Etikett: konungarnas konung

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.

Litterär jakt i länet

Av , , Bli först att kommentera 2

Vi åkte till IKEA redan strax före tio för att undvika störsthopen av kunder – men så tänkte tydligen halva övre Norrland också. Det var fullt med folk från start. I två timmar irrade vi omkring i jakten på fynd. Jag köpte en sil, två skärbrädor och en toaborste. När jag kom in i lampavdelningen stod där skrivit vid en av ljusspridarna: ”Lampan som lyser i mörkret”. Är det inte det som en lampa ska göra? Den ska väl knappast lysa mitt på dagen? Köade sedan i en evighet och fick träna mitt tålamod, gick sedan till Clas Olssons och köpte en sopkvast. Sedan var jag helt hjärndöd.

I morse skickade jag iväg mina texter till ”Härlitt”. Texter som beskriver mitt författarskap och texter till olika litterära platser som förekommer i mina romaner. Sedan, ni som skaffat appen till er mobil, så piper det till när ni kommer till någon av de angivna GPS-punkterna – och då kan ni läsa texterna jag skrivit. Exempelvis om ni passerar mitt barndomshem i Bäckmyran, eller kommer till Maltträsk där ”All världens lycka” utspelade sig.

Valfrid Johansson Konungen

Jag skrivit två texter om Konungen (Valfrid Johansson), dels vid hans födelseplats i Flakaliden, dels vid hans ”palats” vid gamla järnvägsstationen i Bjurselefors. Skaffa appen och ge er ut på ”jakt.”

Ska snart köra igång med middagen. Hade först tänkt grilla, men det är grått, kallt och då och då faller regndroppar. Så matlagningen får ske på spisen och i ugnen. Gäster är Lena och Hanna, min favoritkvinnor.

hands-1201826_960_720

För övrigt känns världen galen och det är lätt att tro att ondskan regerar. Men tänk om alla medier bestämde sig för att minst femtio procent av alla nyheter skulle handla om allt gott som görs varje sekund, dag som natt, jorden runt, så skulle vi kanske se på vår värld och våra medmänniskor på ett helt annat sätt.

Jo, Baklandet finns!

Av , , Bli först att kommentera 3

Hemma efter att träffat åtta kvinnor som fått för sig att läsa mina romaner. En hade läst alla, men de flesta hade plöjt igenom ”Konungarnas konung från Baklandet” och ”Vedtjuven” – några hade dessutom börjat läsa min senaste ”Spring Kent, spring!” Det var nog bara en som läst min guldklimp ”All världens lycka”, den lilla kärlekshistorien om den tjurige Isak och den stora frodiga, kärlekskranka Märta. Det blev ändå en hel del samtal kring ”Spring Kent, spring!” då den i mångt och mycket är en nyckel till varför jag skrivit mina romaner som jag gjort och varför jag utformat dem på detta sättet. Och vilka konsekvenserna blev – då jag vid ett par tillfällen verkligen skrivit mig rakt in i galenskapen och som lett till att jag bränt upp åtminstone två av mina tidigare romaner.

20160315_163208

Jag har tidigare varit på ett par-tre cirkelträffar där människor som jag inte känner bemödat sig att läsa mina böcker. Jag säger Eder: Vid sådana tillfällen blir man ödmjuk. De har läst mina böcker och gjort analyser, fått funderingar och ställer kloka frågor. Jag har ju under livet haft en känsla att bara en handfull har läst det jag skrivit och jag skrivit mest för min gen del, för att få utlopp för mina olika faser i livet. Men så är inte fallet. Vad jag förstår – utan att förhäva mig – så håller jag på att bli både en läst och en känd författare.

Konungarnas Konung.cdr

Flera hade svårt med ondskan i ”Konungarnas konung från Baklandet”, så mycket att de verkat ha missat humorn som spränger fram i ljusa stråk genom hela romanen. Men det är detta förfärliga med en männsika som kallar sig far/pappa ger sig på de allra minsta och ständigt gömmer sig bakom det allra heligaste, Herren Guds nerskrivna ord i Bibeln, som fångar läsarens fokus. När jag varit ute och pratat om den romanen har jag ofta lyft fram den absurda humor som omgav Konungen i hans vuxna liv – men i själva verket borde jag istället hjälpt mina läsare att bearbeta den nattsvarta ondska som präglar texten.

vedtjuven55

Sedan talade vi en del om skrönan som byggt upp ”Vedtjuven” – men då berättade jag om att verkligheten ofta överträffar fantasin. Grunden till ”Vedtjuven” bygger på en notis jag läste i en av Norrbottenstidningarna 1987 om två män som bråkat om veden och som slutat med att en av dem borrat in dynamit i veden och sprängt tjuvens hus i luften. Jag berättade att även ”All världens lycka” bottnar i en sann berättelse.

