KENTS BOKTIPS. Jag skriver lite då och då om böcker och författare jag anser vara läsvärda och puffar för dem. Det är inga regelrätta recensioner, utan enbart mina högst privata åsikter om vad som är bra eller inte. I förra tipset skrev jag om Slas. Denna gång handlar det om Torgny Lindgren.

2017 avled Torgny Lindgren. Han lämnade efter sig ett viktigt och imponerande författarskap. En av Västerbottens (och landets) litterära giganter. Ni som inte läst något av honom har missat en hel del, samtidigt som ni har många underbara lässtunder framför er. Jag har lyssnat på många av hans framträdande och jag har till och med skjutsat honom i min bil – och tillbringat en hel dag tillsammans med honom. Det var dagen då han skulle framträda i landshövdingen Georg Andersson residens. Det var en underbar dag. Där vid landshövdingens köksbord satt Torgny och rökte pipa. medan han drog skröna efter skröna, blandat med verkliga händelser. Men vad som var sanning och lögn var omöjligt att skilja på. Det var den dagen jag fick chansen att göra en lång intervju med honom. Det blev ett märkligt samtal om stubbrytare och bakåtpassningar.

Torgny Lindgren, mannen, författaren, född 1938 i Raggsjö i Norsjö församling. Han utbildade sig till folkskollärare, blev socialdemokratisk kommunpolitiker i Vimmerby. Sedan började han skriva och det gick riktigt bra! Han blev till och med invald i Svenska Akademien 1991. Själv blev jag bekant med hans författarskap genom romanen ”Skrämmer dig minuten” (1981). Sedan kom genombrottet med ”Ormens väg på hälleberget” (1982) och ”Merabs skönhet” (1983). Dessa två var skrivna på det ”lindgrenska språket”. Jag återkommer senare till det.

Genombrottet
Torgny berättade följande: ”Ormens väg på Hälleberget påbörjade jag i femårsåldern. Det var då som n’Isak visade mig gropen där hans barndomshem legat, och om hur handlarn som de hade skulder till en dag kom och rev huset.” Allt sagt vid ett besök i Umeå, i ett fullsmockat Aula Nordica. ”Sedan gick åren och berättelsen parade sig med en annan; den om mormor som åkte runt med sitt orgelharmonium och spelade i gårdarna.” Det fanns dock ett problem. Språket. Norsjömålet, det som han hela livet tänkte och drömde på, var i litterär form redan upptaget av Sara Lidman. ”Men mormor blev räddningen”, berättade han. ”Jag skrev som det hördes när hon talade till landshövdingen.” Det unika lindgrenska språket var ett faktum. Det är en besynnerlig blandning av norsjömål, biblisk högprosa och rikssvenska. Ohyggligt vackert!

Språkets musik
Han hade ett ödmjukt förhållningssätt till sitt skrivande. ”Jag har blivit inbjuden för att tala om konsten att skriva, men det ska jag göra allt för att undvika. Jag vet nämligen inget om skrivandet. Att skriva handlar om att minska ordens flyktighet. Varje ord måste vara frukten av ett beslut”, sa han vid framträdandet i Aula Nordica. För Torgny Lindgren var språkets musik viktig. Om man läser Lindgrens texter högt, så hör man denna rytm, musiken han talade om.

”Att hava som en orgel ini sig! Orden bära icke bojor, sa han. Orden, dem hava stormvindens kraft.” (Merabs skönhet 1983).

Skrivandets process
Torgny Lindgren delade upp författandet i två delar. Skrivandet: en långsam, seg och lustfylld process som kunde pågå i årtionden. Den andra: ”att skriva ner”, en process som gick fort och var överstökad på en månad. Han skrev med penna och papper, ibland bara några rader per dag. Men varje ord var noga uttänkt. De fick inte bli flyktiga. De skulle bli bestående.

Lästips

Vad ska man då läsa om man vill bekanta sig med Torgny Lindgrens omfattande författarskap? Absolut så bör man läsa ”Ormens väg på hälleberget” och novellsamlingen ”Merabs skönhet”. I den senare kommer ni att bli bekant med Lindgrens kärva och underfundiga humor. Kan med fördel läsas högt i goda vänners lag.

En roman som tillhör mina favoriter är ”Norrlands Akvavit” från 2007. Romanen om avkristningen och avfolkningen av Västerbottens inland. I korthet handlar romanen hur den före detta frikyrklige väckelsepredikanten Olof Helmersson, som för femtio år sedan frälste ett otal personer i Västerbottens inland, återvänder efter att ha kommit till insikt. Han ska nu upplysa de arma själarna i församlingen om att det inte finns någon Gud! Den frälsning han en gång så dogmatiskt dunkade in i folk, var inget annat än ren och skär lögn. Frälsningen är bara en sjuklig känslostorm.

Pölsan (2002): En resa på motorcykel genom Västerbotten för äta pölsa av olika slag.
Hummelhonung (1995): Om de två så olika bröderna. Den ene suktade efter salt, den andre efter socker.

Inaveln
Åter till landshövdingens residens. Där Torgny hade sina rötter i Raggsjö, en liten by inte långt ifrån Norsjö i norra Västerbotten, finns i det geografiska området en märklig anhopning av litterära storheter. Förutom Torgny och Sara, så kan vi räkna upp P O Enqvist, syskonen Kurt och Anita Salomonsson och Åke Lundgren.

Landshövding Georg Andersson ställde frågan: ”Hur det kunde komma sig att Västerbotten, och i synnerhet Norsjötrakten, begåvats med så många goda författare? Efter en stunds funderande svarade Torgny Lindgren: ”Förr trodde jag att det berodde på den muntliga berättartraditionen. Numera svarar jag att det beror på inaveln.” Många av de omtalade författarna är nämligen släkt med varandra.

Under min intervju frågade jag honom hur han såg på sitt eget författarskap. Han sög på pipan och tänkte efter en lång stund innan han svarade. ”Numera trycks texterna på ett så uselt, billigt papper att mina ord kommer ha förbleknat och försvunnit om 70-80 år.”

© Kent Lundholm 2020-10-27