Etikett: kent lundholm

Skrivandets konst

Av , , Bli först att kommentera 2

Man måste ha klister i baken för att bli en bra författare. Rumpan ska sitta ordentligt fastlimmad vid stolen medan romanen skrivs. När jag väl börjar skriva, är det med vetskapen att jag blir sittande i minst 2-3 år. Det tar tid att skriva en roman – tid man måste ta från annat här i livet. Så det krävs uthållighet, en rejäl tjurskalle och så förstås en stor portion med glädje och lust – annars skulle man kunna tro att skrivandet enbart bestod av plåga. Så är det ju inte. Men uthålligheten är nog A och O. Förutom klister i baken behövs passion och disciplin för att lyckas i detta svåra värv. Sen gäller det att hitta en riktigt bra berättelse, påhittad eller med förebilder. Med en bra berättelse i bakhuvudet blir skrivandet så mycket lättare.

Skrivteknik i all ära, det är kunskapen över mitt hantverk som ger mig makten att slutföra skrivprojektet. Det väl som i alla andra yrken. Man måste veta vad man sysslar med och varför. En snickare måste mäta planken noga innan han fattar sågen. En taxichaufför måste lära sig stadens många smågator för att kunna skjutsa hem sina resenärer. Även en författare måste förstå sitt hantverk, grunderna i vårt språk, de dramaturgiska reglerna och inte slarva med berättarperspektivet.

Var noga med att gestalta dina karaktärer, stryk så många adjektiv du kan utan att sabotera texten. Dramatiseringen brukar jag tänka igenom före jag börja skriva. Jag gör en tidslinje med rödpennan på ett A 3 ark som jag sätter upp på väggen. Längs tidslinjen kan jag pricka in viktiga händelser och årtal. Detta A 3 ark brukar jag med tiden fylla med gula post-it-lappar med korta kommentarer.

Om man ska skriva en roman eller en deckare krävs ett långvarigt och noggrant förarbete innan man kan ge sig i kast med skrivandet. Till min kommande roman ”Älskade Ester” har jag fyllt fyra pärmar med fakta och bakgrund. Jag har läst mängder med böcker i ämnet kronotorp, arrendejordbruk, skogsarbete under tidigt 1900-tal, medicinalväxter, viktiga årtal, 30-talets vidriga rasism och rasbiologi, bråken mellan pingstvänner och prostarna i Svenska kyrkan, klädesplagg, kallblodiga hästar och mycket, mycket mer som täcker åren 1850 och fram till Esters död 1985.

Däremot har jag inte rest till de platser där romanen utspelar sig i trakterna av Öretorp och Knaften. Jag har fått platserna beskrivna av de jag intervjuat och har sedan skapat mina egna bilder. För mycket fakta hämmar fantasin som kräver en hel del utrymme i mitt medvetande.

All fakta har jag samlat in till mig själv som berättare och jag nämner kanske 10 procent av det jag vet i texten. Jag är den ”allvetande” författaren som känner till så mycket mer än mina läsare. Genom att sitta på så mycket fakta skapar en trygghet i mitt skrivande.

Ute på spaning

Jag vet att en del författare reser till de platser de ska skriva om för att betrakta själva landskapet; fotograferar byggnader, vägar och talar in alla intryck i sin diktafon. Allt ska stämma, även ljuden och dofterna. Men då kan man bli fånge bland igenvuxna åkermarker, husgrunder och jordbruksredskap, vilket gör att jag inte kan släppa karaktärerna fria vilket hämmar mitt fiktiva skrivande. Men återigen: Det är uthålligheten och ”klistret på stolen” som avgör om jag orkar slutföra sitt skrivarprojekt. Det  handlar om åtskilliga timmar, dagar, månader och år innan det blir en bok jag kan hålla och väga i mina svettiga händer (medan bakpartiet domnat bort av allt sittande.)

Blev lättad när jag såg en intervju med Klas Östergren. Han berättade om hur han skriver om och skriver om sina texter till dess han är nöjd. En roman har han skrivit om från pärm till pärm otaliga gånger och vissa delar, som inledningen, skriver han om drygt 40 gånger. Precis så jobbar jag och har inbillat mig jag var ensam om denna teknik.

