Etikett: kent lundholm

Ingen vill få Svarte Petter?

Av , , Bli först att kommentera 6

Ett av många sätt för att man ska kunna förlika sig med de sjukdomar man drabbas av, är att lära sig mer om dem och försöka se sambanden mellan kropp/kemi och det liv man levt och försöker leva. Jag som är multisjuk och lider av samsjuklighet där olika symtom och sjukdomar ligger i lager på lager, är det ibland svårt, snudd på omöjligt att reda ut från vilken sjukdom symtomen kommer ifrån, särskilt när symtomen är likartade hos flera sjukdomar. Tyvärr måste man på egen hand fatta en del jobbiga beslut – då ingen i vårdapparaten vill bli sittande med Svarte Petter.

 

 

 

Vill påpeka att detta inte är nån forskningsrapport, till stor del bygger resonemanget på eget tyckande och mina egna högst personliga erfarenheter och slutsatser.

 

Tog eget ansvar
Jag tvingades som patient att tidigt ta ansvar för allt från medicinering till att söka upp ”rätt” vård. Det blev besvärligt i de medicinska frågorna, då jag fick olika besked från de specialister jag träffade. Det finns dessutom vattentäta skott mellan primärvården och specialistvården (och även mellan specialistvården). I mitt fall så kunde jag inte få ett samstämmigt, gemensamt svar från vare sig från psykiatrin som från  neurologen, hur jag skulle sköta medicineringen när det slogs fast att jag lider av Parkinsons sjukdom – en kronisk, obotlig sjukdom som jag förmodligen gått omkring med i 5-10 år. Symtomen påminde ju om de som kom från den stroke jag fick 2015 (och även i vis mån från min ADHD).Jag har tidigare i livet levt med 30 år utan rätt diagnos vad gäller min Bipolära sjukdom. Vilket ledde till en självmedicinering med alkohol som kunde ha slutat med min bleka död.

Krock mellan olika mediciner
Det uppstod en del akuta frågor när ja fick diagnosen Parkinson i mars 2019. Fanns där mediciner som förstärkte symtomen? Oja, många. Men jag fick inga klara besked för hur vi skulle gå till väga. Dock fick jag goda råd av parkinsonspecialisten, men som inte bekräftades från psykiatrin. Så jag fick helt sonika agera på egen hand. Två sömnmediciner rök direkt: Propavan och Theralen. Två ökända preparat som som ger parkinsonliknande symtom: muskelstelhet, koordinationsproblem, långsamhet i kropp och tanke och som skapar mer ångest och oro. Dessa preparat hade jag använt i minst 20 års tid, i höga doser.

Slutade att sova
Vid utsättningen av dessa mediciner, slutade jag naturligtvis att sova. Ibland två nätter i rad helt utan sömn. Men trots sömnlösheten blev jag klarare i huvudet, mjukare i kroppen. Sömnsvårigheter får man ju även av Parkinsonsjukdomen – så vad kom från vad? Härdade ut. Men nu var oron stor i psykiatrin att sömnlösheten skulle orsaka ett maniskt skov. Jo, var nog inne och tassade runt i hypomanin (ett tillstånd av lättare upprymdhet) men aldrig under längre perioder. Upplevde att bollen hela tiden låg för mina fötter, att jag fick ta eger ansvar för mina handlingar – trots att medicinerna skulle ha försämrat min Parkinson. Sakta började jag sova 3-4 timmar per natt.

Litiumskakningar i händerna
I maj var mina handskakningar så jävliga, att de hindrade mig att skriva på min nya roman. Fick vissa dagar skriva med enbart höger pekfinger. ”Det där beror inte på din Parkinson”, sa man på Neurologen. ”Det beror på din litiumbehandling”. Frågan bollades över till psykiatrin. Ingen ville kännas vid den. Bad dem kontakta neurologen, men den kontakten blev aldrig av. ”Sluta inte att ta ditt litium. Då riskerar du antingen en mani eller en svår depression” var beskedet från psykiatrin. Ska jag fortsätta att skaka på det här viset? Det är ju värre än en depression … Vad göra? Skakade ju så förbannat. Jag har stått på litium sedan 2010, alltså tio år och sluppit några större skov. Så i det hänseendet funkade ju det litium jag tagit morgon och kväll – i tio år.

Ingen vill bli sittande med Svarte Petter.

 

Litium är den vanligaste behandlingen vid bipolär sjukdom. Det har en god dokumenterad effekt och är det läkemedel som man har längst erfarenhet av för behandling av bipolär sjukdom. Litium kapar topparna och minskar dalarna. Merparten av landets bipolära (ca 1 % av befolkningen) behandlas med litium. Men exakt hur det fungerar i hjärnan är inte helt kartlagt, men det funkar. Det man vet är en del om dess biverkningar med svåra njurproblem och parkinsonliknande symtom, som exempelvis handskakningar.

