Det är inte lätt att bli gammal. Risken ökar att man blir marginaliserad, föst åt sidan. Råkar man dessutom vara både gammal, disträ och trött på att minnas allt, kan man bli placerad på nåt hem för dementa där man blir bortglömd. När jag som sjuksyrra jobbade på olika i sjukhem i Västerbotten kunde jag ibland skrapa på hinnan som en del gamlingar gömt sig bakom och stöta på intressanta människoöden som dolde sig under ytan. ”Döm inte hunden efter håren” är ett i sammanhanget ett gångbart ordspråk.

För ett tiotal år sen kom jag in i ett rum där det låg en gammal, rynkig och gråhårig kvinna med knäppta händer och stirrade upp i taket. I hennes journal stod att läsa: Demens, svår att få kontakt med. Jag skulle ge henne medicinen. Jag hade arbetat ett par veckor på stället och många gånger försökt få henne att säga nåt. Men hon muttrade bara nåt ohörbart. Den här morgonen började hon att tala. Jag hade lite mer noggrant läst igenom hennes journal och sett ett ord som lyste sig ur den torra texten: Före detta konsertpianist.

”Saknar tant sitt piano?” Hon vred på huvudet och stirrade på mig. ”Ni menar flygeln”, rättade hon mig med hopsnörpt mun och kisande ögon. Hon satte sig upp och satt en stund och pendlade med benen utanför sängkanten. Hon höll fram sina händer. Fingrarna var långa och smala. ”Gud gav mig dessa händer för att jag skulle kunna bli en rätt så hygglig pianist.” Jag ställde ifrån mig brickan med medicinburkar. ”Krävs det inte mer än långa fingrar för att bli en skicklig pianist?” Hon nickade och log för första gången på flera år. ”Kan tant fortfarande spela?” frågade jag trevande. ”Hur ska jag kunna veta det? De har ju tagit flygeln ifrån mig. Det var en Steinway. 88 tangenter.” Nu flödade orden över gummans torra läppar och jag fick veta att hon varit en skicklig, berömd konsertpianist som turnerat runt världen i ett 40 års tid. Ibland ensam, ibland med en fullstor symfoniorkester. ”Min absoluta favorit är Beethovens femte pianokonsert.”

Där satt en berömd svensk konsertpianist på sängkanten och pendlade på benen, som fått stämpeln demens fasttryckt i pannan, som var hopplöst förlorad i glömskans dimma. Nu satt hon där och beskrev en pianokonsert i alla dess delar, vilka passager som svårast och vackrast – och att det var då man hade nytta av sina långa fingrar.

Furtwängler

Vid den tiden lyssnade jag en hel del på klassisk musik, mest Bach och Mozart. Men min polare Kjelle var ett stor fan av Beethoven och särskilt då orkestrarna leddes av en alldeles särskild dirigent. Ett namn han präntat in i mitt minne. Jag såg min chans visa för den gamla damen att jag inte helt var tappad bakom vagnen vad gällde klassisk musik. ”Vad tycker tant om Furtwänglers tolkningar av Beethoven?” Hon sken upp. Log stort och klappade mig på handen. ”Wilhelm Furtwängler var den största av dem alla. Han var då och då på middag hos min familj!” Sedan rabblade hon en massa namn på skickliga musiker. Jag hade inte hört en enda av dessa. Efter en halvtimmes prat tystnade hon och tittade upp mot mig. ”I mångt och mycket är ålderdomen en kulturskymning.” Hon suckade djupt. ”Den enda musik som spelas här när Frälsningsarmén kommer på besök och det är nog inte den musik som får mig att bli särskilt berörd.”

Jag såg till att pianot nere i stora samlingssalen flyttades upp till den mindre lokalen där gamlingarna på denna del av sjukhemmet satt och halvsov och intog sina måltider. Under tiden fortsatte våra samtal och övrig personal förvånades över hennes Uppvaknade. Jag erbjöd min arm och följde henne till stället där det enkla pianot stod placerat. Det var ju ingen Steinwayflygel. Jag behövde inte säga nåt. Hon tog genast plats vid pianot, slöt ögonen och placerade ut sina fingrar över de tangenter som var det inledande ackordet till Månskenssonaten. Sen började hon att spela, utan att en enda gång missa en ton.

Då kom tårarna.

Runt omkring syntes gapande munnar och vidöppna ögon. Hur var detta möjligt? Jo, sluta att döma hunden efter håren. Se människan! Under ytan finns hon. Gömd och glömd.

Hon spelade bara en enda gång. Det var hennes sista framträdande. Hon dog några veckor senare.