Torgny Lindgren

Känner många författare som skriver ner romanen för hand och renskriver texten i datorn – sedan är manuset klart att skickas till förlaget. Skrivet och klart! När jag 2002 intervjuade Torgny Lindgren frågade jag om hans skrivarprocess. ”Jag skriver allt med pennan. Tänker mig noga för, skriver ord för ord till dess det blir en mening.” Jag frågade hur mycket han skrev per dag? ”Jag är glad om det blir fyra-fem rader per dag”, svarade han och sög på sin pipa. (Misstänker att svaret var ironiskt.) För honom var språket det viktigaste. Fyra rader per dag … Jag skriver 10-20 sidor per dag. Men så är inte språket inledningsvis det viktigaste. Jag jagar ifatt själva berättelsen. Jag skriver i scener, filmiskt som folk påpekat. Då är det klart att språket blir lidande och det tvingar mig till alla dessa omskrivningar för att få orden att finna rätt plats i texten.

Jag skickade för ett par veckor sedan version 12 (om det inte var 15?) till förlaget – med ett förord, en inledning och ett slut som var omarbetade cirka 50 gånger. En stor del av denna tidsödande teknik beror som sagt på mitt intresse för själva berättelsen, men även på grund av min dyslexi som gör att jag missar att skriva dit bindeord, ändelser. Detta skapar en viss språklig osäkerhet som först tar form och blir klar efter massor med omskrivningar.

Tro nu inte att mina manus är färdiga bara för att jag skickat dem till förlaget. De brukar återvända med mängder med röda bockar vid stavfelen och kryss över de stycken som bör strykas. Detta tar en månad att fixa, sedan bollas texten mellan mig och förlaget ytterligare 3-4 gånger innan slutkorrekturet skickas till mig för godkännande. Trots att förläggaren och ett par lektörer läst min text ett par-tre gånger och att jag nogsamt lusläst manuset, så finns där lik förbannat ett tiotal små fel som gömt sig inne i texten, som leker kurra-gömma inne i orden med omkastade bokstäver. Sen ska omslaget göras, baksidestext skrivas. Först då kan romanen skickas till tryckeriet.

Detta kan verka avskräckande för Dig som funderar på att skriva en bok, men glöm inte den stora glädje som väntar när du får DIN bok i händerna – och än roligare är när folk köper och läser romanen. Det är en ofattbar lycka! Än roligare är när Du får framträda och möta dina läsare. Glöm inte det!

Avslutningsvis kan påpekas: Timlönen för oss författare kan jämställas med forna tiders drängar och pigor. Om ens det …

© Kent Lundholm 2020-09-27

Ordning & reda

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda  bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

 

 

DEL 2. Vårt vidriga arv

Av , , 1 kommentar 2

Kannibaler äter dig

DEL 2. Rasism och rashygien.

1800-talet är de stora koloniala imperiernas tidevarv. Slaveriet i dess meningen att skeppad över miljontals svarta till Amerika, övergick till att utsuga de svartas länder på tillgångar, inte minst gummi. Eftersom ”negern icke är en menniska på samma sätt som vi.” De vita står för ljuset, de svarta för det bottenlösa mörkret. Nu skulle de okunniga svarta skolas till bättre människor. Afrika översvämmades av godhjärtade missionärer som skulle sprida Guds ord. De förtappade, primitiva själarna ska en gång för alla erövras. Missionärerna reser längs Kongofloden men de går i kolonisatörernas fotspår som bedriver rovdrift på naturtillgångarna. Men de ser sina skilda uppgifter på likartat sätt: Den vite måste vara hård mot negern. Annars kan de bokstafligen steka och äta upp dig!

Missionär 1882

I de svenska folkskolorna dyker det upp läromedel som är starkt präglade av det koloniala synsättet.  Barnen får lära sig att de svarta i Afrika är underlägsna varelser, de är vilda och bråksjuka . I läroboken från 1900 ”Skolgeografi i två kurser” av E. Carlsson beskrivs ”Negerrasen” med platta pannor, breda näsor, stora käkar Buschmännen beskrivs som de sannolikt osnyggaste bland alla menneskor. Boerna, de vita nybyggarna beskrivs däremot ett ”friskt och härdigt släkte”. 

