Etikett: kent lundholm

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 9

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Hon är fri att gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

 

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Med en damhatt på huvudet

Av , , Bli först att kommentera 8
Kent Lundholm i Lokaltidnigen

Började onsdagen med att läsa Lokaltidningen.

Trevligt reportage i Lokaltidningen. Där står jag, författaren med stråhatten på flintskallen, och lutar mig mot den svarta käppen. Där står skrivet att jag lanserar en 600 sidor tjock bok om Ester Duva Nilsson. Mellan raderna står att jag lyckats skriva denna omfattande roman, trots allt elände som stört mig. Roligt att Lokaltidningen ville uppmärksamma min sista bok, mitt tack och farväl till det litterära skrivandet. Det fattas ork och tid. Några andra länstidningar lär inte skriva något om min person, utan jag får vara glad om de ens ids recensera romanen. Jag tycks ha råkat ut för en kulturell bannbulla.

Fem arvoderade framträdanden blir nog lagom, men skulle tippa på att det blir ett par till – mer orkar jag inte med. 2019 när jag var ute på turné med ”Män som spelar schack” blev det 15 framträdande, men då höll jag på att dräpa mig. Blev liggande över Julhelgen. Sedan slog pandemin till i januari-februari 2020. Inte förrän den 25 augusti 2010, då jag ska framträda på Kafé Pilgatan, lett arvode.

Jag tappade ca 60 000 kronor under 2020 och fram till nu.

Dock – redan innan utgivningen har förhandsbeställningen varit fantastiskt bra, men det är en dyr bok att framställa, inbunden med hårda pärmar, vacker omslag och med titeln i guldfärg.

För att förlaget ska få igen för sina utlägg för storsatsningen på min roman, måste vi sälja många hundratals exemplar och sälja boken till ett pris per bok mellan 250-300 kronor. Den vinst som det eventuellt blir, utbetalas först om ett år. Jag lever på de arvoden jag eventuellt får. Vill det riktigt illa, att vi inte når taket i försäljningen – ja då kan både jag och förläggaren bli utan ”lön” – det skulle betyda 0 kronor för två års dagligt arbete, cirka 8-10 timmar per dag.

Så romantiskt är författarskapet. Nu känner jag mig säker på att Lyckselebornas köp av boken kommer att ge en slant i fickan. Men att leva mitt skrivande är omöjligt. Boken måste utanför länsgränserna, bli omskriven i storbladen (typ DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen. Men de sorterar på förhand bort författarskap som är utgivna på små Norrländska förlag. Det hjälper inte att BTJ i sin recension gav min roman + + + + (4 av 5).

Kent Lundholm i Lokaltidningen 2021

En helsida i Lokaltidningen.

Dessa framträdande jag kommer att genomföra, trots att Parkinson biter mig i nacken och häller betong i mina ben, stelnat min mimik och sakta med säkert stjäl mitt språk och min röst.

Bokningar

10/6 Boksignering och ett kort tal till folket. Gammplatsen i Lycksele. Ett arrangemang som mina och förlagets återförsäljare av mina romaner. Roligt att Skogsmuseet vill sälja mina böcker som i stort utspelar sig i och kring Lycksele; i en trakt som jag döpt till Baklandet.
22/7 Tärnaby.
25/8 Pilgatan i Umeå.
22/9 Församlingsgården i Lycksele. Samtal med stadens prästerskap om och kring romanen om Ester.
13/10 Åmsele under Vindelälvens litteraturfest.
19/10 Bolidens bibliotek.
20/10 Skellefteå stadsbibliotek (Berättarfestivalen)

Sedan kan det bli ett eget arrangemang i Lycksele i slutet av augusti. Det beror på övrig bokning.

För övrigt hasar jag fram på hala golv och väntar på leveransen av ”Älskade Ester”. Till veckan ska lastbilen anlända till Gammplatsen, sedan fortsätter lastbilen till förlaget i Skellefteå och därefter till mig här i Umeå. Försöker klura ut var jag ska ställa alla kartonger innehållande hundratals med böcker.

Jag lever på hoppet och hoppas på en skön sommar då jag kan sitta på balkongen och läsa alla de böcker jag inte orkat läsa under mitt skrivande. Klas Östergrens senaste är en av de romaner som väntar. Även Karin Smirnoffs trilogi som börjar med ”Jag for ner till bror”, vill jag läsa.

Jag vill även meddela att jag inköpt en ny stråhatt. På H M:s damavdelning. Stråhattar för flintskalliga män verkar inte saluföras längre. Skit samma, jag är nöjd med min nya hatt.

Lev väl.

Kent Lundholms stråhatt

Min hatt från damavdelning.

 

I väntan på det mesta

Av , , Bli först att kommentera 4

I väntan på Älskade Ester, min roman som trycks i Litauen. Den verkar bli en-två veckor försenad. Förseningen har inte uppstått vid tryckeriet i Baltikum, utan de lär uppstå inom landet. Ja, så att ni vet, alla ni som förhandsbeställt boken. Rekordmånga.

