är bara ett exempel på vår tilltagande historielöshet, vilket öppnar dörren för de som vill sudda ut det som verkligen hänt och skriva en ny, osann historiebeskrivning som passar deras syften.

I framtidens historieböcker berättas följande:

2040 förbjuds julborden på grund av att köttätandet negativt påverkar klimatkrisen. En rad illegala julbordsligor säljer julmat i underjordiska matsalar. 2055: Kyrkan svär sig fri från alla bibliska symboler som har med julfirandet att göra och blir senare en del av underhållningsbranschen. 2065: Miljontals barn tappar håret och dör en för tidig död i vanliga förkylningar. Orsaken tros vara proteinbrist. Om tusen år kommer den tidens historiker att beskriva vår tid som BRÅDSKANS EPOK. Den tid då människorna aldrig vågade stanna upp, utan småsprang genom livet. Till slut fick de inte plats i sina egna liv. Många blev helt sonika överkörda, när de på fullt allvar ansåg sig INTE ha tid att titta upp när de korsade vägar och järnvägsspår.

Stortomten äter upp gröten för de små gråtomtarna.

Jag blir dödstrött då friska, välbärgade människors klagar på att det fattas tid. Inte ens några ynka extra sekunder skola dem givna vara. Tiden är både evig och rakt ingenting. ”Hosta upp ett tiotal miljoner och bygg om din gamla, rynkiga kropp”, kan ett  irriterat svar låta. ”Eller se på Kalle Anka och hans vänner, så begriper du meningslöst meningslöst det är att på det sättet ge bort en del av ditt liv. skänka bort en timme av sitt liv på en tecknad repris.” Vi är från början dömda att förlora den inbillade kampen. Drabbas man av en kroniskt sjukdom som förkortar livet, så är det förståeligt att  vilket gör oss allvarsamma och dränerade på all spontanitet.

Vi kommer att ständigt vara på fel plats vid fel tidpunkt. Dessutom är det fullt möjligt att meningen med livet är42.

De senaste jularna har vi firat jul under dödshot. Vi har tvingats välja bort de vi håller kära, för att inte bli för många i samma rum. 

Det är inte över. Lagom till julen slår nästa generation av dödliga virus. Corona har blivit ersatt av kusinen från landet, en elak jävel,  ett virus som ökat smittans hastighet, i samma takt som vi springer ihjäl oss inför julfirandet. Ett hungrigt virus söker sin kommande värd, en människa av kött och blod, skapelsens krona, den intelligenta, modiga. Men som är chanslös mot ett osynligt virus, som i sin tur är en mördarmaskin … utan hjärna. 

Lagom till att Kalle Anka hypnotiserat 80 procent av landets befolkning, knackar det på dörren. Vem kan det vara? Ja, det är inte Tomten. Mer än så kan jag inte säga.

Mitt namn är Omikron, jag kommer med fin julklapp till eder alla.

Allt eller inget

Av , , Bli först att kommentera 4

Promenerade en liten sväng i helgen, och har fått en irriterande, smärtande träningsvärk. Jag är med andra ord rysligt otränad. Men det känns ändå så nära i tid då jag ständigt sprang, fort och långt. Typ 40 kilo sedan … En gång var jag en springande människa. 4000 meter terränglöpning var min favoritdistans.

Nån gång i 18-års åldern kutade jag milen på 35 minuter nånting och i lumpen sprang I 20-skogens tunga milspår som mest bestod av slakmota efter slakmota och ett blött sågspånsunderlag på finfina 37 minuter. Ja, nu låter det väl som om jag sitter här och skryter, att jag rent av förhäver mig, men jag slogs bara av vilken ytterligheternas man jag varit – i alla stycken. Antingen springa fort och dagligen, eller gå långsamt eller inte alls.

 

Jag tycks ha delat in livet i svart eller vitt. Eller i olika intensiva projekt då jag enbart sysslat med det som ingick i just det projektet – världen runt omkring mig försvann i ett ointressant töcken. Tänker på hur ofta jag bytt jobb, arbetsplatser, flyttat, rest och farit. Alltid relativt ambitiös och duktig på det gjort – till dess jag blivit uttråkad. En KBT-terapeut beskrev mig som en förare som hade svårt att sköta gas- och bromspedalerna på ett mjukt sätt. Gasen i botten eller tvärnit. Stämmer bra om man vill beskriva en pojke/man som har ADHD.

 

Numera är mina projekt de romaner jag skrivit och ska skriva – eller skriver på för tillfället. Blir lätt uppslukad. Tiden försvinner. Kan sitta i timmar och skriva om en värld, en trakt där jag aldrig varit men som jag kan beskriva i detalj.