I ”Lärobok i geografi för folkskolan” stod att läsa för vetgiriga svenska elever: ”Negern äro i mycket ett stort barn […] … ”Af naturen äro de opålitliga samt kan råka i vrede och blifva grymma och blodtörstiga.” 

I början av 1900-talet börjar afrikanen komma på modet och bli en attraktion att visa upp på den europeiska arenan. Under 1920-talet når detta sin pik. Primitivismen syns inom konsten, musiken och blir även en revolt mot krig och viktoriansk moral.

Nu börjar de svarta få andra epitet då ”forskare” fört i bevis att vi ärver egenskaper, särskilt de svarta, som att  ”negrerna har rytmen i blodet” och många författare och poeter som reser in i det mörkaste av Afrika och (kanske för att finna den Ädle vilden?) beskriver de svartas särskilda, ärvda egenskaper: De svarta arbetar inte med samma energi som de vita arbetarna, som av en annan författare beskrivs som hjulbenta och förtorkade … med hopplös avund i blicken.

 

 

 

Från några annonser/notiser i tidningarna:

  • 1900: Betalande publik i Gävle kan beskåda en livs levande människoätare från Queensland.
  • 1914: Gefleposten: ”På Barnens dag i Göteborg kan man se en lång, vitklädd neger steppa.”
  • 1930: Tatuerade negrer visas på Stockholmsutställningen.
  • 1931: … senegaleser i traditionella dräkter dansar och spelar.

När de amerikanska jazzmusikerna kom på besök, skrivs det minimalt om deras musik och skicklighet som musiker: ”En myckenhet av människor hade mött vid Centralstationen för att titta på svartingarna.” (Arbetet 1926). Det finns en underton om att folk går och ser på negrerna – ungefär som när man går till djurparken och tittar exotiska djur. Det uppstår även en starkt kritik mot jazzmusiken i sig. I stridsskriften ”Jazzen anfaller” (1946) skriven av en dåtida nazist som påstod att: ”Jazzen har skapats av berusade negrer i bordellmiljö!” Även frikyrkorna hakar på och påstår att många kvinnor hamnat på bordell efter att ha dansat till jazzmusiken. Andra menar att den moderna jazzen vill ”blotta djuret i människan”.

Så nu är vi där igen, det rasistiska illa underbyggda tyckandet om de svarta människorna. Och så har det fortsatt. Fördomar som vuxit fram ur okunskap och rädsla. Genom att backa bandet finner vi detta fallet; Att intet nytt finns  under solen, är ett träffade uttryck för att beskriva hur illa de svarta behandlats genom tiderna och att inte tycks finna nån ände på stolligheterna. Då, i början av 1900-talet och framåt, så kokas fördomarna i rashygienens smutsiga vatten.

1925 menade svenska musiker att det fick vara slut  på denna onödiga ”Negerimport!” Saken var den att de färgade musikern var populärare än de svenska banden och även skickligare musiker. Kampanjen drevs under parollen: Sverige åt svenskarna!” Det morrades även hos de som utövade folkmusik och inom den klassiska musiken. I stort så kopplades de amerikanska jazzmusikerna ihop med Afrikas svarta djungler och djur: Jazzen kallades för djungelmuller. Andra fulord var ”Apkultur” och ”Apkonster”.

Louis Armstrong

När Louis Armstrong kom på Sverigebesök 1933 så drämde DN till med att jämföra Armstrong med en ”berusad gorilla”. I texten skrevs att Armstrong [ …] ”svettig och dreglande skuttade omkring och utstötte sina illaluktande vrål.” Jag vill inte tro att det är sant, men så skrevs det. Aftonbladet skrev: Det positiva med konserten var att ”den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna har ett språk.” Detta skrevs 1933 …

Under tidigt 1920-tal ropades det i Sverige efter en rashygienisk lagstiftning. Riksdagen såg till att Statens Institut För Rasbiologi (SIFR) inrättades 1922 i Uppsala.  Sverige hade en färdig rashygienisk apparat. Intressant, sa Hitler, som hade för avsikt att utrota alla som var ”annorlunda”. Det var vid den tid i vårt lands historia som Folkhemmet skulle byggas – men utan alla de som var eljest?! Mellan 1934 och 1941 antogs flera lagar i Sverige som tillät sterilisering av personer med oönskade arvsanlag och kroppsliga lyte och svåra sjukdomar. De flesta som steriliserades var kvinnor med låg utbildning ur arbetarklassen. Saknades en far eller om barnen var eljest på nåt sätt, nog fan dök de klåfingriga myndigheterna upp och visade skalpellen. Riktigt illa ut råkade samerna, zigenarna, tattarna som utsattes för en omfattande sterilisering.

