Etikett: kent lundholm

Skulden och upprättelsen

Av , , Bli först att kommentera 11
Ester staty

Lilly vid Esters grav. (VK)

Det går i ett rasande tempo. Hänger inte med. Allt det som sker kring Ester tycks drivas av en själv gående maskin. Allt sprunget ur min roman ”Älskade Ester”. En katalysator som öppnat Lycksele kollektiva minne. Jag är glad. Tar emot allt beröm, vilket gör mig en aning starkare. Nästa tisdag lägger Lilly Bäcklund sin motion i fullmäktige; om att resa en staty till Esters ära och att dessutom döpa en gata i hennes namn.

Lilly Bäcklund frågade mig om jag funderat på hur en staty ska se ut och var den ska placeras. Jag svarade att jag för mitt inre ser en naturtrogen staty är på väg till eller från kyrkan, hasande fram i stora skor, men som ”fryst fast” i Långsamheten då hon precis passerat gränsen för evigheten.

Flera av mina vänner och bekanta menar att lämnat spår efter mig, vars avtryck kommer att synas länge. Det är möjligt, men min målsättning har varit att ge Ester upprättelse.

Drivkraften har varit skulden – den jag burit på sedan vintern 1973 då jag inte ingrep när mobbarna styrde omkring med Ester och lekte att hon antingen var ett lok eller en plog. (Japp jag minns flera av de mindre modiga männen.)

En ramsa jag hörde vidden tiden – tidigt 70-tal:
Den som är liten och klen, får gå till Frälsningsarmén,
medan den som stor och stark, får gå till Folkets park.

Det har varit drivkraften, skulden. Men samtidigt fick denna händelse att som vuxen vid ett flertal ingripa och gå emellan då folk tänkt slå varandra och med min skarpa blick och bestämda röst avstyrt situationer dom kunnat sluta i en katastrof. Jag  skällt ut nazister, bett dem lämna mitt bord och dra dit pepparn växer. Jag har i skrift gång på gång i mina krönikor, på denna blogg attackerat knäppa idéer och handlingar, trots att det medfört hot och trakasserier.

14-15 år en ålder då rädslan fick mig att fly.

Den feghet jag som stoppade mig som femtonåring, som grundade sig i min rädsla, var en vändpunkt. Jag är fortfarande feg och en rädd människa, men har i vuxen ålder ständigt ”plattat till” vuxenmobbare, sverigedemokrater, nazister, konspirationsteoretiker, vaccinmotståndare och de som i största allmänhet uppfört sig dumt. Enbart med ord. Strindberg uttrycker detta så väl: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.” Detta om feghet.

En del läsare har listat ut de ”Hitchcockare”  som jag gjort i ”Älskade Ester.” Den store film regissören Alfred Hitchcock hade för vana att dyka upp korta ögonblick i sina filmer. Han kunde stå i en kö till en biograf, passera över en gata och det blev en sport att upptäcka honom.

Jag har varit övertydlig i mina ”uppdykanden” i texten, handlingen. Jag är Skriftställaren, som nog alla upptäckt, berättaren som styr hela historien, rösten i och mellan raderna. Jag dyker upp i Vänjaurträsk skola i form av den ljushårige, skrattade Tore; grabben som inte kunde sitta still: En kopia av ADHD-Kent och som sagt han som befinner sig vid torget i Lycksele när mobbarna ger sig på Ester.

Kent i media
Reportage i Lokaltidningen.

Skriver manus till mina återstående framträdanden. De två första i Umeå och Lycksele drog jag och Patrik Frohm, trubaduren, rejält över utlovad tid. Det krävs skärpning. Men det tar tid att skriva olika typer av manus, beroende hur mycket publiken känner till Ester Duva.

Trubaduren patrik Frohm

Patrik Frohm, den glade trubaduren

Utanför Lycksele krävs fördjupningar. I Åmsele, under LittFors, då vattnet, älven, forsarna ska beskrivas tillsammans med Ester, så kämpar jag med att fläta in Häradshövdingen Thomasson i handlingen: En portalfigur i räddande av Vindelälven. Mina kvarvarande framträdande, i fall ni vill komma och lyssna:

22 september
EXTRAFÖRESTÄLLNING
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Lycksele
18.30 MB Biosalongen
Arrangör: ABF

7 oktober
Storuman 18.30
Medarr: ABF Västerbotten

13 Oktober
Åmsele 18.30
Trubaduren Patrik Frohm medverkar
Medarr: ABF Västerbotten

19 oktober 19.00
Bolidens bibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

20 oktober 19.00
Skellefteå stadsbibliotek
Berättarfestivalen
Medarr: ABF Västerbotten

21 oktober 19.oo
Malå bibliotek
Medarr: ABF

28 oktober 12.00
Lycksele sjukhusbibliotek
Medarr: ABF Västerbotten

2 november 14.00
Umeå, Väven
Medarr: ABF Västerbotten

15 November
Ånäset, kväll
Medarr: ABF Västerbotten

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ester blir staty

Av , , 5 kommentarer 10
Tidningen VI gör reportage

Tidningen VI på plats i Lycksele: Tomas och Elin.

