En seg dag, men så började den också fel. Ja fel och fel, men jag skulle lämna prover, fastande, klockan 08.30 på Tegs HC. Ni som följer min blogg vet att jag brukar vakna vid 04.00-05.00-tiden. Precis detta gällde även i morse. Vaknade hungrig som en varg, men fick vackert vänta med kaffet och mina rostade frallor. Nä, jag trodde inte att jag skulle svälta ihjäl, långt ifrån, men att vänta på frukosten i fyra timmar störde det vanedjur jag är. Det är viktiga prover som tas två gånger per år. De brukar vara bra, men denna gång vet jag (och min doktor) att blodsockervärdet är på tok för högt. Det är tydligen så att min kropp håller på att vänja sig vid det insulin jag tar. Trots högre och högre doser, trots ett flitigt promenerande under sommaren fortsätter blodsockret att ligga högt – och jag blir bara fetare och fetare. Inte bra för en som haft en stroke. Högt blodsocker ger ökad törst och ett jävla rännande på toaletten för att kissa. Man blir även trött och allmänt slö i skallen. Vill det sig riktigt illa kan man få njurvikt. Nu ska jag remitteras till en en diabetesspecialist och man ska visst testa några nya mediciner – bland annat ett som både sänker blodsockret och vikten. Övervikt i sig gör att kroppen kräver mer insulin. När jag efter en gastric bypassoperation gick ner 40 kilo på ett år, så ”försvann” min diabetes under två år. För sex år sedan var det åter dags att använda insulin. Äsch, jag ska inte trötta ut er med mer om mina sjukdomar. Över till något helt annat.

Vad för slags åkomma lider Kim Jong-un av? Hybris? Ja, bland annat. Hur resonerar denne diktator? Förmodligen på samma enkelspåriga, svart-vita sätt som diktatorer gjort i alla tider. Mucka gräl med USA? Det brukar straffa sig. Även om Nordkorea har en miljon soldater på fötter, så har de inte en chans med den teknologiska krigföring som amerikanerna nyttjar sig av. Nu har även Kina börjat trötta på den ”knäppe” diktatorn. Med den lynnige Trump vid rodret kan det smälla när som helst – kanske samtidigt som han sitter och twittrar? Det skulle vara ett riktigt onödigt krig där en lång rad länder skulle bli indragna – bara för att en diktator tror sig vara odödlig.

De ekonomiska klyftorna ökar i Sverige. Japp, så är det. Under flera årtionden har Sverige varit det land i västvärlden där inkomstskillnaderna ökat snabbast. Räknar vi sedan 1994 har de rikaste tredubblat sin standard, medan villkoren för lågavlönade, sjuka och arbetslösa blivit allt hårdare. Vi kan med fog tala om fattigpensionärer och en underklass. Det är dags för en ny fördelningspolitik värd namnet.

För övrigt ska jag träffa grabbarna (gubbarna) i bokcirkeln i kväll. Vi ska analysera Bob Dylans memoarer.