Åter till skolböckerna, där fördomarna och rasismen fick fortsätta att frodas. Det verkade inte finnas nån inom den tidens skolväsen som reagerade över dumheterna som skrevs – förmodligen för att den tidens skolinspektörer själva höll med om det som skrevs.

1954. Geografi för gymnasiet: ”I begåvning, särskilt andlig förmåga, är den negroida rasen den vita och gula underlägsen. […] ”…den negroida rasgruppen hör till de lägst stående folken på jorden.” […] …”afrikanerna äro som barn hela livet.” 

Idag: En vit polis i USA kväver, inför en kamera en färgad man. En annan färgad, en obeväpnad man skjuts ett flertal gånger i ryggen – medan hans barn ser på. Upplopp, ilska mot den rasism som än idag är levande. Här i Sverige har vi en livlig Vit Makt-rörelse som tror att pågår ett raskrig. I deras skrifter finns kopplingar till 1800-talets synsätt på färgade.

Här hittar du DEL 1 Linné och monstren.

Texten bygger mina efterforskningar (2019-2020) jag gjorde i samband med skrivandet av min roman ”Älskade Ester”. Två av de tiotal böcker jag läst kan rekommendera:  ”Det ohyggliga arvet” av Christian Catmeris och ”Utrota varenda” av Sven Lindkvist. Jag har läst otaliga tidningsklipp, artiklar på nätet, gamla skolböcker, intervjuat historiker.

© Kent Lundholm, författare, frilansjournalist, debattör, föreläsare

 

 

 

Sanningens mörker

Av , , Bli först att kommentera 3

Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras  sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det  krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Ingen vill få Svarte Petter?

Av , , 1 kommentar 7

Ett av många sätt för att man ska kunna förlika sig med de sjukdomar man drabbas av, är att lära sig mer om dem och försöka se sambanden mellan kropp/kemi och det liv man levt och försöker leva. Jag som är multisjuk och lider av samsjuklighet där olika symtom och sjukdomar ligger i lager på lager, är det ibland svårt, snudd på omöjligt att reda ut från vilken sjukdom symtomen kommer ifrån, särskilt när symtomen är likartade hos flera sjukdomar. Tyvärr måste man på egen hand fatta en del jobbiga beslut – då ingen i vårdapparaten vill bli sittande med Svarte Petter.

 

 

 

Vill påpeka att detta inte är nån forskningsrapport, till stor del bygger resonemanget på eget tyckande och mina egna högst personliga erfarenheter och slutsatser.

 

Tog eget ansvar
Jag tvingades som patient att tidigt ta ansvar för allt från medicinering till att söka upp ”rätt” vård. Det blev besvärligt i de medicinska frågorna, då jag fick olika besked från de specialister jag träffade. Det finns dessutom vattentäta skott mellan primärvården och specialistvården (och även mellan specialistvården). I mitt fall så kunde jag inte få ett samstämmigt, gemensamt svar från vare sig från psykiatrin som från  neurologen, hur jag skulle sköta medicineringen när det slogs fast att jag lider av Parkinsons sjukdom – en kronisk, obotlig sjukdom som jag förmodligen gått omkring med i 5-10 år. Symtomen påminde ju om de som kom från den stroke jag fick 2015 (och även i vis mån från min ADHD).Jag har tidigare i livet levt med 30 år utan rätt diagnos vad gäller min Bipolära sjukdom. Vilket ledde till en självmedicinering med alkohol som kunde ha slutat med min bleka död.

Krock mellan olika mediciner
Det uppstod en del akuta frågor när ja fick diagnosen Parkinson i mars 2019. Fanns där mediciner som förstärkte symtomen? Oja, många. Men jag fick inga klara besked för hur vi skulle gå till väga. Dock fick jag goda råd av parkinsonspecialisten, men som inte bekräftades från psykiatrin. Så jag fick helt sonika agera på egen hand. Två sömnmediciner rök direkt: Propavan och Theralen. Två ökända preparat som som ger parkinsonliknande symtom: muskelstelhet, koordinationsproblem, långsamhet i kropp och tanke och som skapar mer ångest och oro. Dessa preparat hade jag använt i minst 20 års tid, i höga doser.