 

Bort med mitt litium
Jag bestämde mig (på eget bevåg) att sakta (under ett halvår) trappa ut litiumet. Började med att halvera dosen. Efter en vecka hade jag helt slutat skaka. Oroligt! Samtidigt så levde jag upp. Jo, så var det. Jag fick kommentarer från nära och kära: Din blick är tillbaka, de ler oftare, du är närvarande, du är tillbaka. Detta samtidigt som min Parkinson gjort mig långsammare i tanken och fått min  kropp att bli styv och otymplig. Men det folk talade om var min själ. Dess återuppståndelse. Jag upptäckte ju själv hur världen kom närmare.Nej, jag var varken hypoman eller manisk! Förmodligen upplevs jag som en jobbig patient som inte ”lyder order”, men hur skulle ni själva ha gjort om ni lämnades ensam i ”Ingen mans land”?

Vad utlöste min Parkinson?
Kan det dessutom vara så att litiumbehandlingen kan ha utlöst min Parkinson? Japp, sa en av specialisterna på Neurologen. Nej, sa man från psykiatrin. Men en del rapporter visar att litium minskar dopaminnivåerna i bland annat det limbiska systemet. Okej. Brist på dopamin = Parkinson (och vid ADHD). Jag forskar vidare. Forskning visar att det kan finns ett samband mellan behandling av antidepressiva medel och att utvecklingen till Parkinson kan påskyndas. Jag stod ju mellan 20- 50 års ålder på nästan ständig antidepressiv behandling. Det bekräftar tidigare forskning som pekat på sambandet mellan affektiva störningar samt svår oro, och utveckling av Parkinsons sjukdom senare i livet.

Kopplingen mellan affektiva syndrom och suicidförsök/suicid är välkänd. Man vet också att att det finns en samsjuklighet kopplad till bipolär sjukdom: Hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, ADHD, missbruk. Dubbeldiagnoser kan få sitt liv förkortat med 20-30 år. Nu har jag varit spiknykter i drygt 10 år.

Tunga konsekvenser
En deppig läsning. Det har inte tagit mig särskilt lång stund att plocka fram dessa fakta. Jag känner mig ensam i alla jobbiga beslut som jag tvingats fatta. Det hade ju kunnat gå käpp rätt åt helvete. Jo, jag förstår. Ingen vårdspecialitet vill ju bli sittande med Svarte Petter. Det är förståeligt att det är svårt att peka med hela handen, då alla människor (patienter) kan reagera olika. Dessutom, saknas här och var evidensbaserad vetenskap. Jag menar – vilken psykläkare vill vara ansvarig för att sätta ut alla medicinering för bipolär sjukdom – som kan leda till ett skov och ett självmord. Det har jag full förståelse för. Men det hindrar ju inte  att klinikernas läkare sätter sig ner i samma rum och prata med varandra – eller hur. Dessutom har jag kanske ett försprång gentemot andra patienter, då jag jag är utbildad sjuksköterska och därmed har en hel del grundkunskaper.

 

Leva livet – trots sjukdomar
Ja, det är mycket tid som går åt till det som sker kring en patient med en eller eller flera sjukdomar. Inte nog med att jag har ständig, svår värk, att jag riskerar att falla utför trapporna, att mimiken i ansiktet stelnar – det är ett sabla spring till apoteket, läkarträffar, samtal med kommunen för att byta lägenhet, få pengarna att räcka till och skriva nya romaner. Det som vi kallar för livet.

I detta liv måste vi ibland leva med sjukdomar som tar livet av oss. Tyvärr.

 

Hoppas att nån av er har nån nytta av min story. Den är som sagt skriven utifrån mina personliga åsikter och den kunskap som jag surt förvärvat på egen hand.

Ni som inte har Parkinson eller inte är bipolära kan kanske genom mina ord utveckla er empati och medkänsla och öka er förståelse för oss som dragit en nitlott.

 

För övrigt så är det sport på TV. Sedan funderar jag på att åka till fotoarkivet på Västerbottens museet och söka bilder som relaterar till mitt skrivande. Hur såg det ut vid sidan av Storgatan i Lycksele anno 1930?

 

© Kent Lundholm
2020-02-16

 

 

Baklandet femte gången gillt

Av , , Bli först att kommentera 3

Två veckors semester från allt vad skrivandet innebär. Jag har tidigare skrivit oavbrutet, dag som natt, men på ett eller annat sätt och kände jag till slut att det var dags lägga min kreativitet i tillfällig vila. Något som påverkar mitt skrivande, mer eller mindre, är när jag skickat in ett manus till förlaget och tvingas vänta på svar och tummen upp. I denna vila, döljer sig en uppladdning inför vad komma skall.

Förläggaren ska ta itu med min ”Baklandsroman nr 5” och det tar några veckor innan han hinner skicka mig den första grovläsningen. Manuset ska bollas mellan oss i månader, innan vi kan säga att romanen är klar.

Den 3 oktober hade jag och Linda Marklund en av våra sista föreställning: ”Mitt ibland oss – rätten att vara annorlunda”. Platsen var Norums bygdegård inför ett 50 tal i publiken.