Gårdagens tur till Lycksele var slitsam för en parkinsonsjuk gubbe – men o så trevligt jag hade det. Vid Esters stod författaren, Tomas reportern får tidningen VI, Elin Berge fotograf och kommunalrådet Lilly Bäcklund. Vid Esters grav tände jag ljus och lämnade ett brev: ”Så länge vi minns en männisch, så länge finns hon kvar”. Ester lär förbli oglömd.

Ester äras med en staty
Lilly berättade att Lycksele kommun har för avsikt att resa en staty till Ester Nilsson Duvas minne. Även en gata ska bära Esters namn. Jag gav detta Lilly förslaget för ett år sen. ”Jag inväntade din roman och nu när den fått sådant enormt genomslag, då Ester håller på att bli en rikskändis, så skrider vi till handling. Nu funderar vi på var statyn ska placeras”, sa Lilly.

Ett förslag är att statyn ska placeras på en parkbänk, men jag skulle vilja se Ester nära Storgatan, där Ester för all evinnerlig tid fastnat i Långsamheten.

En roman som berör många. Snart staty.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trubaduren patrik Frohm

Patrik Frohm, en glädjespridare spelade och sjöng.

 

 

 

 

Föreställningen på MB blev lång, nära två timmar. Jag snackade (för mycket) så tiden rann iväg. Trubaduren sjöng vackert och han avslutade med en egen komponerad låt, till ägnad mig. Biggan  från förlaget hjälpta mig att sälja en hel del böcker. Tänk så fort det ska svänga från djupaste förtvivlan till sprudlande glädje. I juli hade ingen tidning skrivit ett ord om min roman. Sedan hände allt: Två fina recensioner.

 

 

 

Fin recension från norr

Av , , 2 kommentarer 15

Äntligen! Nu börjar recensionerna att trilla in.

 

Först NSD och nu VK.

Tackar för fin recension.

Äntligen!

NSD rec 20210726

 

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Litterär mångfald hotas

Av , , 1 kommentar 4

Näthandelsjätten spelar ett högt spel

Jag har publicerat sju romaner på Ord & Visor förlag (den senaste ”Älskade Ester”) och under årens lopp har en hel del av mina böcker sålts via Adlibris. Nu kommer mina romaner, tillsammans med förlaget Ord & visors övriga titlar och författare, att blockeras på Adlibris näthandel.

Den 21 juli skrev förläggaren och författaren Göran Lundin (Ord & Visor förlag) ett inlägg på Facebook, som handlade om Adlibris planer. Lundins inlägg har spridits i de sociala medierna, lika snabbt som en gräsbrand. Däremot har det varit märkligt tyst från media/pressens sida (alla kan väl inte ha semester?)

Här är länken till Göran Lundins inlägg. ”Hotet mot de små förlagen”

Det är bråttom. Redan den 1 september stryper det Bonnierägda Adlibris beställningarna från de mindre, ”olydiga” förlagen. De som inte har råd att betala ett distributionsbolag. Totalt sett måste väl detta röra sig om snedvriden konkurrens!

Förläggaren Göran Lundin vägrar gå i Adlibris koppel

Hot mot den litterära mångfalden
Just nu svävar ett svart moln över den litterära mångfalden. Den resursstarka och Bonnierägda nätbokhandeln Adlibris, tvingar de mindre bokförlagen att skaffa en professionell distributör. Slut avtal med distributionsföretaget Stjärndistribution – som ska ha 20 % av F-priset i provision.  Adlibris (som saluför ca tio miljoner titlar) håller fast vid sitt hot mot landets mindre bokförlag – men jag misstänker att även de medelstora förlagen kommer att få ekonomiska problem.

Folk är förbannade
Ute på de sociala medierna håller ett uppror/upprop/ rent av en bojkott på ta form. Många skriver att de ska sluta att handla böcker av Adlibris, denna anrika nätbokhandel. Göran Lundins debattinlägg har enbart på min sida delats drygt hundra gånger. Inlägget delas och delas och sprids därför i en rasande fart.

MEN … DETTA ÄR INTE ALLT!

I höst träder ett nytt ramavtal i kraft vad gäller kommunernas bokinköp till landets bibliotek. Då dyker Adlibris upp igen. Nu som ENSAM leverantör av litteratur till landets bibliotek! (Samtidigt som de stryper beställningarna från de mindre förlagen). Vad blir konsekvenserna av detta monopol? Blir det så illa att biblioteken inte kan köpa in böcker från de förlag som är utanför Adlibris vallgravar? De som, likt förläggaren Göran Lundin, vägrar att gå i Adlibris band?

