Julen, gemenskapens och glädjens tid – en tid då vi strålar samman med familjen, släkten, nära och kära – tiden då vi känner oss som en i flocken. Men detta är ju inte alltid en sanning. Det finns så många i detta land som hamnat utanför fållan och som i juletider känner hur ensamheten håller på att förtära dem inifrån. Jag vet. Under en tid i livet ”firade” jag ofta jul ensam, mycket på grund av att jag ville dölja mina hemligheter, som att jag drack för mycket, men ofta för att jag vid juletid sjönk i stämningsläge både av en förväntanseffekt som av mina återkommande bipolära skov. Jag skämdes. Ensamheten kan verkligen bli ett gift och det finns studier som visar att ensamma människor lever ett kortare liv. Numera är jag inte ensam längre. Jag har träffat en alldeles underbar kvinna som älskar mig och jag älskar henne, min Lena. Jag har min dotter Hanna som jag träffar om jularna. I år åker vi buss till Skellefteå och firar hos Lena. Jag är åter en av flocken, Jag finns, jag syns och jag kan växa, och det utan hemligheter och löften som jag inte kan hålla.
Under åren jag verkade som chefredaktör på gatutidningen Vasaplan, som säljs på Umeås gator och torg av de som hamnat utanför sitt sammanhang, de som lider av psykisk ohälsa, de som är hemlösa, de som har problem med droger e.c.t. För många av dessa var försäljningen av Vasaplan deras första ”jobb” på många, många år, och att våga stå där och blotta sin sårbarhet och sälja tidningen är dels modigt, dels så höjer det deras självkänsla och förstärker deras jag-bild – för att inte tala om den lilla, med betydelsefulla, slant de får av försäljningen (20 kr/tidningen). Minns en kvinna som berättade att hon hade sålt tidningar för drygt 500 spänn och som för pengarna skulle köpa en liten julklapp till dottern, något hon inte kunnat göra på flera år, och för resten av pengarna skulle hon köpa hem lite julmat. Hon var strålande glad när hon log sitt tandlösa leende och borstade undan sitt långa, stripiga hår.
Jag fick också insyn av allt gott som görs i Umeå. Godhet är inte en massa prat, det är en konkret handling. Öppen gemenskap serverar dagliga mål mat och ordnar julfester åt de som kommit vid sidan av gemenskapen, detsamma gör på Bakfickan som dukar upp julmat så att borden dignar och på Kärnhuset finns en gemenskap för alla de som lider av psykiskt ohälsa.Till det ska lägga kyrkans och Frälsningsarmén arrangemang. Nog görs det mycket gott här i världen. Det är många frivilligarbetare som på detta sättet verkligen gör skillnad. Änglarna i Umeå. Vare sig det gäller julen eller andra högtider, får vi aldrig glömma nödvändigheten av medlidande i den vanliga vardagen. Året består av 365 dagar och lika många nätter.
I stressen kring att ordna den perfekta julen, blir man lätt sitt eget projekt. Man ska bevisa något, leva upp till det som inte finns. Med dåligt samvete köper vi klappar som ingen vill ha och vi får ta emot klappar som känns hopplöst onödiga. När vi själva verket ska ge oss själva och alla andra omkring oss sinnesro. I söndags kände jag sinnesro. Då satt jag i Backens kyrka och lyssnade till körer, kyrkorgel som som framförde julsånger, Så enkelt borde julen vara, Detta i en värld som håller på att slitas itu och där folk tycks förflytta sig med fem centimeter luft under skorna.
För övrigt blir världen aldrig mer sig lik för den som varit nere på krondikets botten och orkat kravla sig upp igen. Efter det får man ett par helt nya glasögon.
Senaste kommentarerna