Ester försenad 1-2 veckor

Det är en svårplanerad tid. Vaccin, de kommande rekommendationerna: Blir det fler än 8 i publiken eller ökar de till 50? Smittspridningen tycks ju fortgå. Har en känsla att att folk börjat slarva. Klungbildningar, inget munskydd – sedan lär väl påskfirarna som trängts i liftköerna och inne på hotellen ha bidragit till den ökningen. FHM prognos om att efter en pik upp i april ska liksom under fjolåret peka neråt, verkar inte hålla. Jag kan inte spika varken boksignering, boksläpp eller ett framträdande på Gammplatsens utomhusscen eller storloge kring midsommartid. En bokning har jag tackat ja till: v.29 torsdagen den 22 juli: Ett framträdande i Tärnaby i samband med gränsmarknaden. Sen borde det väl bibliotekens bokningar för hösten snart börja trilla in. Men alla inväntar nog den 2 maj då FHM rekommendationer kommer.

Förlaget och jag väntar med spänning och en viss oro på recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ). Det är ofta kortfattade recensioner som i stort inte säger så himla mycket, men är avgörande för hur många exemplar som beställs av landets bibliotek. Fast det verkar ju inte allt vara avgörande alls, för trots strålande recensioner har beställningarna varit måttliga. Mer avgörande är om det uppstår en efterfrågan från läsarna: Ifall ni går till ert bibliotek och vill låna mina böcker: I detta fallet ”Älskade Ester”. Jag har ofta fått bra recensioner av BTJ och borde även få det för romanen av Ester, som utan att förhäva mig är det bästa jag skrivit.

Så här skrev BTJ om min förra roman ”Män som spelar schack” (2019, Ord & visor förlag”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik. / Jan Hansson BTJ

En roman som inte recenserades av vare sig VK eller Norran. Vilket i mina ögon (många andras) är lite märkligt.

BTJ:s recension: 5 av 5 möjliga.

BTJ om självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016, Ord & Visor förlag)

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

”Vedtjuven” (2012, Ord & Visor förlag)

”Boken håller läsaren fängslad från första till sista sidan. Språket är spänstigt och har inslag av dialektala uttryck. Med denna roman har Kent Lundholm definitivt övertygat om att han är en mycket läsvärd författare.”
/ Lars Rask, BTJ

I övrigt händer inte mycket vad gäller min vaccination – förutom att jag får höra att fler och fler av mina friska och krya släktingar och bekanta fått sin första spruta, medan multisjuke Lundholm vackert får vänta – eller? Händer inget nästa vecka så styr jag bilen 13 mil söder ut och vaccinerar mig i en annan region. Har fått tid och fått ett vänligt mejl där jag hälsas välkommen! Vid minst lilla förfrågan här i Umeå har jag blivit surt bemött och till och med anklagad för att för att försöka tränga mig förbi – trots att jag vet att det finns listor på andra multisjuka som de ringer upp ifall det blir något återbud som de med kort varsel vill ersätta.

Multisjuk i väntan.

I efterhand måste det väl ändå bli någon diskussion om detta tokstirrande enbart det år som folk är födda. Det finns 75 åringar som åker Vasaloppet och springer maraton och har kroppar som 50 åringar, samtidigt som det finns sådana som jag: en 63-åring med en kropp som en 75-åring och med fem-sex dödliga diagnoser.

En dag i Parkinsons namn

Av , , Bli först att kommentera 4

Den 11 april anno 2021 är det Världsparkinsondagen. Skriver några reflektioner kring sjukdomens symtom för att öka förståelsen. Runt om i landet genomförs aktioner som ska sprida kunskaper om den obotliga hjärnsjukdomen. I Sverige är det drygt 20 000 som har Parkinson. I världen i stort finns det 55 miljoner Parkinsonsjuka.

Uje kändis som drabbats av Parkinson.

75 procent består av kroppsspråk
Bläddrar i en bok som är full med goda råd till dem som vill nå framgång och snabbt bli accepterad i gruppen och därmed  bli en i flocken. Om man nu ska lyckas reda ut problem eller vinna billiga poäng hos den övriga gruppen på arbetsplatsen eller föreningen och på familjefesten, så räcker det inte att tala väl. Man måste även vara medveten i ämnet kroppsspråket. Nedan ges några goda råd:

1. Vänd dig mot personen i fråga, men glöm inte att låta skorna peka mot den du tilltalar.
2. Sedan ska du luta lite svagt fram mot personen för att visa att du inte tänker fly, utan vill ha kontakt med du kommunicerar med. Viktigt när du diskuterar  löneförhöjning med chefen. Framåtlutningen visar nämligen att du känner tillit.
3. Titta med öppenblick. Då ger du en signal som får den du samtalar med, som en sedd människa.
4. Visa dina öppna händer. Det visar att du vill samtala i all vänlighet, inte bråka (eller slåss …)

Tala med kroppen

Faktum är att kroppen är ett viktigt verktyg när vi kommunicerar med varandra. Så folk lär sig dessa ovanstående tipsen (går till och med dyra kurser) för att lära sig kroppens olika dialekter och därmed bli accepterad. Den som kan göra sig förstådd, som bemästrar såväl det verbala som det kroppsliga språket, får ofta vara med i flocken. Men vad händer om man nu inte kan kontrollera sin kropp? När man sänder olika budskap; säger en sak verbalt, och utstrålar något helt annat med kroppen. Jag har personligen upplevt att folk blir förbryllade över mina budskap sedan Parkinsons sjukdom satt klorna i mig. Det är en hemsk känsla att inte kunna vara tydlig, att inte kunna tala Ett språk, att inte blanda ihop allt till en grötig massa. Det är lätt bli missförstådd, att bli sårbara och attackerad av de som förbryllas över ens märkliga budskap. För med Parkinson i kroppen så kan man omedvetet sända dubbla budskap – vilket leder till att man kan bli utsparkad ur de flockar man tidigare varit en naturlig del av. Då och då får man vara beredd på knivhugg i ryggen.