 

 

Människor i långvarig isolering lär regrediera, alltså gå bakåt i utvecklingen. Är inne på dag 40 i min isolering, tror jag … Jo, jag regredierar. Jag har börjat gå åttabak å kryp fyromfot.

Jag har funnit en viss tjusning i att spela kula mot mig själv och att låta högerhanden utmana den vänstra i ett parti luffarschack? Den högra handen har hittills vunnit cirka 70 procent av ett par hundra partier. Jag har slutat läsa romaner av Hesse och Torgny Lindgren, utan finner numera återigen ett stort nöje i min ungdomslitteratur.

Kalle Anka läser jag fortfarande med förtjusning, särskilt om jag kommer över en äldre årgångstidning eller pocket.

Istället för att läsa goda sagor för min lillasyster, så läste jag Kalle Anka för henne. Hon efterfrågade aldrig Astrid Lindgrens värld eller heller bröderna Grimm. Nej, det skulle vara Kalle Anka. Hon kom att prenumerera på Kalle Anka till en bit upp i tonåren.

Jag läste en hel del pojkböcker med grön rygg, som exempelvis Biggles och om nån smygande indian som hette Hjortfot. Men det var ändå marginellt i mitt totala läsande. När jag fick bukt på min dyslexi i årskurs sju, övergick jag ganska snabbt till vuxenlitteratur och läste Harry Martinsson, Vilhelm Moberg och en hel radda böcker som handlade om universum, kosmos, stjärnor och kometer. Hade ett stort intresse av himlavalvet – under ett av mina ”projekt” som jag beskrev ovan.

Varma hälsningar från en coronaisolerad man …pojke?

Ps! Snart börjar Bollibompa.

Ensam på julafton

Av , , Bli först att kommentera 1

Julaftonsmorgonen. Stilla och tyst i huset där jag lever mitt liv, ett rött hus i två våningar, ett stenkast från Backenvägen, där jag huserar mitt liv, mitt hopp och min lekamen i en trerummaren med knarrande golv. Pyntat lite sparsamt. Struntade i plastgranen, då minnet av fjolårets tafatta försök att sätta samman grenarna med stammen lever kvar med en viss skräck. Det gick inte alls. Resultatet såg ut som om ett gäng fulla dadaister varit framme försökt säga något klokt om världen genom att sätta dit grenarna helt slumpartat. Det var helt enkelt ingen gran. Något annat. Men som tur är finns ju Clas Olsons med sitt rika sortiment av blinkande granar, tomtar och änglar.

Jo, nu är det jul!

snögubbar

Firar julafton ensam och än så länge går det alldeles utmärkt, men så är klockan bara några minuter över sju på morgonen. Kolsvart utanför mitt fönster. Inte ens den glade gubben i huset mitt emot, han med den lilla vita hunden, verkar ha vaknat – eller så ligger han och ser på adventskalendern. Sorterade julkorten och det tog inte lång stund. De som numera skickas per post blir allt färre. Jag har skickat mina via facebook eller via sms. En gång i världen brukade det ramla in 30-50 julkort, undertecknade med darriga, lite nervösa, stressade namnunderskrifter. Och gud nåde om de inte var skickade före dead line, nån vecka innan, då fick man skämmas, då kunde ju kortet dyka upp under mellandagarna – med sin försenade julhälsning. Var man lite fiffigt skrev man därför även dit ”Gott nytt år!”

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Den vackraste av julsånger. Den ställer frågan: Varför firar vi egentligen julen? För att det finns så mycket att köpa och ge bort? För att vi halvt äta ihjäl oss av de dignande matborden? För att få se glädjen i ungarnas vidöppna ögonen när de hysteriskt sliter bort det vackert omslagna pappret kring de inslagna paketet? Eller är det för att Kalle Anka så troget dyker upp vid 15-tiden varje julafton?

julkrubba

 

Nej, allt handlar om ett barn som föddes i ett stall i Betlehem för 2000 år sedan. Det var då som Gud föddes som människa i sitt försök att komma närmare mänskligheten. Det var den natten som herdarna hörde änglarna sjunga om fred, frid på jorden. Änglarna sjöng: ”Var inte rädd!” Sedan berättade änglarna att en frälsare blivit född.

Ja, detta är en förklaring som den kristna läran ger oss. Sen är det upp till var och en att tro på detta eller inte.