”Följden kan bli ett litteraturutbud som i en flygplatsbokhandel”, säger BTJ:s vd Anette Grönroos till Biblioteksbladet.

Det måste väl vara läge för kulturministern att träda fram?

 

En ny karta ritas i det tysta

En ny karta ritas
Kartan över den litterära bokutgivningen håller på att ritas om. Gränserna flyttas. Ett stort bokfönster stängs – men bara för somliga. Om förlaget läggs ner blir författarna förlagslösa. Mängder av livsöden och skrönor blir aldrig berättade. Det är ju mångfalden och variationen som är bokutgivningens själ och hjärta. Det är ofta de mindre förlagen som har modet att ge ut den ”smala litteraturen”; texter som ratats av de stora förlagen. Stora och små bokförlag speglar och formar sin tid. Genom historien har förlagen varit knutna till frihetssträvanden och kulturella rörelser. Förlagens och Sveriges historia hänger ihop.

Förlagsverksamhet handlar i hög grad om att odla och putta fram nya författarskap. Men för de små förlagen går mycket av tiden åt för att kämpa med usel likviditeten, då penningströmmen i förlagsbranschen är ojämn och marginalerna små. Det finns inga överblivna pengar att betala 20 procent av F-priset till ett distributionsbolag.

Men dagar skola komma … Domen mot Jättarna kan bli hård. I slutänden är det läsarna som avgör vad som är bra litteratur och de som vill visa solidaritet med de drabbade förlagen och författarna, torde framgent beställa böcker från exempelvis Bokus.com

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Författarturné med Parkinson

Av , , Bli först att kommentera 6

Värmebölja? Ja, nyhetsfolket i Stockholm påstår det. 

Midsommarljuset har parkerat utanför mina fönster, även om det är en grå dag. I landets södra delar håller en värmebölja på att dräpa gammfolket. Här frys däm ihjäl i nolavädret. Sverige är ett avlångt land. Då blir det olika slags väder beroende var du bor. Men i morgonprogrammen och i nyheterna som sänder ifrån värmeböljans begränsade geografiska område, så vill de mena att hela Sverige badar i svett. De talar om ”vår” svåra hetta. VI-formen angår i detta fall (som många andra) de som bor i Sveland, helst i Stockholm och allra mest de som befinner sig i nyhetsstudion. Jag kan rapportera till Er i Stockholm: I resten av landet blåser det nolavind i alla väderstreck och regnet kommer snart att börja falla från de blygrå molnen. Klockan 07.30 visar MIN utomhustermometer 13 grader. Bara så att ni vet.

Från ett framträdande 2019.

Bokningarna droppar in och det kommer att bli full huggning. I morgon söndag är det sommar- och kulturfest i Froms trädgård. Musik – och en inbjudan till Författaren att komma och berätta om Ester. Sedan blir det semester fram till den 25 augusti då jag framträder på Pilgatan här i Umeå och veckan därpå åker jag till Lycksele. Den 1 september verkar det bli två föreställningar i MB – på en och samma dag. Tufft, men det ska nog gå bra om jag får vila ett par timmar mellan mina framträdanden. Det är ju så många i Lycksele som vill höra mig berätta om Ester – och så många som vill ställa frågor.

I oktober har det klumpat ihop sig. Då måste jag ”sitta ihop” och gör allt för att sparka Parkinson ut ur bilen.

  • Den 7 oktober. Storuman, 23 mil bort, som kräver övernattning på Hotell Toppen.
  • 13 oktober. Åmsele. Jag är en de många författar som ska lovsjunga Vindelälven under LittFors.
  • 19 oktober Boliden 19.00
  • 20 oktober Skellefteå 19.00 Berättarfestivalen
  • 2 eller 4 november 14.00 (ej klart med datum) Umeå stadsbibliotek (LitteraTur och Retur)
  • 8 el. 11 november. Kvällsföreställning i Ånäset.
  • December Boksignering hos Åkerbloms bokhandel.

Jag blir visserligen trött av resandet, medan framträdandet i sig sprider varm glädje i min kropp. Då finns jag, då är jag inte glömd och undanskuffad. Ännu ingen recension länsmedia. Lokaltidningen är på gång med att ge mitt författarskap och min bok ett rättvist omdöme. Vad gäller recensionerna finns det hopp, då ett par litteraturtidskrifter beställt recensionsexemplar. I går bokade ”Parkinson Bulletinen” en intervju, en intressetidning  med ett stort spridningsområde och finsk kulturtidskrift beställde ett recensionsexemplar.

”De kommer inte förbi dig”, sa en på förlaget. ”Din roman är för bra för det. Jag tror att läsarna kommer att  reagera om du i öppen dager utsätts för denna orättvisa.”