Norum12Norum1113

 

BOKA OSS: 070-299 36 80
kent.lundholm@gmail.com

Musik i digitala moln

Av , , Bli först att kommentera 2

”Gläns över sjö och strand, stjärnan ur fjärran …” Julmusik i bakgrunden. Spotify där jag numera har all min musik samlad, i nåt digitalt ”moln” nånstans på nätet. Tusentals låtar, hundratals listor som finns i mitt bibliotek efter år av samlande. Förlorade ju min musikskatt då jag tvingades sälja mina 500 LP-plattor och min Thorens skivspelare hösten 2010 – vid en tid då jag var trasig och pank. Sålde det käraste jag hade för att få ihop till hyran. Så där försvann mina kompletta samlingar av Genesis, Gentle Giant, Camel och Pink Floyd – och mycket, mycket mer. Men så kom Spotify och jag har återfunnit nästan allt av det ”gamla” och funnit mycket nytt, och fördelen är att jag kan lyssna på musiken överallt där jag råkar befinna mig, via mina datorer, min mobil, via mina Bluetooh-högtalare. Men nog saknar jag det där dova knastret från en LP-skiva och att få sitta och bläddra i de ofta så vackra omslagen. Inte minst kunna följa med i texterna. Men numera samlar vi allt i de digitala ”molntjänsterna” – musiken, våra foton, texterna, snart rubb och stubb – och om detta skulle slås ut går allt förlorat, hela vår kulturskatt.

Minne1

Såg igår på TV där de diskuterade vår sårbarhet och hur enkelt det är att slå ut Internet i USA. ”Det är ju bara att spränga sönder kabeln som går längs havsbotten mellan Europa och USA.” Mobilnätet slås ut genom att sabotera G4-masterna. Nu håller man på att bygga ett ”nytt” Internet genom att sända signalerna från 4000 satelliter – vilka skulle bli svårare att ”sänka” då det skulle behövas hundratals robotar som skickas ut i rymden. Så jag lyssnar väl på Spotify så länge det går. Just nu på Pavarottis ”Ave Maria”.

20160315_163208

Knappt två timmar innan Karlsson kommer med sin fina bil för att skjutsa mig till busstationen, för vidare avfärd till Lycksele och dagens boksignering på ICA Supermarket mellan 13.00 och 16.00. Kom förbi! Mina böcker säljs till bra priser: ”Spring Kent, spring!” för 190 kr och övriga för 150 kr.

Ibland kan kroppen bli till ett vidöppet öga som visar all den smärta och oro vi bär inom oss. Korta ögonblick. Livet blir tydligt där det tassar fram genom tillvaron med små, små steg. Detta sker de gånger när vi inte riktigt ryms i kroppens hölje och själen börjat få skavsår. Titta nog, titta förbi, och du ska få syn på en visionär. Så sluts ögat och gömmer allt för världen. Det händer när vi vågar visa oss sårbara. Alternativet är att mura igen själens fönster.

Ögablått

För övrigt finns det ögonblick som brinner, medan andra står stilla och fladdrar lite lätt.

 

Boken har kommit

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagar av skrivande, dagar av planerande. För ett par dagar sedan kom de två första exemplaren av ”Spring Kent, spring!” och som vanligt kändes det overkligt att hålla i en bok som jag skrivit. Jag bläddrade i den, kände igen ord, meningar, omslaget och på en av flikarna fanns en bild av mig. Jo, denna bok har jag skrivit, en bok om mitt liv på drygt 320 sidor. Jag har bläddrat i den och sökt ”ingångar”, partier som jag kan läsa vid boksläppet den 30 mars och inser att det blir svårt. Det blir inte som när jag presenterat mina tidigare fyra romaner, som till stora delar varit fiktiva, där jag alltid kunnat avväpna publiken med att läsa några av de dråpliga, roliga partierna som så ofta kännetecknar mina böcker. Humorn, skratten, dråpligheterna, de uppskruvade karaktärerna. Nu är det blodigt allvar, nu har jag öppnat på förlåten och visar upp mina hemligheter och hela min sårbarhet. Som att ställa sig där helt naken.

20160315_163208

Intresset är stort. Av de som jag själv bjudit in kommer femtio, sedan ska Pilgatan bjuda in ytterligare 20 från ”gatan”. Så det lär bli knökfullt. Jag har även fått min första inbjudan från media, då jag jag ska sitta med live i SR P4 vid tolvsnåret den 30 mars. Sedan väntar Boksläpp nr 2 i Lycksele den 28 april. Sedan får vi se. Resten av mina framträdanden lär väl komma till hösten – och det är okej eftersom jag har fem föreställningar kvar med Linda Marklund, plus att jag och Micke Berglund för fullt planerar för vår författarworkshop i juni/juli. Ja, sen har jag en del andra projekt  jag jobbar med. Som vanligt går livet i raskt fart framåt, alltid framåt och ibland känns det som om jag ska förlora kontrollen, men lyckas alltid (som vanligt) på nåt sätt ta mig vidare.

