Satt några stunder under helgen och läste i en bok om blivit liggande. Numera går ju nästan all tid åt till att läsa det jag själv skrivit, så under snart ett år har det blivit mest om Ester, förutom fyra-fem böcker som vi läser i bokcirkeln. Den här boken köpte jag strax före jul av författaren själv då jag stod vid hans sida på Pilgatans kulturkafé och signerade böcker.

Journalisten Arne Müller.Belönad med Guldspaden 2016.

Jag har tidigare läst Arne Müllers reportagebok ”Om Stockholm, städerna och resterna” (Ord & visor förlag) som var en bra, lågmäld analys av hur glesbygdens utarmning har att göra med styvmoderliga politiska beslut. I reportageboken ”Elbilen och jakten på metallerna” pekar Müller på en rad problem som kan komma att uppstå när alla ska köra elbilar och äga mobiltelefoner som bara har en livslängd 18-22 månader.

Jag blir upprörd, känner mig lurad. Det är väl som med den en gång så rena och den ofarliga kärnkraften. Den blev ju måttligt ren när det kom fram att avfallet skulle dumpas i djupa gruvschack i tusentals år.

Många, tunga bilbatterier blir det …

Nu är det  stora och jättelika batterier som gäller – som naturligtvis är rena och snudd på ofarliga (säger man …). Denna rena energiomställning har ett pris, då ingen verkar ha tänkt på hur batteriavfallet ska omhändertas och återvinnas.Det ordnar vi sen, lite längre fem … Gör man ett stort, tungt batteri till en bil, så kommer det batteriet en dag att behövas bytas ut.

 Vi har nog svårt att återvinna småbatterierna.

Bara våra vanliga ficklampsbatterier, litiumbatterier, de som även finns i gamla datorer och våra smartphones, blir ju i dagsläget inte till fullo återvunna. Målsättningen var 90 procents återvinning, som EU nu sänkt till 50 procent. I Sverige finns det idag 0 (noll) bolag som återvinner litium. Min personliga reflektion är att den skiten skickar vi till Afrika eller Sydamerika, så löser vi det problemet. Så cyniska har ju västvärlden varit förr i andra hänseenden …

Det krävs en rad metaller till att göra framtidens allt större batterier och de ska grävas upp i öppna dagbrott, i de så kallade metall – och mineralgruvorna. Bara i Sverige, där vi har ganska gott om dessa metaller, så kan det behövas öppnas 50 stora gruvor fram till 2030. Batteriets halleluja och emellanåt sektlika argumentation, kräver gruvor, men en dag så kommer metallen att börja ta slut. Allt är ändligt på vår jord. Det ska vi vara på det klara med, innan vi börjar gräva. Müller kräver nån form av hushållning. Men eftersom de multinationella bolagen plöjt ner enorma summor för att utnyttja det globala trycket efter elbilar, mobiler och datorer, inte minst i Asien, så ska ju dessa bolag, dels ha igen det de satsat dels ska ju de arma stackarna ha en rejäl vinst. 

Ju mer jag läser i Arne Müllers bok desto mer beklämd blir jag. Ingen vet hur batterierna ska återvinnas – sen bildas det ju koldioxid vid tillverkningen. Det som skulle bli lösningen i skiftet från de fossila bränslena: elbilar, vindkraft, solpaneler kommer inte ensamma att bli nån lösning och hjälp om inte återvinningsfrågan blir löst.

Anläggningen i Skellefteå

I Skellefteå byggs en gigantiska fabrik som ska tillverka batterier. Den är finansierad fem år framåt för 16 miljarder och ska ge 2500 jobb. Bygget av  fabriken har släppt ut mängder med koldioxid: Inledningsvis är ytan större än Gamla stan och då rök också 40 000 träd. Men i slutänden kan ytan bli fyra gånger så stor: 200 hektar då andra företag kan lockas flytta dit. För att framställa dessa batterier måste fabriken konsumera el och en siffra som nämnts är 1,5 procent av Sveriges hela elproduktion. Sen krävs det ju el till att ladda elbilarnas batterier – var tar vi den ifrån? Det låter ibland som om den är gratis.

Brist på el-tankning.

Jag känner mig uppgiven efter genomläsningen av Müllers bok. Jag har ju själv trott att batterierna ska rädda oss – och så är kanske fallet den dagen då nån uppfinner tunna, lätta bilbatterier som räcker längre och har mindre avfall. Men tänk globalt. Många elbilar blir det. Mycket skräp lämnas efter dem. Fossila bränslen är den största källan till utsläpp av växthusgaser som bidrar till klimatförändringarna. De måste på nåt sätt bort. Det förstår vi, eller hur. Det är ute med olja, kol och gas. Men att nu satsa allt krut på ETT ämne, metallerna i batterierna. Nej, det krävs breda lösningar, global, gemensamma lösningar.

På 70-80-talet var det kärnkraften. Nyss var det etanolen som var räddningen, det talas om biogas, nu är det el. Men – att tillverka en elbil medför generellt större miljöpåverkan än att tillverka andra bilar. Vi har ju inte löst batteriernas kapacitet + hur vi ska skapa ett riksomfattande laddningssystem? Här i norr blir det väl en stolpe mellan Lycksele och Sorsele, två stolpar i trakten av Bjurholm och 300 hundra i Umeå.

Fattiga riskerar livet efter att leta efter kobolt.

Sedan – vilka har råd att köpa dessa dyra el-bilar. Får vi en elbils-överklass?

För övrigt: De bygger mobiltelefonerna så usla att de bara håller i ett par år. Sen hamnar de på sopberget. Nog måste vi konsumenter kunna kräva att mobilerna håller längre.