Själv liknar jag alltmer en runsten
Som Parkinsonsjuk behöver jag bara komma hasande in i rummet, heja med hes och svag röst, vara stel som en pinne, med armarna hängande lodrätt nerefter kroppssidorna. I den kroppsmedvetnes ögon (en sådan där kroppsmedveten person som står där med skorna pekande mot dig och med inbjudande utsträckta händerna) lika snabbt som en gris blinkar, göra en feltolkning. Sådan feltolkningar kommer från reptilhjärna. Det är den äldsta del av den mänskliga hjärnan, som med sina nedärvda egenskaper en gång fick grottmännen på fötterna när tigern kom. Den larmar nu i åsynen av mig och min märkliga kroppshållning: Fara! Fara! Se upp något stämmer inte! På några röda sekunder döms jag omedelbart till någon som inte hör hemma i gänget! Det blir lätt så när vi Parkinsonpatienter oförhappandes dyker upp. Vi som inte kan hålla ordning på vår mimik eller stirriga blick – och allra minst den stela kroppen, eller överrörliga armar som viftar som väderkvarnar. Man blir sådan när man blivit kidnappad av sjukdomen. Jag är så annorlunda att jag upplevs som ett HOT. Ingen bra förutsättning att inleda ett samtal på, eller att ställa sig på en scen och försöka vara rolig. Där står jag stel och säger något lågt och väsande. Blicken flackar, jag svettas floder (som är typiskt Parkinson). När jag prövar ett avväpnande leende, fastnar ena mungipan högt upp kinden, uppe vid knotan, och påminner om ett elakt grind. En Parkinsonsjuk kan alltså snabbt dömas för sitt yttre och förblir så till dess någon intresserar sig för ens inre tankeliv. Bara för att min kropp och ansikte sänder fel signaler, betyder det ju inte att jag är krokad eller mindre vetande. Men det är hemsk känsla att bli missförstådd. Snacka om att känna sig ensam.

Parkinsongubben som spelade schack
Det var som när vår informella schackförening år 1995 lät en äldre man vara med och spela. Han såg så ensam ut. Hur han skulle hinna med att spela blixtschack med sina darrande händer begrep vi inte. Men föreningens sex ständiga medlemmar behövde en slagpåse. Så blev det nu inte, då gubben, den underbare och humoristiske R., hade tagit SM-brons i det ädla spelet. En underbar man som ”gömde” sig under en yta av stelhet och fastfrusna miner. Ibland sa han: ”Jag hatar Parkinson! Gossar, akta er för den sjukdomen!” Jo, vi visste nog vad det  handlade om då två av oss var sjuksköterskor (även undertecknad) och två läste till läkare. Jag hade dessutom en far som fick diagnosen i mitten av 90-talet.

Jag flyttade från Tomtebo. 2006 tror jag att det var, då jag gjorde ett inhopp på ett sjukhem här i Umeå, och återfann R. Den gamle mannen låg hopkrupen, stel och i det närmaste blind. Det sades att han skulle vara så pass senil att det inte var någon mening att tala med honom. ”Hej R”, sa jag. Han trevade med sin darrande hand, kramade min hand och väste fram: ”Men är det du, Kent. Spelar ni fortfarande schack?” Vi hade slutat för fyra-fem år sedan. Det blev tyvärr mer spritdrickande, än schackspelande. Vi tröttnande. Jag hjälpte R upp, bar honom som en sparv i min famn och satte honom i en fåtölj inne samlingsrummet. Jag frågade om de hade ett schackspel. När spel och pjäser var på plats, ville en kaxig ung man möta den skakande och blinda gubben. R. såg som vanligt pjäsernas placering inne i sitt huvud (han brukade under våra turneringar spela med ryggen mot oss). R viskade fram dragen. Jag flyttade pjäserna åt honom. Som vanligt gjorde han en skotsk öppning. Det tog endast ett tiotal drag för R. att vinna partiet. Gubben försökte le, men ansiktet fastna i en skev grimas. Han fick spela några partier till, innan han någon månad senare dog. Med denna anekdot vill jag ha sagt att trots att man skakar eller är stel och har fått ett stenansikte, så ska ens intellektet inte underskattas. Allra minst förmågan att spela schack med slutna ögon.

Mötet med R. och vår schackförening inspirerade mig att långt senare att skriva romanen ”Män som spelar schack” (2019).