Vid 11-snåret sätter jag mig på norrgående buss; den mot Skellefteå där Lena står och väntar vid Coop ute på Anderstorp. Det är underbart när man har någon som väntar på en, samtidigt som jag kan vara den som får stå och vänta.

Kan nu berätta att jag lyckats fästa ett AIK-märke över Björklövenloggan på min vänstra rockärm. Det känns genast mycket bättre.

För övrigt blir jag som flitig apotekskund ofta inbjuden till deras olika event. Senast gällde det allergitestad ögonskugga. Nu öppnas ett nytt apotek på Söderslätt och naturligtvis önskar man se mig som gäst för att på plats testa rabatterad handkräm. Sedan får de 200 första kunderna en goodiebag. Ja, de skriver så. Ska det betyda godispåse och vad innehåller en sådan? Fem valium, tandtråd och en handfull microlax?

Beställ ”Spring Kent, spring!”

Plats som inte finns

Av , , 2 kommentarer 2

En tur på stan för ett av veckans besök på ett av stadens välrustade apotek; denna gång det som ligger i anslutning till stans tristaste köpcentrum, Utopia. Översatt från grekiskan lär det betyda: Plats som inte finns. Men apoteket fanns, det kan jag intyga, och kvinnan bakom disken log igenkännande mot mig, men så är jag ju stamkund. Förmodligen bidrar mina inköp  till stora delar av deras verksamhet. Nja, inte lika mycket som den senap de sålde kring jul – jättesuccén.

atombomb

Släntrade sedan genom ett tomt och tyst Umeå. Tre personer hasade sig över Rådhustorget, en ensam man satt vid fönsterplatsen inne på kafé NK och doppade en kanelbulle i kaffet. Helt tomt på Renmarkstorget. Neutronbombskrig, for det genom mitt huvudet. Ni vet de där hemska kärnvapnen som lär ska döda allt av kött och blod, människor, hundar, katter, medan byggnaderna förblir intakta. En stad utan människor. Fast då kom jag på: Klockan är bara några minuter över åtta! Folk sover för tusan. Det är bara nattugglor som jag som rör sig i stadens centrala delar vid den här tiden på dygnet. Med en väska fullproppad med livsuppehållande mediciner.

Klev in på Bakfickan för att lyssna med säljarna hur det går att sälja Vasaplan. Den går rätt så bra. Sen satt jag i soffgruppen med en stor mugg med riktigt svart, starkt kaffe. Vaknade till. Kom i samspråk med Bore, han som säljer våra annonser, stora som små, och på så sätt bland annat drar in pengar till tryckkostnader och de tjänster vi fått leja in – typ redigering. Vi kom fram till att så väl vi i redaktionen som han som säljare får slita ont för att ro i land våra uppdrag – så att det i slut änden blir en bra tidning som är finansierad med annonser och bidrag från våra snälla sponsorer. Vi talade kort om vår vilja att göra gott, för att genom tidningen skapa ”jobb” åt människor som tidigare aldrig haft ett sådant. Lite stort är det allt att vara med om något sådant.

davidbowie2016

David Bowie är död. Sitter just och lyssnar på hans senaste platta och ju fler varv den snurrar, desto mer växer den. Han avslutade sin karriär och sitt liv med att efterlämna en platta med musik som måste ses som progressiv – och därmed hamna i samma fålla som Yes, Genesis som två exempel. Men personligen har jag inte tidigare haft någon personlig relation med Bowie – förutom hans superhit från 80-talet: Let´s dance. En riktig partylåt. Men R.I.P David Bowie.

Började i går att skriva på version två av min roman – den jag hoppas ska vara klar nästa höst. Något säger mig att jag måste prioritera det jag nu tänker mig skriva klart. Tiden är utmätt. Ja, det är den ju för oss alla – men min blev påtaglig efter den stroke jag drabbades av. En klarsynthet över att det finns en början och ett slut – och att det senare kan slå till precis när som helst. Skrämmande och utmanande. Förutom att skriva klart det jag planerat, så vill jag älska besinningslös, mjukt och hårt – men utan att kväva min motpartner. Men säger att hon älskar mig, djupt och innerligt, och jag tror henne. Och jag älskar henne lika innerligt tillbaka. Hoppas att det räcker.

Blidväder på gång. Numera 17 grader i mina rum. Det tar sig.

För övrigt kan ensamheten bara upphävas fysiskt.

