Etikett: Kärnhuset

Änglarna i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Julen, gemenskapens och glädjens tid – en tid då vi strålar samman med familjen, släkten, nära och kära – tiden då vi känner oss som en i flocken. Men detta är ju inte alltid en sanning. Det finns så många i detta land som hamnat utanför fållan och som i juletider känner hur ensamheten håller på att förtära dem inifrån. Jag vet. Under en tid i livet ”firade” jag ofta jul ensam, mycket på grund av att jag ville dölja mina hemligheter, som att jag drack för mycket, men ofta för att jag vid juletid sjönk i stämningsläge både av en förväntanseffekt som av mina återkommande bipolära skov. Jag skämdes. Ensamheten kan verkligen bli ett gift och det finns studier som visar att ensamma människor lever ett kortare liv. Numera är jag inte ensam längre. Jag har träffat en alldeles underbar kvinna som älskar mig och jag älskar henne, min Lena. Jag har min dotter Hanna som jag träffar om jularna. I år åker vi buss till Skellefteå och firar hos Lena. Jag är åter en av flocken, Jag finns, jag syns och jag kan växa, och det utan hemligheter och löften som jag inte kan hålla.

Vasaplan 2015 nr 24

Under åren jag verkade som chefredaktör på gatutidningen Vasaplan, som säljs på Umeås gator och torg av de som hamnat utanför sitt sammanhang, de som lider av psykisk ohälsa, de som är hemlösa, de som har problem med droger e.c.t. För många av dessa var försäljningen av Vasaplan deras första ”jobb” på många, många år, och att våga stå där och blotta sin sårbarhet och sälja tidningen är dels modigt, dels så höjer det deras självkänsla och förstärker deras jag-bild – för att inte tala om den lilla, med betydelsefulla, slant de får av försäljningen (20 kr/tidningen). Minns en kvinna som berättade att hon hade sålt tidningar för drygt 500 spänn och som för pengarna skulle köpa en liten julklapp till dottern, något hon inte kunnat göra på flera år, och för resten av pengarna skulle hon köpa hem lite julmat. Hon var strålande glad när hon log sitt tandlösa leende och borstade undan sitt långa, stripiga hår.

Jag fick också insyn av allt gott som görs i Umeå. Godhet är inte en massa prat, det är en konkret handling. Öppen gemenskap serverar dagliga mål mat och ordnar julfester åt de som kommit vid sidan av gemenskapen, detsamma gör på Bakfickan som dukar upp julmat så att borden dignar och på Kärnhuset finns en gemenskap för alla de som lider av psykiskt ohälsa.Till det ska lägga kyrkans och Frälsningsarmén arrangemang. Nog görs det mycket gott här i världen. Det är många frivilligarbetare som på detta sättet verkligen gör skillnad. Änglarna i Umeå. Vare sig det gäller julen eller andra högtider, får vi aldrig glömma nödvändigheten av medlidande i den vanliga vardagen. Året består av 365 dagar och lika många nätter.

planeringTID

I stressen kring att ordna den perfekta julen, blir man lätt sitt eget projekt. Man ska bevisa något, leva upp till det som inte finns. Med dåligt samvete köper vi klappar som ingen vill ha och vi får ta emot klappar som känns hopplöst onödiga. När vi själva verket ska ge oss själva och alla andra omkring oss sinnesro. I söndags kände jag sinnesro. Då satt jag i Backens kyrka och lyssnade till körer, kyrkorgel som som framförde julsånger, Så enkelt borde julen vara, Detta i en värld som håller på att slitas itu och där folk tycks förflytta sig med fem centimeter luft under skorna.

För övrigt blir världen aldrig mer sig lik för den som varit nere på krondikets botten och orkat kravla sig upp igen. Efter det får man ett par helt nya glasögon.

Besök i Kärnhuset

Av , , Bli först att kommentera 3

Återigen en vacker höstdag. Dock ska temperaturen sjunka en aning, mot mer normala temperaturer för årstiden. Åt detta kan jag inget göra. Inte heller åt vulkanutbrott och jordbävningar, så inför detta kapitulerar jag och befriar mig från ansvaret. Har fullt upp med mig själv och det liv jag lever och ska leva. Den utmätta tiden, med en början och ett slut. Åker till AIK-land vid tiotiden. Förflyttar mig med buss längs en av landets tråkigaste vägsträckor. Inte heller det kan jag påverka, utan lägger min irritation åt sidan. Ska läsa böcker och lyssna på Genesis under den två timmar långa turen. Det underlättar.