Slutade att sova
Vid utsättningen av dessa mediciner, slutade jag naturligtvis att sova. Ibland två nätter i rad helt utan sömn. Men trots sömnlösheten blev jag klarare i huvudet, mjukare i kroppen. Sömnsvårigheter får man ju även av Parkinsonsjukdomen – så vad kom från vad? Härdade ut. Men nu var oron stor i psykiatrin att sömnlösheten skulle orsaka ett maniskt skov. Jo, var nog inne och tassade runt i hypomanin (ett tillstånd av lättare upprymdhet) men aldrig under längre perioder. Upplevde att bollen hela tiden låg för mina fötter, att jag fick ta eger ansvar för mina handlingar – trots att medicinerna skulle ha försämrat min Parkinson. Sakta började jag sova 3-4 timmar per natt.

Litiumskakningar i händerna
I maj var mina handskakningar så jävliga, att de hindrade mig att skriva på min nya roman. Fick vissa dagar skriva med enbart höger pekfinger. ”Det där beror inte på din Parkinson”, sa man på Neurologen. ”Det beror på din litiumbehandling”. Frågan bollades över till psykiatrin. Ingen ville kännas vid den. Bad dem kontakta neurologen, men den kontakten blev aldrig av. ”Sluta inte att ta ditt litium. Då riskerar du antingen en mani eller en svår depression” var beskedet från psykiatrin. Ska jag fortsätta att skaka på det här viset? Det är ju värre än en depression … Vad göra? Skakade ju så förbannat. Jag har stått på litium sedan 2010, alltså tio år och sluppit några större skov. Så i det hänseendet funkade ju det litium jag tagit morgon och kväll – i tio år.

Ingen vill bli sittande med Svarte Petter.

 

Litium är den vanligaste behandlingen vid bipolär sjukdom. Det har en god dokumenterad effekt och är det läkemedel som man har längst erfarenhet av för behandling av bipolär sjukdom. Litium kapar topparna och minskar dalarna. Merparten av landets bipolära (ca 1 % av befolkningen) behandlas med litium. Men exakt hur det fungerar i hjärnan är inte helt kartlagt, men det funkar. Det man vet är en del om dess biverkningar med svåra njurproblem och parkinsonliknande symtom, som exempelvis handskakningar.

 

Bort med mitt litium
Jag bestämde mig (på eget bevåg) att sakta (under ett halvår) trappa ut litiumet. Började med att halvera dosen. Efter en vecka hade jag helt slutat skaka. Oroligt! Samtidigt så levde jag upp. Jo, så var det. Jag fick kommentarer från nära och kära: Din blick är tillbaka, de ler oftare, du är närvarande, du är tillbaka. Detta samtidigt som min Parkinson gjort mig långsammare i tanken och fått min  kropp att bli styv och otymplig. Men det folk talade om var min själ. Dess återuppståndelse. Jag upptäckte ju själv hur världen kom närmare.Nej, jag var varken hypoman eller manisk! Förmodligen upplevs jag som en jobbig patient som inte ”lyder order”, men hur skulle ni själva ha gjort om ni lämnades ensam i ”Ingen mans land”?

Vad utlöste min Parkinson?
Kan det dessutom vara så att litiumbehandlingen kan ha utlöst min Parkinson? Japp, sa en av specialisterna på Neurologen. Nej, sa man från psykiatrin. Men en del rapporter visar att litium minskar dopaminnivåerna i bland annat det limbiska systemet. Okej. Brist på dopamin = Parkinson (och vid ADHD). Jag forskar vidare. Forskning visar att det kan finns ett samband mellan behandling av antidepressiva medel och att utvecklingen till Parkinson kan påskyndas. Jag stod ju mellan 20- 50 års ålder på nästan ständig antidepressiv behandling. Det bekräftar tidigare forskning som pekat på sambandet mellan affektiva störningar samt svår oro, och utveckling av Parkinsons sjukdom senare i livet.