Jag har genom livet (ofta) varit en skrattande och leende människa. I mellan åt farligt pratsam. Till det ska läggas ett rikt och medvetet kroppsspråk. Genom att använda mina minnen och min fantasi, lärde jag med tiden att omvandla mitt tänkta språk till de nedskrivna orden. Det ledde till att jag blev en hygglig och smårolig föreläsare – och som lyckats skriva sju romaner.

Nu märker jag att somliga börjat distansera sig. Jag har blivit en jobbig, svårbegriplig typ. Jag känner mig missförstådd. Precis som mitt ansikte måste tränas, så måste en människas sociala kompetens övas och övas. Ett problem som uppstod redan efter den stroke som slog till 2015, och som blivit värre med tiden, är min oförmåga att sortera intryck och vad som sägs kring ett bord. Max fyra personer är vad jag klarar, sedan släcker hjärnan ner och jag missar några minuter av samtalet. Antingen svarar jag på nåt ämne som avslutades för fem minuter sedan – eller så blixtrar det till och jag blir förbannad.”Slow thinking” är ett fenomen som förekommer hos en del Parkinsonpatienter. Ibland kan trögheten få mig att tro att jag håller att bli senil.

Det krävs ett levande språk för att vi ska kunna ha ett inre liv. Språket finns i våra tankar så att vi kan minnas och fantisera. Utan språk kedjas vi fast vid Nuet. Det krävs ett språk för att vi ska kunna ”lämna rummet” och med minnets hjälp kunna resa i tiden. Vi har ett inneboende behov att uttrycka våra känslor och beskriva något vackert vi sett under dagens promenad. Ett barn som har problem med sitt språk blir lätt en pajas eller bråkstake – allt för att dölja bristen på ord. Eller som Strindberg skrev: ”Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid!”

I väntan på vaccinet

Vad är Parkinson?
Jo si …Parkinsons sjukdom är en neurologisk sjukdom som leder till att det blir knas på signalerna inne i hjärnan och det i sin tur påverkar resten av kroppen. Orsaken till sjukdomen är att nervceller som tillverkar dopamin, helt sonika dör. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra.

Dopamin är nyckelspelaren i hjärnans belöningssystem och bär det kemiska ansvaret för hur vi mår. Brist på dopamin leder inte enbart till nedstämdhet, utan även till stelhet, och skakningar i kropp och händer. Balansen blir usel och vi blir långsam i största allmänhet. Med tiden Parkinson breder ut sig och drabbar till slut det mesta i en människas liv – en process som kan variera stort i tid.

Senare i sjukdomen är det inte enbart dopaminet som försvinner, även nivåerna av andra signalämnen sjunker. Då dyker det upp andra symtom än stelhet och skakningar. Man blir trögtänkt, blir plötsligt trött, får svårare att lära sig något nytt, sömnen drabbas. Till det ska läggas att man kan råka ut för ett plötsligt blodtrycksfall, man tvingas pissa i tid och otid – och ett av de värsta och mest plågsamma symtomen: Förstoppning. Tarmarnas rörelseförmåga stannar av och det som ska ut blir till cement.

Jag sattes in på medicinering, L-dopa som omvandlas tilldopamin i hjärnan. Tar en rad andra mediciner. Totalt vid åtta tillfällen per dag. Det finns en rad metoder att tillgå när medicinerna slutar verka. Sjukdomen är ärftlig. Jag och min far åkte dit. När min far förlorade rösten och inte kunde berätta sina roliga historier och skrönor, så gav han upp. Själv står jag inför ett liknande dilemma: Är ”Älskade Ester” min sista roman och hur ska mina läsare, min publik förstå vad jag säger  och menar när jag ska ut på turné?

Stötta forskningen (så att gåtan med Parkinson blir löst)

Parkinsonfonden

Hjärnfonden

Min webb: kentlundholm.com

Kända personer som hade/har Parkinson

Muhammad Ali
Johannes Paulus II
Bengt Bedrup
Orvar Bergmark
Erland Josephson
Michael J. Fox
Robin Williams
Eugene O’Neill
Suzzie Tapper
Salvador Dalí
Robert Broberg
Uje Brandelius
Billy Connolly
Ozzy Osbourne

Bo i en tunna eller på en pelare

Av , , Bli först att kommentera 4

Å dessa fanatiska män, som vet hur man handskas med isolering. Genom tiderna har de dykt upp ur tristessen och visat på en imponerande kreativitet och handlingskraft. När en annan blivit handlingsförlamad, så har en sådan Simeon Syliten, som redan på 400-talet kombinerade ensamhet och isolering med att en strålande utsikt över den syrianska öknen.

Pelarhelgon

Han tog helt enkelt och byggde en 18 meter hög pelare, på vilken han skulle sitta 30-40 år och knipa käft. Denne kristne asket var inte bara tyst, han var dessutom 18 meter närmare Gud, än de nere på marken. Eftersom jag inte har tillgång till nån pelare, men har jag funderat på att sitta några år på balkongräcket, i min väntan på vaccinet, och med tiden bli helgonförklarad av någon ortodox kyrka i mellanöstern. Då skulle jag göra något vettigt av min ensamma tillvaro.

