Etikett: katter

Vilda katters diktatur

Av , , Bli först att kommentera 7

Ytterligare en dag i ”pestens” tecken. Måste hålla mig inomhus. Möjligen tvätta kläder, studera Lyckseletraktens historia, plocka undan, dammsuga. Börjar få ordning i mitt kaos. Tingen har börjat finna sina givna platser.

I livets utkanter finns minnen eller det vi tror oss minnas. I varje fall finns där bilder. Hela morgonen har jag gått och tyckt mig minnas de hundar och katter som fanns hemma i Bäckmyran. Varför jag nu ska minnas dem? Kanske för att hundarna ”inte hörde hemma där”. Bäckmyran, den trådsmala byn tre mil från Lycksele, tillhörde katternas diktatur. Hundarna fick åt nerverna.

Idag skulle väl farbror Filip och Elons kattsamling blivit sedd som djurplågeri. Drygt 60 katter varav flertalet var vilda eller halvvilda. De fräste mest och klöste en på händerna. Ibland kunde de ge oss människor giftiga bett. I ladugården, i höet som börjat mögla, fanns små öar av nyfödda, blinda kattungar. En dagen fanns de där, nästa var de borta. Kanske hade kattgubbarna ätit upp dem?

De snälla gubbarna hade förlorat kontrollen över sina katter. Det började med att de hade ett par stycken, sedan blev det fyra-fem och sen exploderade kattbeståndet till drygt 60 stycken. Tror att de var förtvivlade. Då och då sköt männen i byn ett tiotal katter, i smyg, men nästa månad hade 20 nya katter sett dagens ljus.

I en radie av en dryg kilometer var där sommartid helt tyst. Inte ett enda fågelkvitter. Katterna rensade bort varenda småfågel som fick för sig att bygga bo i dessa trakter. Men så fanns det en klick katter som tydde sig till oss människor, som var normala. Mina systrar lärde dem att vi människor inte var farliga.

 

Hundarnas nosar bar ärr eller var blodiga efter kortvariga strider mot livsfarliga katter. Många av dem fick också åt nerverna. Kattägarna Filip och Elon hade en hund som hette Pontus, en drever av nåt slag, som alltid satt bunden vid räcket till farstubron. Gång på gång rymde hundstackaren, som bodde bland 60 sextio katter, och sprang raka vägen hem till oss. Hunden stod där, skakande och stirrade på oss: Sänd mig inte hem igen! Men hem skulle den. Stackars hundkrake.

Pappa skaffade sig några fågelhundar. En var en stövare, den hette nåt på A, kanske Aron. Han letade mest möss, och var inte intresserad av fåglar. Kanske såg och hörde han vildkatterna vars revir växte år från år – och insåg att han skulle åka på spö ifall han störde deras jakt på föda. Pappa var förtvivlad. Uslare fågelhund gick inte att uppbåda. En dag gick far till skogs med hunden. Han bar bössan över axeln. Far återvände hem utan hund. Den hunden såg vi aldrig mer.

Vi hade flera småhundar, Doddi x 2 och Stopsy. De var snälla, men vågade sig aldrig utanför gårdsplanen. De visste nog att vildkatterna låg och tryckte i lövslyet nere vid myrarna. En av dessa småhundar, en liten dvärgpudel fick tidigt åt nerverna och låg mest under kökssoffan och skällde åt allt och alla. Den hunden var inte tyst en enda sekund.

En gång kom Bertil Brändström från Maltträsk på besök. Då kröp hunden fram och hoppade upp i hans knä. ”Vill du ha hunden”, undrade mamma. ”Hunden är nog lite knäpp, bara så att du vet.” Bertil tog med sig Doddi II hem och tog väl hand om den. Lugnare hund fick man leta efter. Men så skötte Bertil om hunden som ett barn, borstade dess tänder, gick omkring och småpratade med den och i Maltträsk fanns inga vildkatter.

Efter Filip och Elons död bestämde sig männen i byn att göra sig av med alla vildkatter. De hade nu börjat söka sig in till bebyggelsen. Morsan blev en dag attackerad av en vildkatt inne i ladugården och biten i händerna och klöst på huvudet. Den hösten ekade gevärsknallarna mellan bergsryggarna. Men trots det kunde vi många år framöver se vildkatter stryka fram i skogen och längs skogsbilvägarna. Skygga, vilda djur.

Ändå blev jag en kattmänniska. Gillar katternas mentalitet. De gör lite som de vill. Lever sina egna liv. Fast jag har haft en katt som blev som en trogen hund; som gick fot, som åkte i min cykelkorg eller satt i ryggsäcken när jag åkte skidor. Hundar kräver för mycket. Jag står inte ut med deras hängande tungor och bedjande ögon. Samtidigt som jag en gång i livet var livrädd för vildkatterna i Bäckmyran. Märkligt.

Ja, detta har jag gått omkring och tänkt på under morgontimmarna. Vildkatternas diktatur i Bäckmyran och hundar som fick åt nerverna och som hade stora ärr på nosen.

Återvänder till Nuet. Till min lägenhet på Ostvägen. Det hade varit trevligt med en katt som sitter på fönsterbrädet och glor. I min senast roman ”Män som spelar schack” så finns där med en katt som biter och klöser Rulle Stenlund. Det måste ha varit en av Elons katter. Kattgubben. En katt som kunde ta makten över ett hus, en hel by.

För övrigt har jag just nu besökt den skitigaste tvättstuga jag nånsin klivit in i. Jag har bott på 23 ställen, men aldrig sett nåt liknande. Fy tusan! Trots att jag har nedsatt immunförsvar, är infektionskänslig och är isolerad var jag tvungen att ta bort det värsta. Särskilt då filtren var så fulla med ludd att de åkte in i rentvätten. Men jag vägrar bli en sån där som skriver arga lappar och hänger upp. Kanske finns det andra sätt att komma åt detta ”problem”.

En fin sidovinst

Av , , Bli först att kommentera 0

En mellandag. Försöker bringa ordning i mitt arbetsrum; sortera papper, flytta ting från en plats till en annan, torka rent och dammsuga. Märkligt att kattgubbarna kan tappa så mycket hår just i kontoret. 

På måndag får jag hämta datorn jag köpte i fredags. Min gamla är på sitt yttersta – den hänger sig i parti och minut, tar en evighet att starta och vägrar lyda vissa kommandon. Den har gjort sitt. Tre romaner har jag skrivit på den. Det är tid att släppa in något nytt.

När jag köpte datorn, så hände något märkligt. Jag fick en cykel med på köpet – en fin femväxlad bike. Perfekt att ge till min dotter, som har en modell äldre. Ett lyckat datorköp gav en fin sidovinst.

Bokningarna fortsätter. Nu vill ABF att jag framträder i Robertsfors, Nordmaling, Vindeln och Umeå. Hitills elva bokningar. Det är fantastiskt roligt att möta sin publik, sina läsare. Det gör mig ödmjuk. 

Dags att åka iväg och handla. Sedan ska jag hämta min dotter. 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,