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,

Fiska i minus 35

Av , , Bli först att kommentera 2

Kylans vassa grepp. Det är kallt i naturen, det är kylslaget i samhället. Om man är snorig, ta inte för snabba djupa andetag – då fryser näshåren. Fast nu för tiden rör jag mig inte så långa sträckor när det är så här kallt, håller mig mest inomhus. Som barn följde jag ibland med min far på skotern ut i skogen, då han som inte kunde sitta stilla kunde få för sig att fälla nån gammstortall nån mil bort. Eller som när bröderna till min dåvarande finska flickvän skulle kolla vilken slags karl jag var. Om jag var en RIKTIG karl. Detta utspelade sig i Kiruna i början av 80-talet, det var kring jultid och det var minus 35 grader. De satte mig på en skoterkälke och körde iväg, rätt ut i ingenstans – i en timme. Jag kunde inte röra mig, hade frusit fast i kälken. Vi befann oss vid en sjö – ”och å nu jävlar ska här fiskas, grabben!” Fiska? Minus 35 grader? En av dem, han med rött frostigt skägg, gav mig en yxa och sa: ”Hugg, för helvete!” Märkligt sätt att fiska på, tänkte jag, men jag började hugga och det räddade livet på mig. Jag högg som en galning för att återfå värmen i kroppen och detta imponerade på bröderna, för så fort hade ingen huggit upp en vak i den metertjocka isen. Sedan drogs där nät under de upphuggna vakarna. Sedan gjordes det upp eld och kokades kaffe. Det sades inte ett enda ord. Förmodade att man inte gjorde så däruppe. Män som fiskar i minus 35 grader kniper käft. Väl hemma hörde jag hur min dåvarande flickvänt nyfiket (och med viss bävan i rösten) frågade sina bröder hur det gott? ”Åjo, han var en jävel på att hugga upp vakar”, svarade en av dem korthugget. Vet än i dag inte om det betydde att jag var en RIKTIG karl, men bröderna utsatte mig inte för fler tester.

kall vinter
Heller kyla än hetta …

Så nog tusan vet jag vad kyla är – och jag vet också att om ska man överleva i riktigt sträng kyla så ska man arbeta, röra på sig. Då överlever man. Fast om det var som i en stad i Sibirien här om dagen, minus 60 grader, så hjälper det nog inte med att arbeta. Då lär pisset frysa och spottloskan man skickar iväg klinga till när den når marken. Numera har jag faktiskt svårare för hetta än för kyla. Den där djävulska hettan när man inte får luft, när solen försöker bränna hål i skallen och när man svettas ut alla reserverar av salt och vatten på några minuter. Var i Gambia för en herrans massa år sedan och där var det hett. Typ 40 plus. Det var så där hett att man tillslut inte kan tänka en enda redig tanke – och då befann jag mig på en tur ute i obygden, en evighet från den svalkande poolen vid hotellet.

Lagom. Vilket vackert, underskattat ord. Lagom varmt, lagom kallt.

kåldolmar
Kåldolmar förlänger livet …

Har varit i Skellefteå den senaste veckan. En underbar vecka. Men ingen hockey … Fast AIK vinner ju ändå, om och om igen. Däremot så tillagade Lena, efter mitt tjat, kåldolmar. Men så djuriskt gott! De blev perfekta. Lite tuggmotstånd i kålen, perfekt kryddat kött – och brunsåsen och potatisen till. För att inte tala om en rejäl klick lingonsylt. Mitt motlöfte är att jag ska laga köttfärslipmpa med bacon när hon besöker Pig Hill. Maträtter från förr. Undrar vilka kulinariska äventyr som väntar? Palt, dillkött, fläsklägg …

Veckan som följer består av en del efterkontroller som rör min stroke. Det är jag bara tacksam över. Ögonmottagningen då en stroke av mitt slag kan ge sämre syn – och jag ser nog en aning sämre. Men det gjorde jag kanske före stroken? Sen ska jag till Sävar neurologiska centrum för att får en träningsprogram för vattengympa och få inloggning till ett datorprogram som jag kan träna upp mitt arbetsminne med. Låter bra eftersom jag tycker mig minnas smärre – eller så har jag bara blivit mer disträ.

Har suttit med mitt korrektur. Trodde att det i stort var klart. Så är det vare gång jag skriver. Skriver liksom i blindo – men när det blir skarpt läge, så inser jag bristerna. Men så är väl skrivandets process. Man tror att man nått fram på en gång, men att man tvingas att backa, ändra och skriva om. Men det är väl det som det blir bra – i slutänden. Sen frågar jag mig lig lite stilla … Här skriver jag ytterligare en roman om knasiga män, när jag är så medveten att det nästan enbart är kvinnor som köper och läser böcker. Inte undra på att jag aldrig blivit särskilt rik på mitt skrivande… Eller så borde jag skriva en deckare/thriller. Men det säger jag eder – en sådan har jag redan skrivit, nästan, så om jag skulle få för mig att peta lite i den, så skulle jag bli snuskigt rik. Eller utskrattad.

För övrigt håller det på att växa fram en fientlighet och en misstänksamhet mot de altruistiska, de som är goda utan att förvänta sig något tillbaka. Att de skulle vara själviska, ha baktankar med sig godhet. Vad säger det om vår samhälle? Vad säger det om de som tror något sådant?