Satt i går och gjorde försäljningsblad och underlag till de som efter mina framträdanden vill handla böcker och inte har Swish i sina mobiler. Jag får offra en get till vädergudarna så att regnet drar förbi redan under lördagen, så att utomhusarrangemanget blir av på söndag.

Hörnefors feb. 2020. Några dagar ställdes alla framträdanden in.

Problemet är att att mina författarframträdanden förlagda på den tid på dygnet då jag är som sämst, då en del av Parkinson medicinerna går ur kroppen, men jag får pröva att ta dem senare på dagen, för att vara mer ”rörlig i tankarna” och inte bli stel som en pinne. Men då blir effekten  att jag inte kan sova. Dessa turnéer har pågått sedan debuten 1999 och räknar jag in mina berättarföreställningar, blir det kring 100 framträdande. 90 procent i Västerbotten. Jag ses väl för att vara allt för provinsiell i mitt författarskap, med mina fem romaner om livet i den fiktiva byn Baklandet, som ligger någonstans i Västerbottens inland. Inlandsmännen har blivit noga beskrivna – när jag nu skriver min första biografiska roman om en kvinna, så lossnar det rejält. Första upplagan blev slutsåld på tre veckor, så förlaget trycker en andra upplaga, denna gång i Danskt band med mjuka pärmar.

Min förläggare Göran Lundin har jobbat hårt med min roman ”Älskade Ester”. Trots att vi sålt så bra, mycket bra, så har de flesta sålts till underpris. Våra försäljningsställen, biblioteken, de digitala och verkliga bokhandlarna köper in romanen till F-pris som är drygt hundralappen under vårt eget försäljningspris. Om folk tror att vi blivit rika på denna succé, så tror de fel. Dock har vi blivit rika i våra själar av allt beröm. Det är nu, när jag jag åker runt och framträder, som vi kan sälja till ett pris som kompenserar alla de böcker som sålts till F-pris. För varje bok jag i höst lyckas sälja till ”vårt pris” är pengar som går in i förlaget. När alla skulder är avklarade börjar vi se vinsterna. Det är då vi delar vinsten 50/50. I dagsläget har varken jag eller förläggaren tjänat många kronor. Men om folk köper många Esterböcker under min turné, så kan det bli en slant över.

Några bra recensioner ökar naturligtvis intresset – även i resten av riket. Det är mycket som ska stämma för att man ska bli förmögen på att trycka dyrt producerade pappersböcker. Nu är det ljudböcker som gäller. Jag har fått massor med frågor om när Älskade Ester blir en ljudbok. Ja sög det, har jag svarat. Det är dyrt att göra ljudböcker. Det kostar nästan lika mycket som att trycka en pappersbok. För ett litet förlag finns inte de ekonomiska musklerna som behövs att egen hand stå för inläsning, redigering, ljudkorrekturläsning, omslag – och sedan hitta en produktionskedja. Ibland väljer ljudboksförlagen ut en bok och står för omkostnaderna.

En bok blir till ljud.

1 krona och 50 öre
Det hade skett med författare som skrivit en deckare. Han ringde mig här förleden och berättade att hans bok valts ut av ett ljudboksförlag till att bli en ljudbok. Efter att ha skalat ner sidantalet, kortat kapitlen, tagit bort alla ”svåra ord”, skrevs kontrakt mellan författaren och ljudboksförlaget. ”Vad får du för varje såld ljudbok?” frågade jag nyfiket. ”1,50 kr per bok!” 1,50! Lika illa har det gick för en annan författarkollega, som själv spelade in och redigerade ljudtexten, förpackade den i ett snyggt omslag och sålde den till det förlag som härskar på landets bibliotek, som man via en app kan ”streama” ljudboken till datorn, paddan eller mobilen. En tjänst som finns på landets bibliotek. Men till författaren och hans berättelse kommer inga vinster. Han går back 150 kronor per månad, för att inte tillräckligt många har lånat hans ljudbok. Däremot så kan ”de stora” deckarförfattarna, vars ljudböcker tankas ner i stor omfattning – särskilt om de dessutom har lejt in en känd och duktig inläsare, som Lassgård.

”Vi som håller på med pappersböcker håller på att bli bokbranschens dinosaurier”, sa min förläggare när vi senast diskuterade att göra Ester till en ljudbok.

Hjälp till att göra Ester till talbok!

Tips till er med funktionshinder – låna talböcker gratis

MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) producerar årligen 4000 talböcker som finns att låna på biblioteken. De flesta populära böcker blir talböcker (alla mina romaner är inlästa) och kan lånas av er med läs- och skrivsvårigheter, synnedsättning eller ni som har ADHD, autism. Det proffsigt inlästa talböcker – dessutom en fullständig version av en utgiven bok. Alltså HELA boken. Man kan ladda ner boken via MTM:s bibliotek. Jag har fått mina inspelade talböcker som CD-skivorna som jag flitigt lyssnar på i bilen. Senast ”Män som spelar schack”. Hög kvalité på inläsaren och vartenda ord som jag skrivit är inläst.