20160315_163208

Igår kväll var jag på besök i Kärnhuset och berättade om mitt liv. Ett tjugotal personer, med ett flertal som själva kämpade med bipolär sjukdom, ADHD och dylikt. Så det var inte förvånande att frågestunden blev längre än mitt föredrag. Kände verkligen att jag gjorde skillnad, att jag kunde lugna, inspirera med de kunskaper jag besitter. Det var många, liksom jag, som upplevde att de fallit mellan stolarna när det gäller den somatiska vården och psykiatrin. Jo, alla fick bra vård på respektive ställe, men många menade att det inte fanns någon samordning. Psykiskt sjuka lever 20-25 år kortare än övriga och överdödligheten beror inte på självmord. Vi dör istället i hjärt- och kärlsjukdomar på grund av tung medicinering, förlamande ångest som gjort oss inaktiva och feta, som gett oss diabetes och högt blodtryck. Detta är en smärre katastrof som fortgår i det tysta.

För övrigt hoppas jag att min idiotsäkra lottorad äntligen ska ge utdelning. Skulle behöva köpa mig ett par varma kängor. Och en bil.

”Spring Kent, spring!” till ett kanonpris! 129 kr.

>>> Beställ

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Gängkrig på 60-talet

Av , , Bli först att kommentera 2

Återigen verkar det bli en fin dag. Igår spatserade jag längs stadens gator endast iförd en tunn skjorta – och byxor förstås. Och skor. Solen gassade rejält och tvingade fram svettpärlor i min panna. I södra landsändan, på Öland, ligger folk halvnakna på stränderna och solar. Vattentemperaturen är fortfarande upp mot tjugo grader – i allra högsta grad badvänligt. Men lite knäppt är det att vi har ”sommar” den 14 september. Något har hänt med klimatet.

Läser att det är gängkrig i min gamla hemstad Lycksele. 40 ”hårdingar” mötte upp för att banka in lite vett i varandras skallar. Men gängkrig i Lycksele är inget nytt. Redan i slutet av 60-talet var det krig mellan Furuvik (där jag gick grundskolan) och Norrmalm. Jag deltog inte. Dels var jag för feg, dels åkte jag hem till Baklandet varje dag efter skolans slut. Men varje morgon fick jag rapporter från de som smugit fram genom skogen, bort mot Norrmalm, med träpåkar och pilbågar i händerna. Ibland kontrade Norrmalmsgänget genom att smyga till Furuvik. Det kunde visas upp en och annan svullen näsa, en hel del fläskläppar men i övrigt var det ju ”bara” en spännande lek. Men dag gick det snett. Någon från Norrmalmssidan släppte iväg en pil som borrade sig genom vaden på en liten kille på Furuvikssidan. Sjukhus, polis – och sedan var kriget över. Den där pilen kunde ha gått någon halvmeter högre och lett till döden. Detta angående gängkrigen i Lycksele.

I kväll ska jag framträda på Kärnhuset (18.30) och berätta om mitt liv. Har gjort det ett antal gånger nu. Dessutom är det en hel hop som läst min livsberättelse i bokform. Jag äger inte längre min berättelse, den har jag överlåtit till läsarna och de som lyssnar till mina föredrag. Men så är det ju med alla böcker. När de väl är skrivna och ute på marknaden, så får man släppa taget om dem.

Det är dags att anmäla sig till skrivarkursen i Lycksele! Den 14-16 oktober leder jag en spännande och lärorik kurs i kreativt skrivande. Priset är oslagbart: 1500 kr för tre dagars inspirationsarbete. (Läs mer på ABF Lyckseles fb-sida).
Arrangörer är ABF Mitt i Lappland och Lycksele bibliotek.
Anmälan: ABF Mitt i Lappland 0950-380 80
[email protected] (Begränsat antal platser!)

För övrigt är det en skandal att jag ännu inte kommit mig ut i skogen för att plocka bär och svamp.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,