Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)