Föreställningen i Lycksele

Av , , Bli först att kommentera 1

Hemma efter ett intensivt dygn i Lycksele. Två föreställningar på raken med en kvarts andhämtning mellan dem. Den första på sjukhusbiblioteket blev lyckad. Fullsatt, människor som kikade fram bakom bokhyllorna för att få en skymt av oss, folk som trängdes på sofforna längs bak. Det gick riktigt bra att framföra ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.” Vi har verkligen fått till detta med att varva skratten med allvaret och blanda kvinnligt och manligt, rent av ett genusperspektiv trots att vi inte tänkte på det från början. Att folk gillar det vi gör märks inte minst på alla som vill prata med oss efter föreställningarna. Den allra vanligaste frågan jag får gällande Vedtjuven är utan tvekan: ”Finns det någon sanning i det du berättar eller är det bara en skröna … För du stå väl int å lög för oss?” Ja, vad är egentligen sanningen, finns den överhuvudtaget?

Kul var att Folkbladet skickat en reporter – en trevlig, blond ung tjej som sa sig vara bördig från Skellefteå. Det blev ett långt samtal med reportern om ved, rabarbersaft, uppfinningar, kvinnligt och manlig, hur jag och Lindat kommit på att samarbeta – och så förstås en hel del frågor om min förbannade stroke. Reportaget ska komma i slutet av veckan, så håll ögonen öppna.

20151026_12585720151026_12595820151026_13041720151026_130408
Linda Marklund i sitt esse då hon ”läser upp” breven som de goda vännerna i Siksele skrivit till varandra.

20151026_130510
Fullsmockat i sjukhusbiblioteket i Lycksele.(Men så hadd dem ju annonsera i Lyckselebadet.)

21813060508_706921b71d_k
Jag bar i god ordning min vita sjömanshatt (vad nu det skulle vara bra för?) och berättade sedan om det stora vedkriget i Baklandet vintern 1974. (Foto: Mattias Hjälmarsson)

Vi hade sedan en timme på oss att koppla av före nästa föreställning på en av rehab.avdelningarna. Men då skulle vi också äta lunch, vi hade ju blivit vansinnigt hungriga. God mat i personalmatsalen – lasange. Sen var det bara att knata i väg för ytterligare en timmes föreställning. men där på avdelningen var det nästan tomt. Fem anhöriga som hukade i ett hörn på en av sofforna, sedan styrde personalen dit en liten gumma, nerbäddad i sin säng (bakom våra ryggar när vi berättade våra historier.) Nog torde det ha funnits fler gamlingar som kunnat lyssna på oss – försök inte inbilla en gamla sjuksköterska som jag om motsatsen. Det var på dessa avdelningar (då hette de långvården 3 och 4 som jag började min bana inom sjukvården som biträde och senare som u-ska. Ja, även senare som sjuksköterska, men då på 90-talet.) Men hur det var med den saken, om patienter som inte orkade eller orkade komma ut och lyssna, så körde vi vår föreställning och de som kommit såg då glada ut.

20151026_140728
Linda håller hov på rehab.avdelningen.

Efter föreställningen gick jag fram till gumman som i sin sjuksäng hamnat bakom oss aktörer, som mest sett våra ryggar. Dessutom pajade ju högtalaranläggningen så både jag och Linda fick halvskriva för att två halvdöa tanter på soffan skulle höra vad vi sa. Gumman i sängen var klar och redig, men förlamad på vänstersida efter en stroke. Jag berättade jag själv nyligen haft en stroke. Hon skakade lite på huvudet och kisade med skeptiska ögon mot mig. Hon trodde väl att det var ytterligare en av min skrönor. Men hon gillade föreställningen och ville veta med där tokiga gubbarna  i Vedtjuven och undrade om romanen fanns som ljudbok. Jo, svarade jag, alla mina böcker finns inspelade går att låna på biblioteken. När jag gick kramade hon min hand och log snett – annat kunde hon inte då förlamningen satt sig även i ansiktet.

20151026_231346
Från sin sjuksäng lyssnade gumman på föreställningen.

För övrigt känner jag mig en aning spak. Kom hem mitt på dagen efter ha åkt tåg. Nu ska jag iklädda mig rollen som troglodyt och krypa in i en mörk grotta – i varje fall nåt dygn.

Vår moraliska plikt att hjälpa

Av , , 1 kommentar 1

Såja, då var den sista repetitionen avklarad. Jag och Linda Marklund strålade samman i mitt vardagsrum här på Pig Hill, dansade vals och schottis, drog våra berättelser, diskuterade hur och var rabarbersaften ska serveras och vilken typ av högtalare vi ska använda oss av. Största kruxet blir transporten till och från Åmsele på lördag, men jag tar mig ju till Lycksele med tåg eller buss, sen får jag väl lifta till Åmsele … Det ordnar sig. Vi började spåna på projektet i april maj och jag och Linda förstod direkt den spännande beröringspunkten i att våra berättelser utspelar sig i stort sett samma geografiska område. Hon med perspektiv från uppväxten Siksele och jag med mitt Baklandet, som i själva verket är en litterär sammanslagning av min barndomsby Bäckmyran med byarna runt omkring Arvsele, Maltträsk och i viss mån Arvträsk. Om detta ska jag berätta om i vår föreställning ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner.”