Kopplingen mellan affektiva syndrom och suicidförsök/suicid är välkänd. Man vet också att att det finns en samsjuklighet kopplad till bipolär sjukdom: Hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, ADHD, missbruk. Dubbeldiagnoser kan få sitt liv förkortat med 20-30 år. Nu har jag varit spiknykter i drygt 10 år.

Tunga konsekvenser
En deppig läsning. Det har inte tagit mig särskilt lång stund att plocka fram dessa fakta. Jag känner mig ensam i alla jobbiga beslut som jag tvingats fatta. Det hade ju kunnat gå käpp rätt åt helvete. Jo, jag förstår. Ingen vårdspecialitet vill ju bli sittande med Svarte Petter. Det är förståeligt att det är svårt att peka med hela handen, då alla människor (patienter) kan reagera olika. Dessutom, saknas här och var evidensbaserad vetenskap. Jag menar – vilken psykläkare vill vara ansvarig för att sätta ut alla medicinering för bipolär sjukdom – som kan leda till ett skov och ett självmord. Det har jag full förståelse för. Men det hindrar ju inte  att klinikernas läkare sätter sig ner i samma rum och prata med varandra – eller hur. Dessutom har jag kanske ett försprång gentemot andra patienter, då jag jag är utbildad sjuksköterska och därmed har en hel del grundkunskaper.

 

Leva livet – trots sjukdomar
Ja, det är mycket tid som går åt till det som sker kring en patient med en eller eller flera sjukdomar. Inte nog med att jag har ständig, svår värk, att jag riskerar att falla utför trapporna, att mimiken i ansiktet stelnar – det är ett sabla spring till apoteket, läkarträffar, samtal med kommunen för att byta lägenhet, få pengarna att räcka till och skriva nya romaner. Det som vi kallar för livet.

I detta liv måste vi ibland leva med sjukdomar som tar livet av oss. Tyvärr.

 

Hoppas att nån av er har nån nytta av min story. Den är som sagt skriven utifrån mina personliga åsikter och den kunskap som jag surt förvärvat på egen hand.

Ni som inte har Parkinson eller inte är bipolära kan kanske genom mina ord utveckla er empati och medkänsla och öka er förståelse för oss som dragit en nitlott.

 

För övrigt så är det sport på TV. Sedan funderar jag på att åka till fotoarkivet på Västerbottens museet och söka bilder som relaterar till mitt skrivande. Hur såg det ut vid sidan av Storgatan i Lycksele anno 1930?

 

© Kent Lundholm
2020-02-16

 

 

Baklandet femte gången gillt

Av , , Bli först att kommentera 3

Två veckors semester från allt vad skrivandet innebär. Jag har tidigare skrivit oavbrutet, dag som natt, men på ett eller annat sätt och kände jag till slut att det var dags lägga min kreativitet i tillfällig vila. Något som påverkar mitt skrivande, mer eller mindre, är när jag skickat in ett manus till förlaget och tvingas vänta på svar och tummen upp. I denna vila, döljer sig en uppladdning inför vad komma skall.

Förläggaren ska ta itu med min ”Baklandsroman nr 5” och det tar några veckor innan han hinner skicka mig den första grovläsningen. Manuset ska bollas mellan oss i månader, innan vi kan säga att romanen är klar.

Den 3 oktober hade jag och Linda Marklund en av våra sista föreställning: ”Mitt ibland oss – rätten att vara annorlunda”. Platsen var Norums bygdegård inför ett 50 tal i publiken.

Norum12Norum1113

 

BOKA OSS: 070-299 36 80
kent.lundholm@gmail.com

Musik i digitala moln

Av , , Bli först att kommentera 2

”Gläns över sjö och strand, stjärnan ur fjärran …” Julmusik i bakgrunden. Spotify där jag numera har all min musik samlad, i nåt digitalt ”moln” nånstans på nätet. Tusentals låtar, hundratals listor som finns i mitt bibliotek efter år av samlande. Förlorade ju min musikskatt då jag tvingades sälja mina 500 LP-plattor och min Thorens skivspelare hösten 2010 – vid en tid då jag var trasig och pank. Sålde det käraste jag hade för att få ihop till hyran. Så där försvann mina kompletta samlingar av Genesis, Gentle Giant, Camel och Pink Floyd – och mycket, mycket mer. Men så kom Spotify och jag har återfunnit nästan allt av det ”gamla” och funnit mycket nytt, och fördelen är att jag kan lyssna på musiken överallt där jag råkar befinna mig, via mina datorer, min mobil, via mina Bluetooh-högtalare. Men nog saknar jag det där dova knastret från en LP-skiva och att få sitta och bläddra i de ofta så vackra omslagen. Inte minst kunna följa med i texterna. Men numera samlar vi allt i de digitala ”molntjänsterna” – musiken, våra foton, texterna, snart rubb och stubb – och om detta skulle slås ut går allt förlorat, hela vår kulturskatt.