Beställ Ester!
Många av de talböcker som MTM läser in, görs efter förslag från läsarna och de lokala biblioteken. Så föreslå ditt bibliotek att du vill lyssna på Älskade Ester som talbok, så lär även den bli inspelad. Men den torde väl bli tio-femton timmar lång …

 

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 13

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hon är fri att gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

 

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Med en damhatt på huvudet

Av , , Bli först att kommentera 8
Kent Lundholm i Lokaltidnigen

Började onsdagen med att läsa Lokaltidningen.

Trevligt reportage i Lokaltidningen. Där står jag, författaren med stråhatten på flintskallen, och lutar mig mot den svarta käppen. Där står skrivet att jag lanserar en 600 sidor tjock bok om Ester Duva Nilsson. Mellan raderna står att jag lyckats skriva denna omfattande roman, trots allt elände som stört mig. Roligt att Lokaltidningen ville uppmärksamma min sista bok, mitt tack och farväl till det litterära skrivandet. Det fattas ork och tid. Några andra länstidningar lär inte skriva något om min person, utan jag får vara glad om de ens ids recensera romanen. Jag tycks ha råkat ut för en kulturell bannbulla.

Fem arvoderade framträdanden blir nog lagom, men skulle tippa på att det blir ett par till – mer orkar jag inte med. 2019 när jag var ute på turné med ”Män som spelar schack” blev det 15 framträdande, men då höll jag på att dräpa mig. Blev liggande över Julhelgen. Sedan slog pandemin till i januari-februari 2020. Inte förrän den 25 augusti 2010, då jag ska framträda på Kafé Pilgatan, lett arvode.

Jag tappade ca 60 000 kronor under 2020 och fram till nu.

Dock – redan innan utgivningen har förhandsbeställningen varit fantastiskt bra, men det är en dyr bok att framställa, inbunden med hårda pärmar, vacker omslag och med titeln i guldfärg.

För att förlaget ska få igen för sina utlägg för storsatsningen på min roman, måste vi sälja många hundratals exemplar och sälja boken till ett pris per bok mellan 250-300 kronor. Den vinst som det eventuellt blir, utbetalas först om ett år. Jag lever på de arvoden jag eventuellt får. Vill det riktigt illa, att vi inte når taket i försäljningen – ja då kan både jag och förläggaren bli utan ”lön” – det skulle betyda 0 kronor för två års dagligt arbete, cirka 8-10 timmar per dag.

Så romantiskt är författarskapet. Nu känner jag mig säker på att Lyckselebornas köp av boken kommer att ge en slant i fickan. Men att leva mitt skrivande är omöjligt. Boken måste utanför länsgränserna, bli omskriven i storbladen (typ DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen. Men de sorterar på förhand bort författarskap som är utgivna på små Norrländska förlag. Det hjälper inte att BTJ i sin recension gav min roman + + + + (4 av 5).

Kent Lundholm i Lokaltidningen 2021

En helsida i Lokaltidningen.

Dessa framträdande jag kommer att genomföra, trots att Parkinson biter mig i nacken och häller betong i mina ben, stelnat min mimik och sakta med säkert stjäl mitt språk och min röst.

Bokningar

10/6 Boksignering och ett kort tal till folket. Gammplatsen i Lycksele. Ett arrangemang som mina och förlagets återförsäljare av mina romaner. Roligt att Skogsmuseet vill sälja mina böcker som i stort utspelar sig i och kring Lycksele; i en trakt som jag döpt till Baklandet.
22/7 Tärnaby.
25/8 Pilgatan i Umeå.
22/9 Församlingsgården i Lycksele. Samtal med stadens prästerskap om och kring romanen om Ester.
13/10 Åmsele under Vindelälvens litteraturfest.
19/10 Bolidens bibliotek.
20/10 Skellefteå stadsbibliotek (Berättarfestivalen)

Sedan kan det bli ett eget arrangemang i Lycksele i slutet av augusti. Det beror på övrig bokning.

För övrigt hasar jag fram på hala golv och väntar på leveransen av ”Älskade Ester”. Till veckan ska lastbilen anlända till Gammplatsen, sedan fortsätter lastbilen till förlaget i Skellefteå och därefter till mig här i Umeå. Försöker klura ut var jag ska ställa alla kartonger innehållande hundratals med böcker.

Jag lever på hoppet och hoppas på en skön sommar då jag kan sitta på balkongen och läsa alla de böcker jag inte orkat läsa under mitt skrivande. Klas Östergrens senaste är en av de romaner som väntar. Även Karin Smirnoffs trilogi som börjar med ”Jag for ner till bror”, vill jag läsa.

