Jag har idag genomgått en minnesvärd utredningen av mitt bitvis slöa minne. Fyra timmar tog testet, vilket gör att hjärnan känns urblåst och att minnet känns mer ihåligt än någonsin. Detta minnestest gjordes på neurologen av en välutbildad psykolog, allt för att utröna ifall jag håller på att bli senil – något som är vanligt hos oss som lider av Parkinson.

Minnet är ibland märkligt. I varje fall mitt. Det är andra gånger i livet jag gjort ett liknande test; då 2013 för att kunna ställa diagnosen ADHD. Då som nu var det arbetsminnet som var uselt. Så här beskriver Hjärnkoll på sin webb vad arbetsminnet är för något:

”Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom adhd, add, Asperger och autism har ofta svårt att planera och organisera, vilket till stor del beror på problem med arbetsminnet.

Har man nedsatta kognitiva förmågor, som inte bara är fallet vid NPF-diagnoser, utan även vid exempelvis långvarig stress, är det helt enkelt svårare att memorera saker. Det kan handla om att minnas ett telefonnummer, en vägbeskrivning, en instruktion, eller att man har problem att läsa text, om man i slutet av en mening redan har hunnit glömma hur meningen började.”

Däremot hade jag ett lysande långtidsminne:

”I långtidsminnet finns all den information du kan plocka fram i ett senare skede. Där finns allt du kommer ihåg om ditt liv, all kunskap du tagit till dig, alla dina färdigheter – ja allt du kan och vet helt enkelt. Långtidsminnet delas vidare in i fyra delsystem; procedurminnet, det perceptuella minnet, det semantiska minnet och det episodiska minnet.”

Förutom mitt usla arbetsminne, så minns jag riktigt bra. Jag minns bland annat att Karl XII blev skjuten till döds av en knapp den 30 november 1718 i Fredrikshald i Norge, att Anders Gärderud vann OS-guld 1976 på världsrekordtiden 8.08.02 efter att östtysken Baumgartel ramlat på sista hindret. Sådant är bra att minnas. Däremot är det värdelöst att på grund av uselt arbetsminne ha svårt att sätta ihop en IKEA-möbel.