Läs mer om vårt projekt.. (Min webb)

Till fb-sidan.

20151003_204847 20151003_130324
Linda och jag efter den anslutande träningen. Yes! nu satt det, nu funkar det.

Så nu ska vi ut på en miniturné: Åmsele lördagen den 10 oktober i Folkets hus 18.30 och måndagen den 12 oktober så spelar vi upp 18.30 i Lycksele stadsbibliotek. Sen återvänder vi till Lycksele måndagen 26 oktober för att göra en dubbelföreställning i Lycksele lasaretts bibliotek kl. 12.00 och 14.00 ska vi uppträda inför patienterna och personalen på rehabiliteringsavdelningen. (Tänk där jag en gång jobbade som sjuksköterska). Vi är i förhandlingar med fler arrangörer i den norra landsänden där Linda är ifrån, kring Burträsk och Skellefteå. Tror att det kommer att rulla på rätt så bra vad det lider. Om vi blir rika? Nä, det råder ju en allmän syn på oss kulturaberate: ”Nämen, gör ni inte här för att det är så himla kul?” Jo, det är kul men nog skulle man väl tycka att det fanns mer ekonomiska medel för oss som försöker föra den västerbottniska berättartraditionen vidare. Vi tackar allra ödmjukast ABF Västerbotten från stödet från dem och då i synnerhet Katharina Eriksson – som snart kommer att få änglastatus.

veden
Min berättelse handlar om det krig i Baklandet som uppstod om/kring veden. Till slut small det.

För mig personligen är detta ett sätt att jobba mig tillbaka i livet, en slags läkningsprocess och då inte enbart efter stroken, utan efter resan jag gjort de senaste fem-sex åren, från mörkret och upp mot ljuset, från dödens landskap till en plats ovan jord där det växer vackra blommor på oändligt vidsträckta ängar och vintertid då ett snödrev kan släcka törsten bara genom att man öppnar munnen. Har sökt mig tillbaka till den plats där själva livet pågår. I viss mån har chefredaktörsjobbet varit en språngbräda ut i livet med utspärrade armar, så att jag glidande genom luften kunnat göra vackra liggande åttor på den blå himlen. Evigheten. Lite kryptiskt kanske, men jag lovar att om ni läser min självbiografi som kommer i början av nästa vår, så kommer ni att förstå lite bättre. Då hoppas jag att ni ska förstå att jag är en kämpande människa, en man som aldrig gett upp. Är så tacksam för stödet jag fått från vännerna. Det är endast ett fåtal vänner (eller vad jag ska kalla dem?) som vänt mig ryggen. Har en känsla av att det handlar om rädsla.

En lördagskväll och jag sitter här och skriver. Sitter och saknar så att hjärtat värker, sitter och längtar och det är något jag börjat göra allt mer på sistone. Det är en vacker och kittande känsla. Då och då slår en blommas ut i mitt bröst och sprider värme, ända ut i örsnibbarna. Min hemlighet. 

flyktingflicka

Leif GW sa nåt riktigt klokt i en intervju under bokmässan. Det handlade om fördomar. ”Jag blir glad de gånger jag haft fel, för då har jag fått lära mig något nytt.” Fler skulle tänka som han. Just nu har det anlänt flera bussar med krigsflyktingar till Umeå för sin lagliga rätt att söka asyl och mängder av ideellt arbetande människor tar emot, fixar käk, tröstar. Det skulle bli totalt kaos utan alla dessa godhjärtade, gratisarbetande människor, för myndigheterna, kommunerna, regeringen verkar vara helt handfallna. Åsynen av alla hjälparbetare borde väl få det att hända nåt i skallarna på de främlingsfientliga stollarna, så att de kan förmå sig att göra en snabb analys: Oj, så många människor som finns på plats, så ohyggligt många som tar hand om flyktingarna – herre gud de är mångfalt fler än vad vi är.

Det verkar vara så att godhet kan provocera, att det får vissa att känna sig underlägsna vilket får dem att dra slutsatsen att alla dessa altruistiska människorna ställer upp av egoistiska skäl – för nån slags vinning är de väl ute efter ….

För övrigt kan det vara rent livsfarligt att yttra följande ord till en ung, viril man (ja, även till män i 50-årskris): ”Men det där vågar du väl ändå inte göra!?” Just de orden kan driva en ung man hur långt som helst! Klättra uppför höga berg och glidflyga nerför dem, köra åt helvete för fort med en nyinköpt statusbil längs krokiga norrländska grusvägar, slå nån på käften, våldta. Vi män tycks vara funtade så att lever i en ständigt pågående tävling, om allt och inget, för att vi inför det motsatta könet, och den egna gruppen, ska bevisa att vi är riktiga män. Vad nu en riktigt man är för nåt …

Livet tar fart – framåt

Av , , Bli först att kommentera 3

Dagens Ungern: ”Journalister rapporterar om rädsla och omfattande självcensur. Samtidigt förs hatpropaganda mot romer, hemlösa och homosexuella fritt fram av politiker och opinionsbildare.” (Citat Aftonbladet). Känns det här igen? Föraktet för svaghet går igen från bland annat 30-talets Tyskland och nu in i vår tid. Tänker på det som hände Vasaplans säljare och skådespelare i gruppen ”Tro, hopp och mod” som mitt på dagen blev misshandlad av några män som menade att han inte skulle få finnas och att han borde försvinna från jordens yta. Fascisterna kan lukta sig till svaghet och det annorlunda.