”Finns Baklandet”, var en fråga. Jo, i varje fall i min skalle. Baklandet är en geografisk plats av fyra byar jag slagit ihop, alla i närheten av min barndomsby Bäckmyran. Det hade blivit för trångt att enbart röra mig i min hemby som bara består av några få gårdar som Gud kastat ut längs en torr, krokig och backig grusväg. Behövde mer yta för mina karaktärer och mina berättelser.

20160516_165923

Eftersom jag alltid känt mig annorlunda, nalta eljset, har jag inte kunnat känna mig som en ”riktig författare”, utan att allt detta skrivande har bara varit en klåda som jag genom orden stillat i mina skov; i mani och depression har mina berättelser varit ett sätt att förstå mig själv och kanske lite av den värld som skrämt mig. Om folk läst mina böcker eller inte har inte spelat någon roll. Så tyckte jag förr, men nu inser jag hur viktigt det är att andra känner, lever med, tvingas brottas med sitt samvete, skrattar åt mina texter. Annars har ju stora delar av mitt liv varit helt bortkastat … Fullständigt bortkastat. Så illa är det ju inte – och nu har jag i och med ”Spring Kent, spring!” bitit huvudet av skammen vilket gjort att jag kan räta ut ryggen. Det är kanske nu som jag ska samla kraft och skriva de riktigt stora romanerna? Vem vet – om jag bara får leva ett tag till, vilket jag inte kan ta för givet, så har jag faktiskt några strålande idéer.

För övrigt har jag nog aldrig någonsin älskat livet så mycket som jag gör i detta nu. Jag älskar och är älskad. Jag längtar efter stillhet, efter frid (en sabla massa bus!) – kanske efter en liten röd stuga ute på landet (dock inte med för mycket snöskottning och ständiga reparationer av stuprör och trasiga tak.) Drömmer återigen om att få besöka en liten grekisk by belägen vid en fiskehamn, långt ifrån bullriga vägar. Tänk att sitta på en brygga och dricka bergsvatten och äta druvor. Det ni.

 

Mot Baklandet

Av , , Bli först att kommentera 0

Grått därute. Känns som ett naturligt tillstånd den här sommaren. Fast igår var det en riktigt fin dag. Traskade och gick, tills fötterna ömmade. Lyssnade på deppig musik. Satt på balkongen och läste och skrev. Brände flinten, igen. Borde ha lärt mig, blivit betingad som Pavlovs hundar. Icke.

Har börjat lägga samman ting och kläder i små högar, allt det jag ska ha med mig under ”inlandsresan”. Allt lär visst stå kvar – torrtall´n oppå hygge, kurva däri Ivans, vägen oppför berget. Men nästan allt folke lär ha dött ut. Får väl åk åt Siksele och Lycksele för å se hä röres. Det är ingen lång resa, men den känns oerhört viktig – på något underligt sätt. Kanske för att resan är avstampet för en ny färdriktning i mitt liv, då jag för ett tag måste svänga av från den breda huvudvägen och köra längs smala, kurviga grusvägar. Som de i inlandet och i synnerhet de kring Baklandet. Jag gör det med ett vemod inom mig. Det var inte så här jag tänkt mig att sommaren 2015 skulle bli.

20130809_212806

Ska förbi Bäckmyran, byn där jag föddes i slutet av 50-talet, men där jag numera så sällan är. Huset där jag växte upp, ett litet rödmålat torp med vita knutar, sålde vi efter pappas död till en kusin. Hon och hennes man håller numera vakt mot lövslyet och myggen. I den här trådsmala byn, där Gud kastat ut några rödmålade torp längs en smal grusväg, är det numera inte många boende kvar. På ett par ställen finns inte ens husgrunden kvar; Domänverket såg snabbt till att sopa igen spåren av mänskligt liv. Om hundra år finns väl inget kvar av Bäckmyran. Kanske hukar skylten under lövslyet? Nåväl, ska ta mig en sväng förbi denna by och heja på de som finns kvar, i den trakt som jag döpt till Baklandet och som jag skrivit fyra romaner om. När jag 1999 kom med min debutroman, med den tunga titeln ”Svin föder svin”, kom en av kvinnorna som då bodde i denna trakt fram till mig, det var när jag signerade boken i Lycksele, och hon sa med skräck i rösten och stirrande blick: ”Herregud Kent, du har väl int skrive om oss?”