Konsten att skapa mening

Inbillar mig att då skulle livet få en större mening, än att sitta i en tvårummare på Östra Ersboda och skriva obegripliga krönikor. Balkonghelgonet Lundholm. Det vore väl nåt. Att offentligt bli en sann eremit och botgörare. Men klarar jag verkligen av att knipa käft i dryga 40 år? (Då skulle jag vara 103 år …) Fast jag har läst att han ibland, typ vart femte år reste sig upp på sin pelare, som i det ögonblick blev en predikstol. Han lär ha samlat tusental följare som under tystnad hörde hans predikningar, då han spred den kristna läran 18 meter upp i luften. Om han suttit där och filat på sin predikan, övat på vartenda ord i 5–6 år, så lär det nog hans gudsord ha övertygat att följa hans exempel. Syriens och Palestinas öknar blev med tiden tillhåll för tusentals botgörare som satt i åratal på sina pelare. Alla inspirerade Simsons ensliga liv på jorden som garanterade ett evigt liv i himlen. Efter sin död blev Simeon helgonförklarad.

 

Han ger upp 30 år efter krigsslutet.   

I min isolering så upplever jag stark frustration och drabbas ofta av känslan att ha blivit kvarglömd och övergiven. Kanske var det något liknande som den japanske löjtnanten upplevde. Under andra världskrigets slutskede, julen 1945, skickades löjtnant Onoda tillsammans med hundratals andra soldater till djungel en ön i Filippinerna. Där blev han kvar och fortsatte oförtröttligt sitt krig i över 30 år. Hiroo Onda blev kvarglömd i över trettio år, och under de åren fortsatte hans krig mot fienden som mest bestod av filippinska fiskargubbar. Först 1975 marscherade en trött och luggsliten Onodas ut ur djungel och överlämnade sitt svärd till president Markos. Under stor uppmärksamhet fördes den envise, tjurskallige soldaten till Japan. Där passade han inte in. Mentalt vara han ett antikt föremål från förr i tiden, så han gifte sig och flyttade till Brasiliens inland, i utkanterna av Amazonas djungel, där han slog sig på boskapsskötsel. Hur kunde han så katastrofalt missa krigsslutet 1945? Varför litade han inte på de som sa att kriget var slut? Fortsatte han i rena ilskan eller blev han paranoid och såg konspirationer och lögner i allt och hos alla. Han dog 91 år gammal anno 2014.

Soldat Onodas krig påminner om Sture Dahlströms roman ”Tango för enbenta” (1981)  om den tjurige Karl Andersson, som kommer på kant med myndigheterna och världen. Till slut förklarar han krig mot byråkraterna. Han laddar sitt gevär och ockuperar sin gård som kommunen vill ta ifrån honom.

Nej, detta är inget för mig. Det fattas tid. Pelarhelgonets 18 meter höga pelare eller Onodas 30 år långa, inbillade krig, faller utanför min vilja och ork. Det är inga handlingar jag vill utföra under den tid jag har kvar.

Knipa käft i grupp

Det har blivit populärt med retreat i kristna sammanhang. Folk åker till avlägset belägna gårdar kniper käft över ett veckoslut, för att komma i kontakt med sitt inre, sin själ. Detta är precis vad jag sysslar i min tysta isolering på Ersboda. Det finns dagar då jag inte sagt ord på hela dagen. När jag försöker säga nåt på kvällssnåret, hörs bara ett väsande. Jag har besökt en logoped som lärt mig att upprepade gånger säga Aaaaa. Vi Parkinson sjuka måste träna rösten, då även de små musklerna kring stämbanden med tiden förtvinar och kommer med tiden göra mig evigt tyst.

Hunden Diogenes

En av de största kufarna vad gäller att göra något stort (eller slösa bort?) under sin stund på jorden, var en grekisk filosof vid namn Diogenes. Han bodde i en tunna och gav fan i att tvätta sig, vilket gjorde att han stank ”som en hund”. Han kom därför att kallas för Kynos, Hunden. Det skulle kunna vara något för mig. Om jag får tag i en tunna. Diogenes hade en synnerlig desillusionerad syn på världen – en riktig cyniker med andra ord. Genom att avsäga sig allt beroende av världen och genom att vara nöjd med enbart livets nödtorft, uppstod en lycka och en inre frid.  

Alexander den store besökte den berömde och illaluktande filosofen och frågade ifall Diogenes saknade något, om han kunde hjälpa ”Hunden” på nåt sätt. ”Flytta på dig! Du skymmer solens ljus!” Diogenes lär ha dött i sin tunna, 96 år gammal, samma dag som Alexander den Store avled. Han hade noga eftertanke önskat att hans döda kropp skulle kastas utanför stadsmuren, i ett dike, så vilda djur kunde kalasa på hans kropp. Ironiskt sett så ordnades till Diogenes minne en storartad begravning. Han som ville bli glömd av världen fick efter sin död en pelare rest till sitt minne – och ovan på den vilade en hund i finaste marmor.

En författare i ständig väntan.