Minne1

Såg igår på TV där de diskuterade vår sårbarhet och hur enkelt det är att slå ut Internet i USA. ”Det är ju bara att spränga sönder kabeln som går längs havsbotten mellan Europa och USA.” Mobilnätet slås ut genom att sabotera G4-masterna. Nu håller man på att bygga ett ”nytt” Internet genom att sända signalerna från 4000 satelliter – vilka skulle bli svårare att ”sänka” då det skulle behövas hundratals robotar som skickas ut i rymden. Så jag lyssnar väl på Spotify så länge det går. Just nu på Pavarottis ”Ave Maria”.

20160315_163208

Knappt två timmar innan Karlsson kommer med sin fina bil för att skjutsa mig till busstationen, för vidare avfärd till Lycksele och dagens boksignering på ICA Supermarket mellan 13.00 och 16.00. Kom förbi! Mina böcker säljs till bra priser: ”Spring Kent, spring!” för 190 kr och övriga för 150 kr.

Ibland kan kroppen bli till ett vidöppet öga som visar all den smärta och oro vi bär inom oss. Korta ögonblick. Livet blir tydligt där det tassar fram genom tillvaron med små, små steg. Detta sker de gånger när vi inte riktigt ryms i kroppens hölje och själen börjat få skavsår. Titta nog, titta förbi, och du ska få syn på en visionär. Så sluts ögat och gömmer allt för världen. Det händer när vi vågar visa oss sårbara. Alternativet är att mura igen själens fönster.

Ögablått

För övrigt finns det ögonblick som brinner, medan andra står stilla och fladdrar lite lätt.

 

Boken har kommit

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagar av skrivande, dagar av planerande. För ett par dagar sedan kom de två första exemplaren av ”Spring Kent, spring!” och som vanligt kändes det overkligt att hålla i en bok som jag skrivit. Jag bläddrade i den, kände igen ord, meningar, omslaget och på en av flikarna fanns en bild av mig. Jo, denna bok har jag skrivit, en bok om mitt liv på drygt 320 sidor. Jag har bläddrat i den och sökt ”ingångar”, partier som jag kan läsa vid boksläppet den 30 mars och inser att det blir svårt. Det blir inte som när jag presenterat mina tidigare fyra romaner, som till stora delar varit fiktiva, där jag alltid kunnat avväpna publiken med att läsa några av de dråpliga, roliga partierna som så ofta kännetecknar mina böcker. Humorn, skratten, dråpligheterna, de uppskruvade karaktärerna. Nu är det blodigt allvar, nu har jag öppnat på förlåten och visar upp mina hemligheter och hela min sårbarhet. Som att ställa sig där helt naken.

20160315_163208

Intresset är stort. Av de som jag själv bjudit in kommer femtio, sedan ska Pilgatan bjuda in ytterligare 20 från ”gatan”. Så det lär bli knökfullt. Jag har även fått min första inbjudan från media, då jag jag ska sitta med live i SR P4 vid tolvsnåret den 30 mars. Sedan väntar Boksläpp nr 2 i Lycksele den 28 april. Sedan får vi se. Resten av mina framträdanden lär väl komma till hösten – och det är okej eftersom jag har fem föreställningar kvar med Linda Marklund, plus att jag och Micke Berglund för fullt planerar för vår författarworkshop i juni/juli. Ja, sen har jag en del andra projekt  jag jobbar med. Som vanligt går livet i raskt fart framåt, alltid framåt och ibland känns det som om jag ska förlora kontrollen, men lyckas alltid (som vanligt) på nåt sätt ta mig vidare.

Vid 11-snåret sätter jag mig på norrgående buss; den mot Skellefteå där Lena står och väntar vid Coop ute på Anderstorp. Det är underbart när man har någon som väntar på en, samtidigt som jag kan vara den som får stå och vänta.