I dag ska jag fotograferas av Mattias Hjalmarsson, präst och skicklig fotograf. Han har under en längre tid velat fota mig och eftersom jag behöver bra bilder till omslaget till min kommande bok, så svarade jag naturligtvis ja. Ser det som en ära att han vill ta dessa bilder. Bilder som blir ”kvar” och som jag kan hänga på väggen och kanske ge en eller flera av dem till min dotter. En bild av sina far. Fotografier är frusna minnen, ett ansikte som stannar kvar på en vägg, i ett album som hjälper eftervärlden att minnas (ungefär) vad som en gång hände. Inför fotograferingen måste jag raka mig, klippa näshåren och välja ut en fin hatt. Allt det övriga kan jag inte göra något åt. Hä vart in viller med Lundholms pojken.

fotograf

När jag skrev min kommande självbiografiska bok (som kommer i början av nästa år) så hade jag stor hjälp av mina fotoalbum. Jag har under livet varit flitig på att fota allt och alla  och att klistra in bilderna i sitt rätta sammanhang och till varje en skrivit korta kommentarer. Det är ju så att vi ofta ”tror” oss minnas var, när, hur saker och ting hände, men hur ofta har vi inte fel. Men med med fotoalbum och dagböcker (som jag nästan dagligen skrivit i sedan 18-års åldern) så kunde jag börja lägga minnespusslet och göra en tidslinje. Ändå går inte minnet med exakthet spika fast vid horisonten. Varje gång vi plockar fram ett minne så förändras det en liten aning, tillräckligt för att inte vara detsamma längre. Ofta tvingas vi att minnas på ett ungefär.

NyBakgrundFB
Snart dags för turné tillsammans med Linda Marklund.

Det börjar dra ihop sig. Tur att jag håller på att tillfriskna. Det första redaktionsmötet är planerat och redan nu, bara en vecka efter att det senaste numret av Vasaplan börjats säljas på gator och torg, så ska jag, Ritu och Lars träffas för att dra upp riktlinjerna för decembernumret. Den 3 oktober träffas jag och Linda Marklund för en sista finslipning av våra berättelse, för veckan därpå påbörjas vår turné med ”Ved, rabarbersaft och andra passioner” med framträdanden i Åmsele och Lycksele. Innan det har jag blivit inbjuden att delta i ”Det litterära Västerbotten”, för att på plats i Kulturväven diskutera ett framtida kulturresurscentrum. Låter lite mycket, men jag mår bra när det händer saker kring mig, då jag tvingas vara på tårna. Särskilt efter det som hände mig i mitten av augusti. Framåt, alltid framåt!

För övrigt har jag fortfarande inte orkat köpa ett par nya kängor. Däremot köpte jag igår några fina och underfundiga presenter till en kär vän som lever sitt liv i Arvidsjaur och som snart fyller 50 år. Blir glad av att ge. Blir glad när andra blir glada. Så lättroad är jag.

 

Förlorat något

Av , , Bli först att kommentera 0

Vaknar med en tung känsla i kroppen. Sov med min mått rätt så länge och vaknade med en vag aning om att ha drömt intensivt, men utan minne om vad. Bara en vag känsla över att ha förlorat något.

Ser ut att bli en fin dag. Inte ett moln på en blekblå himmel och en vind som rör sig i björken mitt emot. Ska mitt på dagen promenera bort till kafé Pilgatan för att träffa Micke Berglund som varit hygglig att fixa webben till tidningen Vasaplan. I övrigt är mina medrbetare ute på fältet för att skriva sina reportage och att bildsätta dessa texter. Två veckor till deadline. Sedan börjar jobbet med läsa texterna och rensa dem från fel.

Omslag VAS23
Förra numret av Vasaplan. Författaren Micke Berglund prydde omslaget.

Känslan av att inte räcka till kan bli plågsam och med tiden fylla en med skam. En känsla av att vara oduglig, otillräcklig. Det finns människor som aldrig blir nöjda, för än hur mycket man går dem till mötes så flyttar de hela tiden fram riktmärket för dugligheten, om och om igen, och för varje kliv man tvingas ta, desto mer måste man blotta sin sårbarhet .För det är ju så att i dessa människors ögon kommer man aldrig någonsin att räcka till. De tycks vilja ha dig som en odugling, det passar dem bäst. De får dig att krypa in i ditt skal, att sluta dig. Det är då man ska resa sig upp och gå.

För övrigt har jag redan druckit två koppar kaffe. Jag är på väg och känner mig värdefull. Säljer mig dyrt. Förlorat något? Jo, kanske det. Men vunnit något annat.