Under skrivandet av denna reflekterande text, har jag tappat lusten att ”göra något vettigt och stort” av min isolerade tillvaro. Jag får nöja mig med att jag finns. Min extraordinära tid i väntan på vaccinet torde nog vara att jag ska verka som skriftställare och skriva meningslösa texter, som denna. Jag har blivit varnad för att stirra mig blind på isoleringen och min väntan på vaccin, då människan är mer än sina tankar och fantasier. Jag har en kropp som tar stryk av den Ensamhetens inre stress – som ökar hormonutsöndringen och som i sin tur höjer puls och blodtryck.

Nog skulle det vara plågsamt ironiskt att jag en dag slog upp mina blå ögon, drabbad av en halvsidesförlamad kropp efter att ha drabbats av en ny stroke – samma dag som det ligger ett brev från Region Västerbotten på golvet i hallen. En inbjudan till vaccination. Men jag skulle nog inte bli förvånad, utan i rena ilskan krypa ner i en pappkartong och se till att den blir skickad till Spetsbergen.

Inga föreläsningar, trots att Ester är på väg.

Men det är nog så den största, värsta frustationen är att inte kunna träffa läsarna när romanen ”Älskade Ester” släpps i maj. Är frustrerad över att inte få följa Ester ut i världen efter att ha lagt ner en sådan energi och hårt arbete på skriva de 600 sidorna. Det är därför jag funderar på att bosätta mig i en tunna och rensa bland känslorna, slippa paniken och sorgen (ilskan) att likt soldat Onoda bli kvarglömd på en ö där kriget sedan länge sedan tagit slut.

Rusning efter Ester

Av , , 2 kommentarer 5

Jag som författare har aldrig varit med om något liknande sedan jag debuterade 1999 och ingen heller på förlaget (Ord & visor förlag) som startade 1992 har gjort det. Va, redan tre månader innan romanen släpps så strömmar förhandsbeställningarna in; som om det vore en slags hamstring av livsnödvändig kultur. Det är enbart roligt, och hedrande, att det finns en tillit till mig som författare att de vet att det är en kvalité i det jag skrivit. Jag lovar, det gäller förstås min roman ”Älskade Ester” som släpps i maj. Förlaget menar att det är det bästa jag skrivit (trots att jag varit vansinnigt sjuk, till och från, under skrivandet) – och att  den blev skriven under ett år. I vanliga fall brukar det ta mig tre år att skriva en roman på 300 sidor. Romanen om Ester är på 600 sidor.

Rusning efter Ester

 

De flesta beställde den första versionen som var tänkt att göras i danskt band, halvhårt omslag på 500 sidor. Men vid redigeringen så gick man ner i sidstorlek, bytte till ett lite större typsnitt och vips blev romanen 100 sidor längre, till 600 sidor, och förlaget blev tvungen att byta till hårda pärmar och till ett tryckeri i Lettland (tror jag). Priset verkar inte spela någon roll hos beställarna, utan detta är en roman de vill läsa och äga. Jag är själv sådan, den må kosta vad den vill (väga hur mycket som helst), så köper jag den (som Klas Östergrens senaste ”Renegater” på 750 sidor).

Förbaskat roligt att ha skrivit en roman som folk skriver säger att de längtar efter. Jag är glad för förlagets skull som alla varit på fötter ett bra tag för att korrekturläsa (5 st), 1 som gjort omslaget, 1-2 textredigerare och en extern korrekturläsare som ska hitta de sista småfelen – sen landar korrekturet hos mig igen. Då ska ni veta att korrekturet bollats mellan mig och förläggaren ett par-tre gånger det senaste året. Måste erkänna att börjar bli lite less på texten – och samtidigt glad över hur vacker den blev.

Manus till förlaget

Av de som förhandsbeställt så torde 90 procent vara från Lycksele, eller utflyttade från Lappstockholm. Det handlar om en åldersgrupp på 60 år och uppåt (gissar jag) som liksom jag med egna ögon sett Ester Duva komma hasande längs stadens gator i knapp styrfart, lätt framåtböjd, i ett par allt för stora luddor och med flygarmössan knäppt under halsen och handväskan i ett dubbelgrepp upp mot bröstet. Många har nog undrat vem hon ”egentligen” var och vad som format henne till den hon blev. Det har jag luskat ut i romanen ”Älskade Ester”. Utan att för den skull en sekund påstå att det är överensstämmande med sanningen. Men jag har lagt ut den röda livslinjen och när Ester fått följa den, så har hennes liv passerat revy i min text. Från Stenriket, platsen där hon växte upp och som också hette Nygård, till ålderdomshemmen i Lycksele, där hon närvarade vid 2000 – 3000 begravningarna, hundratals bröllop och alla dessa premiärer, årsmöten, högmässor, julottor och invigningar som hon hann med.

”Älskade Ester” 1977 på äldreboende Skytten.

Frid över ditt minne Ester. Hoppas att boken blir den upprättelse du är värd och att valet av titel (och alla förhandsbeställningar) visar att det är så ofantligt många fler som älskar dig, även de belackare och plågoandar som gjorde narr av dig (skämmes!) och dömde dig till ”idiot” enbart för ditt yttre. Men det är ju som du lär ha sagt: ”Långsamhet jer väl ingen sjukdom!” eller som du leende en gång utbrast: ”Gaphalsa däm få sitt å döpp gammskorpen i svagkaffe, medan jag jer hem hos Häradshövdingen eller Prosten å bli bjudd på prinsesstårta.”