Kan nu berätta att jag lyckats fästa ett AIK-märke över Björklövenloggan på min vänstra rockärm. Det känns genast mycket bättre.

För övrigt blir jag som flitig apotekskund ofta inbjuden till deras olika event. Senast gällde det allergitestad ögonskugga. Nu öppnas ett nytt apotek på Söderslätt och naturligtvis önskar man se mig som gäst för att på plats testa rabatterad handkräm. Sedan får de 200 första kunderna en goodiebag. Ja, de skriver så. Ska det betyda godispåse och vad innehåller en sådan? Fem valium, tandtråd och en handfull microlax?

Beställ ”Spring Kent, spring!”

Plats som inte finns

Av , , 2 kommentarer 2

En tur på stan för ett av veckans besök på ett av stadens välrustade apotek; denna gång det som ligger i anslutning till stans tristaste köpcentrum, Utopia. Översatt från grekiskan lär det betyda: Plats som inte finns. Men apoteket fanns, det kan jag intyga, och kvinnan bakom disken log igenkännande mot mig, men så är jag ju stamkund. Förmodligen bidrar mina inköp  till stora delar av deras verksamhet. Nja, inte lika mycket som den senap de sålde kring jul – jättesuccén.

atombomb

Släntrade sedan genom ett tomt och tyst Umeå. Tre personer hasade sig över Rådhustorget, en ensam man satt vid fönsterplatsen inne på kafé NK och doppade en kanelbulle i kaffet. Helt tomt på Renmarkstorget. Neutronbombskrig, for det genom mitt huvudet. Ni vet de där hemska kärnvapnen som lär ska döda allt av kött och blod, människor, hundar, katter, medan byggnaderna förblir intakta. En stad utan människor. Fast då kom jag på: Klockan är bara några minuter över åtta! Folk sover för tusan. Det är bara nattugglor som jag som rör sig i stadens centrala delar vid den här tiden på dygnet. Med en väska fullproppad med livsuppehållande mediciner.

Klev in på Bakfickan för att lyssna med säljarna hur det går att sälja Vasaplan. Den går rätt så bra. Sen satt jag i soffgruppen med en stor mugg med riktigt svart, starkt kaffe. Vaknade till. Kom i samspråk med Bore, han som säljer våra annonser, stora som små, och på så sätt bland annat drar in pengar till tryckkostnader och de tjänster vi fått leja in – typ redigering. Vi kom fram till att så väl vi i redaktionen som han som säljare får slita ont för att ro i land våra uppdrag – så att det i slut änden blir en bra tidning som är finansierad med annonser och bidrag från våra snälla sponsorer. Vi talade kort om vår vilja att göra gott, för att genom tidningen skapa ”jobb” åt människor som tidigare aldrig haft ett sådant. Lite stort är det allt att vara med om något sådant.

davidbowie2016

David Bowie är död. Sitter just och lyssnar på hans senaste platta och ju fler varv den snurrar, desto mer växer den. Han avslutade sin karriär och sitt liv med att efterlämna en platta med musik som måste ses som progressiv – och därmed hamna i samma fålla som Yes, Genesis som två exempel. Men personligen har jag inte tidigare haft någon personlig relation med Bowie – förutom hans superhit från 80-talet: Let´s dance. En riktig partylåt. Men R.I.P David Bowie.

Började i går att skriva på version två av min roman – den jag hoppas ska vara klar nästa höst. Något säger mig att jag måste prioritera det jag nu tänker mig skriva klart. Tiden är utmätt. Ja, det är den ju för oss alla – men min blev påtaglig efter den stroke jag drabbades av. En klarsynthet över att det finns en början och ett slut – och att det senare kan slå till precis när som helst. Skrämmande och utmanande. Förutom att skriva klart det jag planerat, så vill jag älska besinningslös, mjukt och hårt – men utan att kväva min motpartner. Men säger att hon älskar mig, djupt och innerligt, och jag tror henne. Och jag älskar henne lika innerligt tillbaka. Hoppas att det räcker.

Blidväder på gång. Numera 17 grader i mina rum. Det tar sig.

För övrigt kan ensamheten bara upphävas fysiskt.

 

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,