Bäckmyran 60-talet

En bild från 60-talets Bäckmyran. En bild på några som bodde eller kom på besök till denna plats på jorden. De flesta av dem finns inte mer.

Jo, jag skriver om de människor jag mött. Gör om dem en aning, sätter de i ett sammanhang, men följer alltid den historia de vill berätta. För det är ju på det viset att i varje roman finns en bärande grundberättelse som bygger på en verklig händelse. Som historien om Isak och kojan i ”All världens lycka” och rysligheterna i ”Konungarnas konung från Baklandet”. Där överträffar sanningen precis all livlig fantasi. Har påbörjat en femte roman som också utspelar sig i Baklandet, och som jag sagt till mig själv ska vara den sista. Fast det vet jag väl egentligen inte. Men på det sätt jag skriver, märker jag, så avrundar jag, i varje fall mentalt, livet i Baklandet. Det känns som jag har berättat det som varit värt att berätta om denna trakt.

521886_3277558431665_2038636660_n
V
alfrid Johansson, Konungarnas konung.

Morgondagens första stopp blir i Siksele; en by där Konungen (Valfrid Johansson) ofta höll till. Han hade en bror som bodde där och inte långt bort låg Flakaliden där han växte upp. Den plats som han kallade för ”helvetet på jorden”.

Linda liten

Berättaren Linda Marklund, Burträskare med rötter i Siksele.

I Siksele ska jag träffa Linda Marklund för att dra upp riktlinjerna inför höstens berättarföreställningar. En turné som blivit en aning bantad i sitt omfång. Vi ska naturligtvis även träna på att framföra våra berättelser. Detta är verkligen ett nytt sätt att framföra mina texter på, som den ur min roman ”Vedtjuven”. Jag kan omöjligt följa alla de detaljer jag räknat upp i den skrivna texten, utan det handlar mer om att finna den röda tråden, huvudstråket i texten och sedan gestalta den med gester, minspel, pauser. I slutänden måste jag få folk att sitta kvar och lyssna den dryga halvtimme det tar att sammanfatta historien om Rubert och vedtjuven.

Om vädret tillåter blir det kanske en sväng förbi Mårdseleforsen och sedan ska jag väl göra en guidad tur kring Baklandet. Sedan bär det av till syrran och hennes kåk ute på Näset i Arvträsk. Ska även svänga förbi Lycksele och hälsa på morsan – ska försöka hinna med att hälsa på några gamla vänner. Sedan ser jag motorveckan i Lycksele påbörjas redan på lördag – men jag är ju så rysligt ointresserad av att se snöskotrar köra på Umeälvens vatten, eller se jättelika truckar göra rykande rivare på asfalten. Inte min grej. Sedan får vi se var färden bär. Har några idéer så jag sätter i verket i absolut sista stund.

För övrigt är det en sanning i att alla våra val får konsekvenser. Väljer man exempelvis äventyret före något mer bestående, så får man man följdriktigt uppleva en del häftiga kickar, men man missar njutningen av alla soluppgångarna vid den sjö där man får möjligheten att bada i resten av livet. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Så det så.

Bär sina ärr som medaljer

Av , , Bli först att kommentera 2

 "Jag bär mina ärr som medaljer", sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan "Den vassa eggen". Och det är väl det förhållningssättet en sårad människa ska ha. Istället för att sitta i jordkulan och kura, ska man spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Ja, det är inget tvång – men nog är det lättare att ta del av världen, trots att det gör ont. 

På samma platta sjunger han: "Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster." Ja, vad vet man? Världen är inte större än att den ibland kan rymmas i handflatan. Jag har flera gånger rest runt världen och när det varit som mest förtvivlat, som när jag befann mig ett smutsigt Xian i Kina, så stötte jag ihop med grannen från ett tvåvåningshus i Umeå. Vad, vem hade sänt honom till just den biljettluckan på tågstationen, vid just det tillfället. Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som man skulle kunna tro att de var utsända änglar.

Apropå änglar så hade min lilla farmor en klar bild av vilka som var änglar. Hon menade att alla som var nalta eljset, dem som folk föraktade och skrattade åt, var änglar som Gud sänt ner till jorden. Just för att testa vilka som var elaka och vilka som behandlade dem med vänlighet och respekt. Då var det många i Baklandet som hamnade i Pyttes, när Konungarnas Konung klev in i köken för att tigga till sig en kopp kaffe.

Och ute är det grått och blåser snålkallt. Sommarn som kikade in, försvann lika fort. Men hav mod go vänner. Dagar skola komma då vi ska flämta i sommarhettan. Så sant som det är sagt. Jag lovar.

KENT LUNDHOLM