Jag vill även meddela att jag inköpt en ny stråhatt. På H M:s damavdelning. Stråhattar för flintskalliga män verkar inte saluföras längre. Skit samma, jag är nöjd med min nya hatt.

Lev väl.

Kent Lundholms stråhatt

Min hatt från damavdelning.

 

I väntan på det mesta

Av , , Bli först att kommentera 4

I väntan på Älskade Ester, min roman som trycks i Litauen. Den verkar bli en-två veckor försenad. Förseningen har inte uppstått vid tryckeriet i Baltikum, utan de lär uppstå inom landet. Ja, så att ni vet, alla ni som förhandsbeställt boken. Rekordmånga.

Ester försenad 1-2 veckor

Det är en svårplanerad tid. Vaccin, de kommande rekommendationerna: Blir det fler än 8 i publiken eller ökar de till 50? Smittspridningen tycks ju fortgå. Har en känsla att att folk börjat slarva. Klungbildningar, inget munskydd – sedan lär väl påskfirarna som trängts i liftköerna och inne på hotellen ha bidragit till den ökningen. FHM prognos om att efter en pik upp i april ska liksom under fjolåret peka neråt, verkar inte hålla. Jag kan inte spika varken boksignering, boksläpp eller ett framträdande på Gammplatsens utomhusscen eller storloge kring midsommartid. En bokning har jag tackat ja till: v.29 torsdagen den 22 juli: Ett framträdande i Tärnaby i samband med gränsmarknaden. Sen borde det väl bibliotekens bokningar för hösten snart börja trilla in. Men alla inväntar nog den 2 maj då FHM rekommendationer kommer.

Förlaget och jag väntar med spänning och en viss oro på recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ). Det är ofta kortfattade recensioner som i stort inte säger så himla mycket, men är avgörande för hur många exemplar som beställs av landets bibliotek. Fast det verkar ju inte allt vara avgörande alls, för trots strålande recensioner har beställningarna varit måttliga. Mer avgörande är om det uppstår en efterfrågan från läsarna: Ifall ni går till ert bibliotek och vill låna mina böcker: I detta fallet ”Älskade Ester”. Jag har ofta fått bra recensioner av BTJ och borde även få det för romanen av Ester, som utan att förhäva mig är det bästa jag skrivit.

Så här skrev BTJ om min förra roman ”Män som spelar schack” (2019, Ord & visor förlag”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik. / Jan Hansson BTJ

En roman som inte recenserades av vare sig VK eller Norran. Vilket i mina ögon (många andras) är lite märkligt.

BTJ:s recension: 5 av 5 möjliga.

BTJ om självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016, Ord & Visor förlag)

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

”Vedtjuven” (2012, Ord & Visor förlag)

”Boken håller läsaren fängslad från första till sista sidan. Språket är spänstigt och har inslag av dialektala uttryck. Med denna roman har Kent Lundholm definitivt övertygat om att han är en mycket läsvärd författare.”
/ Lars Rask, BTJ

I övrigt händer inte mycket vad gäller min vaccination – förutom att jag får höra att fler och fler av mina friska och krya släktingar och bekanta fått sin första spruta, medan multisjuke Lundholm vackert får vänta – eller? Händer inget nästa vecka så styr jag bilen 13 mil söder ut och vaccinerar mig i en annan region. Har fått tid och fått ett vänligt mejl där jag hälsas välkommen! Vid minst lilla förfrågan här i Umeå har jag blivit surt bemött och till och med anklagad för att för att försöka tränga mig förbi – trots att jag vet att det finns listor på andra multisjuka som de ringer upp ifall det blir något återbud som de med kort varsel vill ersätta.

Multisjuk i väntan.

I efterhand måste det väl ändå bli någon diskussion om detta tokstirrande enbart det år som folk är födda. Det finns 75 åringar som åker Vasaloppet och springer maraton och har kroppar som 50 åringar, samtidigt som det finns sådana som jag: en 63-åring med en kropp som en 75-åring och med fem-sex dödliga diagnoser.

En dag i Parkinsons namn

Av , , Bli först att kommentera 4

Den 11 april anno 2021 är det Världsparkinsondagen. Skriver några reflektioner kring sjukdomens symtom för att öka förståelsen. Runt om i landet genomförs aktioner som ska sprida kunskaper om den obotliga hjärnsjukdomen. I Sverige är det drygt 20 000 som har Parkinson. I världen i stort finns det 55 miljoner Parkinsonsjuka.

Uje kändis som drabbats av Parkinson.

