Etikett: Kammarberget

Dokumenterad hembygd

Av , , Bli först att kommentera 7

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.

Cykla längs svältsnören

Av , , 1 kommentar 4

”Klara, färdiga, gå!” Cykeltävlingen utspelade sig i slutet av sextiotalet i trakterna av Maltträsk. Solen brände. Jag, Peter och Anders hade länge talat om att toktrampa längs den mytomspunna cykelstigen. Färden startade vid Småberga, sedan cyklade vi i tre kilometer, mot Kammarberget och vände. Där tog nämligen denna cykelstig slut, eftersom Domänverket grävt ett djupt hål i marken. En gång i tiden hade det i dessa trakter funnits ett flertal cykelstigar. Men när traktorerna och maskinerna tog över i skogsbruket, fanns det inte längre bruk för smala cykelstigar.

Hur gick det med tävlingen då? Peter vann som vanligt.

Det skulle dröja många år innan vi kände till bakgrunden med cykelstigarna. Men vi var ursäktade, på den tiden var vi bara valpar.

cykling

Det var mellan 1929 och 1950 som merparten av cykelstigarna byggdes i landet, de flesta på Kronans mark. De byggdes ofta med statsbidrag. Tanken var att cykelstigarna skulle underlätta för skogsarbetarna och kronojägarna att ta sig ut på sina skiften. I Norrland byggdes cykelstigarna under denna tid oftast som nödhjälpsarbete – och kom därför att kallas för ”Svältsnören”. Hundratals kilometer cykelstigar byggdes de åren.

Kommunikationerna i Norrland var vid den tiden usla och många bosättningar låg ibland flera mil från närmsta landsväg. Bristen på vägar påverkade även sågverkens möjligheter att få timret i inlandet till fabrikerna vid kusten. Därför byggdes de första cykelstigarna för att underlätta flottningsarbetet.  Den första cykelstigen i norr byggdes vid övre Ljungan i Härjedalen i början av 1900-talet av en flottledsförening. På cykelstigarna transporterades redskap och flottarna själva kunde enkelt förflytta sig för att lösa timmerbrötar i älvarna.

Men allt handlade inte om cykelstigar. Under 50-talet i Maltträsk skapade man en snöväg med hjälp av häst och träplog. Vägen plogades över sjön och längs rågångarna i skogen. Allt detta för att göra det möjligt för att en motorcykel skulle kunna ta sig till de avsides belägna gårdarna för att leverera livsmedel, post, snus och brännvin. Elon Brändström som en av förarna hette, hade kedjor på däcken och ett par breda skidor på fötterna. Och fram kom han.

Människan blir aldrig rådlös när det gäller att ta sig fram här i världen.

Ref: Anna-Maria Rautios examensarbete ”De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsbyggnationen under 1900-talet.”

Texten har tidigare publicerats i LOKALTIDNINGEN.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,