Ta nu och förhandsbeställ ett exemplar från förlaget. I priset är momsen + frakten inräknad!  >>> Till förlaget

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Böcker på skogsmuseet

Av , , 1 kommentar 4

Här säljs mina böcker.

Samtliga mina romaner kommer inom några veckor att säljas av Skogsmuseet i Lycksele ute på anrika Gammplatsen. Det känns som en bra lösning. Det är ju i Lycksele jag har merparten av mina Lycksele.
Mina böcker kommer att kunna köpas i butiken och caféet.
Museibutiken håller så här års öppet mån-ons 11–13 och caféet och butiken håller öppet tors-fre 11–16, samt söndagar 11–15.

Min kommande roman ”Älskade Ester”, som släpps i vår, kommer att säljas här (förutom genom förlaget Ord&visor, digitala tjänster och vid mina framträdanden). I romanens handling besöker Ester Duva Nilsson vid några tillfällen Gammplatsen. Dess historik finns också beskriven. ”Älskade Ester” har hittat hem.

Älskade Ester köps på Skogsmuseet

Det känns som en bra lösning. Det är knepigt att sälja sina böcker i Lycksele, och i inlandet, då bokhandlarna försvunnit. Det har varit svårt att finna återförsäljare, och är därför glad och tacksam att Skogsmuseet vill ta sig an den rollen. I flera av mina romaner (som utspelar sig skogarna kring Lycksele) håller mina karaktärer på med någon form av skogsbruk, på gott och ont: ”Vedtjuven”, ”All världens lycka” och i viss mån ”Män som spelar schack”.
Skogsmuseet känns också hemma, då min far (och många i min släkt) vigde sina liv åt skogsarbete – ofta under hårda arbetsförhållanden.
Tack Skogsmuseet i Lycksele!

Ester i VK

Av , , Bli först att kommentera 9

Ester Nilsson i VK

I gårdagens VK publicerades två kapitel ur min kommande roman ”Älskade Ester”. Har fått en enorm respons från läsarna och flera vill köpa den roman som ännu inte är klar. Alla fina ord värmde mig. Det gick med ens lättare att rätta stavfelen i korrekturet som min förläggare upptäck under sin genomläsning. Sen ska korrekturet tillbaka till förläggaren så att han kan läsa texten en gång till och sen ska jag rätta eventuella kvarvarande fel.

Efter det ska ytterligare två personer på förlaget lusläsa texten, sedan kommer korrekturet åter till mig. Jag ändrar fler fel och grammatiska kullerbyttor, men då är vi inne sluttexten som jag brukar läsa igenom ett par-tre gånger. Så det räcker inte  med att skicka in en text och få den tryckt. Korrekturläsningen är den tyngsta delen i skrivandeprocessen. Men ack så viktig. Förlaget och min noggrannhet leder alltid till att texterna är befriade från irriterande små fel.

Inledningstexten i VK

Även om texten inte gått genom hela systemet av korrekturläsare och rättandet av alla småfel, tackade jag ja till publiceringen, Jag satt en hel dag med texten och den korrekturlästes även av redaktören. Det var för en dryg månad sen. Tre dagar innan publiceringen läste jag igenom texten återigen, för säkerhetsskull. Jag fann drygt tio fel – i en text som vi tidigare varit idiotsäkra på. Lättad skickade jag en ny version, den tredje, till Roland Edlund på VK. Ändå slank ett fel igenom. Men det må så vara. Ingen har klagat.

Utdrag ur texten:

Från en tidigare intervju.

VK våren 2020

Skrivandets konst

Av , , Bli först att kommentera 2

Man måste ha klister i baken för att bli en bra författare. Rumpan ska sitta ordentligt fastlimmad vid stolen medan romanen skrivs. När jag väl börjar skriva, är det med vetskapen att jag blir sittande i minst 2-3 år. Det tar tid att skriva en roman – tid man måste ta från annat här i livet. Så det krävs uthållighet, en rejäl tjurskalle och så förstås en stor portion med glädje och lust – annars skulle man kunna tro att skrivandet enbart bestod av plåga. Så är det ju inte. Men uthålligheten är nog A och O. Förutom klister i baken behövs passion och disciplin för att lyckas i detta svåra värv. Sen gäller det att hitta en riktigt bra berättelse, påhittad eller med förebilder. Med en bra berättelse i bakhuvudet blir skrivandet så mycket lättare.

Skrivteknik i all ära, det är kunskapen över mitt hantverk som ger mig makten att slutföra skrivprojektet. Det väl som i alla andra yrken. Man måste veta vad man sysslar med och varför. En snickare måste mäta planken noga innan han fattar sågen. En taxichaufför måste lära sig stadens många smågator för att kunna skjutsa hem sina resenärer. Även en författare måste förstå sitt hantverk, grunderna i vårt språk, de dramaturgiska reglerna och inte slarva med berättarperspektivet.