75 procent består av kroppsspråk
Bläddrar i en bok som är full med goda råd till dem som vill nå framgång och snabbt bli accepterad i gruppen och därmed  bli en i flocken. Om man nu ska lyckas reda ut problem eller vinna billiga poäng hos den övriga gruppen på arbetsplatsen eller föreningen och på familjefesten, så räcker det inte att tala väl. Man måste även vara medveten i ämnet kroppsspråket. Nedan ges några goda råd:

1. Vänd dig mot personen i fråga, men glöm inte att låta skorna peka mot den du tilltalar.
2. Sedan ska du luta lite svagt fram mot personen för att visa att du inte tänker fly, utan vill ha kontakt med du kommunicerar med. Viktigt när du diskuterar  löneförhöjning med chefen. Framåtlutningen visar nämligen att du känner tillit.
3. Titta med öppenblick. Då ger du en signal som får den du samtalar med, som en sedd människa.
4. Visa dina öppna händer. Det visar att du vill samtala i all vänlighet, inte bråka (eller slåss …)

Tala med kroppen

Faktum är att kroppen är ett viktigt verktyg när vi kommunicerar med varandra. Så folk lär sig dessa ovanstående tipsen (går till och med dyra kurser) för att lära sig kroppens olika dialekter och därmed bli accepterad. Den som kan göra sig förstådd, som bemästrar såväl det verbala som det kroppsliga språket, får ofta vara med i flocken. Men vad händer om man nu inte kan kontrollera sin kropp? När man sänder olika budskap; säger en sak verbalt, och utstrålar något helt annat med kroppen. Jag har personligen upplevt att folk blir förbryllade över mina budskap sedan Parkinsons sjukdom satt klorna i mig. Det är en hemsk känsla att inte kunna vara tydlig, att inte kunna tala Ett språk, att inte blanda ihop allt till en grötig massa. Det är lätt bli missförstådd, att bli sårbara och attackerad av de som förbryllas över ens märkliga budskap. För med Parkinson i kroppen så kan man omedvetet sända dubbla budskap – vilket leder till att man kan bli utsparkad ur de flockar man tidigare varit en naturlig del av. Då och då får man vara beredd på knivhugg i ryggen.

Själv liknar jag alltmer en runsten
Som Parkinsonsjuk behöver jag bara komma hasande in i rummet, heja med hes och svag röst, vara stel som en pinne, med armarna hängande lodrätt nerefter kroppssidorna. I den kroppsmedvetnes ögon (en sådan där kroppsmedveten person som står där med skorna pekande mot dig och med inbjudande utsträckta händerna) lika snabbt som en gris blinkar, göra en feltolkning. Sådan feltolkningar kommer från reptilhjärna. Det är den äldsta del av den mänskliga hjärnan, som med sina nedärvda egenskaper en gång fick grottmännen på fötterna när tigern kom. Den larmar nu i åsynen av mig och min märkliga kroppshållning: Fara! Fara! Se upp något stämmer inte! På några röda sekunder döms jag omedelbart till någon som inte hör hemma i gänget! Det blir lätt så när vi Parkinsonpatienter oförhappandes dyker upp. Vi som inte kan hålla ordning på vår mimik eller stirriga blick – och allra minst den stela kroppen, eller överrörliga armar som viftar som väderkvarnar. Man blir sådan när man blivit kidnappad av sjukdomen. Jag är så annorlunda att jag upplevs som ett HOT. Ingen bra förutsättning att inleda ett samtal på, eller att ställa sig på en scen och försöka vara rolig. Där står jag stel och säger något lågt och väsande. Blicken flackar, jag svettas floder (som är typiskt Parkinson). När jag prövar ett avväpnande leende, fastnar ena mungipan högt upp kinden, uppe vid knotan, och påminner om ett elakt grind. En Parkinsonsjuk kan alltså snabbt dömas för sitt yttre och förblir så till dess någon intresserar sig för ens inre tankeliv. Bara för att min kropp och ansikte sänder fel signaler, betyder det ju inte att jag är krokad eller mindre vetande. Men det är hemsk känsla att bli missförstådd. Snacka om att känna sig ensam.

Parkinsongubben som spelade schack
Det var som när vår informella schackförening år 1995 lät en äldre man vara med och spela. Han såg så ensam ut. Hur han skulle hinna med att spela blixtschack med sina darrande händer begrep vi inte. Men föreningens sex ständiga medlemmar behövde en slagpåse. Så blev det nu inte, då gubben, den underbare och humoristiske R., hade tagit SM-brons i det ädla spelet. En underbar man som ”gömde” sig under en yta av stelhet och fastfrusna miner. Ibland sa han: ”Jag hatar Parkinson! Gossar, akta er för den sjukdomen!” Jo, vi visste nog vad det  handlade om då två av oss var sjuksköterskor (även undertecknad) och två läste till läkare. Jag hade dessutom en far som fick diagnosen i mitten av 90-talet.