Trots all hysterisk kommers då vi köper julklappar och mat för miljarder och åter miljarder kronor, så är denna tid på året då vi ”tränar” vår empatiska förmåga; då kontrasten mot det materialistiska (kanske) får oss att se alla de som har det svårt. Under några få dagar i december är vi kanske en aning mindre missunnsamma och ogina. Kanske finns där kvar en del av den kristna värdegrund som bär upp vårt firande och gör oss givmilda – snälla.Tänk om vi kunde bära med oss känslan av snällhet resten av året och hålla borta det ogina inom oss.

fattig pojke uteliggare

 

Dagarna före jul gick jag och mina systrar genom det vintriga landskapet bort till farbror Filip och hans son Elon. Det hörde till traditionerna i Baklandet, att vi ungar skulle klä deras gran. Farbror Filip hade massor med gamla olikfärgade kulor av poröst glas, mängder av glitter, smällkarameller och en spira som skulle sitta i toppen. När det var klart bjöds vi på risgrynsgröt med kanel och sirap. Till det limpmackor med tjocka skinkbitar på. Julmust, i massor. Då hade julen kommit till Baklandet och allt, precis allt blev magiskt. Särskilt när farbror Filip skrattade sitt hö-hö, vilket fick oss ungar att verkligen tro att det var han som var den riktige tomten. Och var han inte det, så var han åtminstone en av de änglar som kommit till jorden för att säga till oss: ”Var inte rädda!”

I går fick jag oväntat besök. Det var Ulf H. som stod där i trapphuset med några böcker i händerna. Under ett ögonblick trodde att det var Jehovas vittnen som kommit för att rädda mig från den förfärliga och ogudaktiga julen, men det var en av mina vänner från tiden i Lycksele.Sen såg jag: Han bar några av de romaner jag skrivit. Han ville ha dem signerade, i varje fall ”Konungarnas konung från Baklandet” som han skulle ge till mamma Hjördis. Henne jobbade jag ihop med på långvården i slutet av 70-talet, en hiskeligt många år sedan. Sen satt vi och pratade en del om de kartor som Ulf var med och gjorde över Baklandet med omnejd. Ett besök som gladde mig.

Nu ska jag tvaga mig, raka mig och byta underkläder för det är ju trots allt julafton. Skinka och risgrynsgröt får det bli. Åt upp skumtomtarna redan i går kväll. Längtar till i morgon när Lena och Hanna kommer på besök. Kvinnorna i mitt liv.

karbertil

Karl Bertil Jonsson: ”Kör till slumkvarteren!”

För övrigt hoppas jag att det vänder 2016. På alla de sätt. Det är vad jag önskar mig den här julen.

 

 

Inget blir gjort

Av , , Bli först att kommentera 2

Gick ut i grönskan och slog rot. Där blev jag stående, utan att komma någon vart. Det är just en sådan dag, då allt det som borde ha blivit gjort absolut inte blev gjort. Känns det igen? Det har inget med lathet att göra, utan snarare på att det är för mycket som rör sig i huvudet; ni vet de där planerna som ritats med vit krita på svarta tavlan. Det är därför man slår rot när fötterna sätts ner på gröngräset. Sedan är ju sommaren i sig full av krav; en tid då ta mej tusan allt måste göras eftersom det är varmt, ljust, badvänligt, grillvänligt, bra väder för långa promenader och för strapatser med cykeln. För att inte tala om det där förbannade gräset som ständigt måste klippas.Gud nåde den som ligger inne och slöar när solen lyser. Det är möjligen acceptabelt om man klär sig i tagelskjorta. Nej, idag har inget blivit gjort – men så är det ju också lite halvtaskigt väder. Då kan man är ursäktad.

Borde ta mig till biblioteket och låna ett gäng böcker, mer sommarläsning. Även det är ju något som man bör läsa vid den här tiden på året. Extra mycket. Läsa allt man missat under den tid på året då man egentligen borde haft tid att läsa. Samtidigt har jag här bredvid mig en hel hög av böcker jag fått för mig att läsa på nytt – vad nu det ska vara bra för? Men det är sådana där böcker som jag minns var bra, men som jag omöjligt kan säga varför de var bra och inte heller kan redogöra för handlingen. Exempelvis har jag fått för mig att läsa om ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Tool, en bok som jag vet ska vara sanslöst rolig. Tror jag. Men tänk om den inte är rolig – längre? Kan det vara likadant med ”Oblomov” av Gontjarov, en klassiker från mitten av 1800-talet. En bok som ”alla” läste på 80-talet och som livligt diskuterades. Det är knappt jag minns vad den handlade om … Men den står ju i min bokhylla och verkar ha varit flitigt läst.

Kanske går jag och köper en Kalle Anka istället. Den figuren minns jag, tydligt.

Det går utför för somliga.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,