Var noga med att gestalta dina karaktärer, stryk så många adjektiv du kan utan att sabotera texten. Dramatiseringen brukar jag tänka igenom före jag börja skriva. Jag gör en tidslinje med rödpennan på ett A 3 ark som jag sätter upp på väggen. Längs tidslinjen kan jag pricka in viktiga händelser och årtal. Detta A 3 ark brukar jag med tiden fylla med gula post-it-lappar med korta kommentarer.

Om man ska skriva en roman eller en deckare krävs ett långvarigt och noggrant förarbete innan man kan ge sig i kast med skrivandet. Till min kommande roman ”Älskade Ester” har jag fyllt fyra pärmar med fakta och bakgrund. Jag har läst mängder med böcker i ämnet kronotorp, arrendejordbruk, skogsarbete under tidigt 1900-tal, medicinalväxter, viktiga årtal, 30-talets vidriga rasism och rasbiologi, bråken mellan pingstvänner och prostarna i Svenska kyrkan, klädesplagg, kallblodiga hästar och mycket, mycket mer som täcker åren 1850 och fram till Esters död 1985.

Däremot har jag inte rest till de platser där romanen utspelar sig i trakterna av Öretorp och Knaften. Jag har fått platserna beskrivna av de jag intervjuat och har sedan skapat mina egna bilder. För mycket fakta hämmar fantasin som kräver en hel del utrymme i mitt medvetande.

All fakta har jag samlat in till mig själv som berättare och jag nämner kanske 10 procent av det jag vet i texten. Jag är den ”allvetande” författaren som känner till så mycket mer än mina läsare. Genom att sitta på så mycket fakta skapar en trygghet i mitt skrivande.

Ute på spaning

Jag vet att en del författare reser till de platser de ska skriva om för att betrakta själva landskapet; fotograferar byggnader, vägar och talar in alla intryck i sin diktafon. Allt ska stämma, även ljuden och dofterna. Men då kan man bli fånge bland igenvuxna åkermarker, husgrunder och jordbruksredskap, vilket gör att jag inte kan släppa karaktärerna fria vilket hämmar mitt fiktiva skrivande. Men återigen: Det är uthålligheten och ”klistret på stolen” som avgör om jag orkar slutföra sitt skrivarprojekt. Det  handlar om åtskilliga timmar, dagar, månader och år innan det blir en bok jag kan hålla och väga i mina svettiga händer (medan bakpartiet domnat bort av allt sittande.)

Blev lättad när jag såg en intervju med Klas Östergren. Han berättade om hur han skriver om och skriver om sina texter till dess han är nöjd. En roman har han skrivit om från pärm till pärm otaliga gånger och vissa delar, som inledningen, skriver han om drygt 40 gånger. Precis så jobbar jag och har inbillat mig jag var ensam om denna teknik.

Torgny Lindgren

Känner många författare som skriver ner romanen för hand och renskriver texten i datorn – sedan är manuset klart att skickas till förlaget. Skrivet och klart! När jag 2002 intervjuade Torgny Lindgren frågade jag om hans skrivarprocess. ”Jag skriver allt med pennan. Tänker mig noga för, skriver ord för ord till dess det blir en mening.” Jag frågade hur mycket han skrev per dag? ”Jag är glad om det blir fyra-fem rader per dag”, svarade han och sög på sin pipa. (Misstänker att svaret var ironiskt.) För honom var språket det viktigaste. Fyra rader per dag … Jag skriver 10-20 sidor per dag. Men så är inte språket inledningsvis det viktigaste. Jag jagar ifatt själva berättelsen. Jag skriver i scener, filmiskt som folk påpekat. Då är det klart att språket blir lidande och det tvingar mig till alla dessa omskrivningar för att få orden att finna rätt plats i texten.

Jag skickade för ett par veckor sedan version 12 (om det inte var 15?) till förlaget – med ett förord, en inledning och ett slut som var omarbetade cirka 50 gånger. En stor del av denna tidsödande teknik beror som sagt på mitt intresse för själva berättelsen, men även på grund av min dyslexi som gör att jag missar att skriva dit bindeord, ändelser. Detta skapar en viss språklig osäkerhet som först tar form och blir klar efter massor med omskrivningar.

Tro nu inte att mina manus är färdiga bara för att jag skickat dem till förlaget. De brukar återvända med mängder med röda bockar vid stavfelen och kryss över de stycken som bör strykas. Detta tar en månad att fixa, sedan bollas texten mellan mig och förlaget ytterligare 3-4 gånger innan slutkorrekturet skickas till mig för godkännande. Trots att förläggaren och ett par lektörer läst min text ett par-tre gånger och att jag nogsamt lusläst manuset, så finns där lik förbannat ett tiotal små fel som gömt sig inne i texten, som leker kurra-gömma inne i orden med omkastade bokstäver. Sen ska omslaget göras, baksidestext skrivas. Först då kan romanen skickas till tryckeriet.

Detta kan verka avskräckande för Dig som funderar på att skriva en bok, men glöm inte den stora glädje som väntar när du får DIN bok i händerna – och än roligare är när folk köper och läser romanen. Det är en ofattbar lycka! Än roligare är när Du får framträda och möta dina läsare. Glöm inte det!

Avslutningsvis kan påpekas: Timlönen för oss författare kan jämställas med forna tiders drängar och pigor. Om ens det …

© Kent Lundholm 2020-09-27