Jag flyttade från Tomtebo. 2006 tror jag att det var, då jag gjorde ett inhopp på ett sjukhem här i Umeå, och återfann R. Den gamle mannen låg hopkrupen, stel och i det närmaste blind. Det sades att han skulle vara så pass senil att det inte var någon mening att tala med honom. ”Hej R”, sa jag. Han trevade med sin darrande hand, kramade min hand och väste fram: ”Men är det du, Kent. Spelar ni fortfarande schack?” Vi hade slutat för fyra-fem år sedan. Det blev tyvärr mer spritdrickande, än schackspelande. Vi tröttnande. Jag hjälpte R upp, bar honom som en sparv i min famn och satte honom i en fåtölj inne samlingsrummet. Jag frågade om de hade ett schackspel. När spel och pjäser var på plats, ville en kaxig ung man möta den skakande och blinda gubben. R. såg som vanligt pjäsernas placering inne i sitt huvud (han brukade under våra turneringar spela med ryggen mot oss). R viskade fram dragen. Jag flyttade pjäserna åt honom. Som vanligt gjorde han en skotsk öppning. Det tog endast ett tiotal drag för R. att vinna partiet. Gubben försökte le, men ansiktet fastna i en skev grimas. Han fick spela några partier till, innan han någon månad senare dog. Med denna anekdot vill jag ha sagt att trots att man skakar eller är stel och har fått ett stenansikte, så ska ens intellektet inte underskattas. Allra minst förmågan att spela schack med slutna ögon.

Mötet med R. och vår schackförening inspirerade mig att långt senare att skriva romanen ”Män som spelar schack” (2019).

Jag har genom livet (ofta) varit en skrattande och leende människa. I mellan åt farligt pratsam. Till det ska läggas ett rikt och medvetet kroppsspråk. Genom att använda mina minnen och min fantasi, lärde jag med tiden att omvandla mitt tänkta språk till de nedskrivna orden. Det ledde till att jag blev en hygglig och smårolig föreläsare – och som lyckats skriva sju romaner.

Nu märker jag att somliga börjat distansera sig. Jag har blivit en jobbig, svårbegriplig typ. Jag känner mig missförstådd. Precis som mitt ansikte måste tränas, så måste en människas sociala kompetens övas och övas. Ett problem som uppstod redan efter den stroke som slog till 2015, och som blivit värre med tiden, är min oförmåga att sortera intryck och vad som sägs kring ett bord. Max fyra personer är vad jag klarar, sedan släcker hjärnan ner och jag missar några minuter av samtalet. Antingen svarar jag på nåt ämne som avslutades för fem minuter sedan – eller så blixtrar det till och jag blir förbannad.”Slow thinking” är ett fenomen som förekommer hos en del Parkinsonpatienter. Ibland kan trögheten få mig att tro att jag håller att bli senil.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

I väntan på vaccinet

Vad är Parkinson?
Jo si …Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som leder till att det blir knas på signalerna inne i hjärnan och det i sin tur påverkar resten av kroppen. Orsaken till sjukdomen är att nervceller som tillverkar dopamin, helt sonika dör. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra.

Dopamin är nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem och bär det kemiska ansvaret för hur vi mår. Brist på dopamin leder inte enbart till nedstämdhet, utan även till stelhet, och skakningar i kropp och händer. Balansen blir usel och vi blir långsam i största allmänhet. Med tiden Parkinson breder ut sig och drabbar till slut det mesta i en människas liv – en process som kan variera stort i tid.

Senare i sjukdomen är det inte enbart dopaminet som försvinner, även nivåerna av andra signalämnen sjunker. Då dyker det upp andra symtom än stelhet och skakningar. Man blir trögtänkt, blir plötsligt trött, får svårare att lära sig något nytt, sömnen drabbas. Till det ska läggas att man kan råka ut för ett plötsligt blodtrycksfall, man tvingas pissa i tid och otid – och ett av de värsta och mest plågsamma symtomen: Förstoppning. Tarmarnas rörelseförmåga stannar av och det som ska ut blir till cement.

Jag sattes in på medicinering, L-dopa som omvandlas tilldopamin i hjärnan. Tar en rad andra mediciner. Totalt vid åtta tillfällen per dag. Det finns en rad metoder att tillgå när medicinerna slutar verka. Sjukdomen är ärftlig. Jag och min far åkte dit. När min far förlorade rösten och inte kunde berätta sina roliga historier och skrönor, så gav han upp. Själv står jag inför ett liknande dilemma: Är ”Älskade Ester” min sista roman och hur ska mina läsare, min publik förstå vad jag säger  och menar när jag ska ut på turné?

Stötta forskningen (så att gåtan med Parkinson blir löst)

Parkinsonfonden

Hjärnfonden

Min webb: kentlundholm.com

Kända personer som hade/har Parkinson

Muhammad Ali
Johannes Paulus II
Bengt Bedrup
Orvar Bergmark
Erland Josephson
Michael J. Fox
Robin Williams
Eugene O’Neill
Suzzie Tapper
Salvador Dalí
Robert Broberg
Uje Brandelius
Billy Connolly
Ozzy Osbourne