Har hamnat i bokbranschen. Till in på småtimmarna printade jag ut fakturor och paketerade böcker som folk beställt. Nej, det är inte mina egna romaner, utan det handlar om en utförsäljning av de böcker som i årtionden stått på hyllplanen och samlat damm. Inser att jag knappast kommer att sakna dem.

Kan man bli vän med smärtan, kompis med lidandet? Har svårt att tro det. Lidandet i sig kan knappast vara ett självändamål – trots att lidandet en naturlig del av livet. Vi föds i smärta, vi åldras i allt mer påtagliga plågor. Vi föds ur ett beroende, vi dör i beroende av att andra tar hand om oss. Under tiden söker vi efter en mening med lidandet; en mening med livet. Vi irrar runt i tillvaron i jakten på de svar som inte finns.

Bit ihop och gör det bästa av dagen; sov drömlöst om natten. Söker man svar i Bibeln står det att det är i Guds trofasthet som vi finner den yttersta meningen. Det är alltså Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt. Men i och med Jesus kamp på korset kom lidandet att bestå av ensamhet. En gång i livet, när jag var ung och frisk, var detta en tröst. Men knappast nu när livet börjar slutta nerför – i en allt högre hastighet.

Klart är att lidandet i sig inte går att undvika. Är det därför jag retar mig på den lyckokultur som växer fram; detta med att vi ständigt ska befinna oss i Nuet, där vi befrias från det som varit och det som komma skall. Är inte det ett påklistrat sätt att slippa allt det som har med lidandet att göra? Vi ska inte komma och snacka om vårt lidande i ”lyckans diktatur”. Att visa smärta, att vara sårbar blir till en svaghet. Men att förneka lidandet kan bli en livslögn. Jag lovar – en dag kommer plågorna. Vi ska inte söka efter lidandet, men inte heller förneka eller undvika det – något som i vår tid verkar ha blivit normen.

Jag har under flera års tid försökt vara ärlig och öppen med mitt lidande; allt sedan jag skrev om mitt ”elände” i självbiografin ”Spring Kent, spring!” Det skulle ju bara bli fånigt och verka dumt om jag efter det ”erkännandet” inte stod för min sårbarhet. Så när folk frågar ”Hej, hur är läget” så svarar jag inte slentrianmässigt ”Jo tack det är bra”. Jag svarar istället ”Just nu, inget vidare”. Jävla muntergök, tänker folk. Det här med att vara sjuklig, kan vara stötande för somliga.

Om vi undviker människor som lider, torde vi knappast kunna hantera våra egna  framtida förluster och den smärta som följer med det. Kanske är undvikandet av lidandet motsatsen till lycka, eftersom vi förnekar oss själva. Då slutar vi att växa och försätter chansen att bli en bättre människa.

Jo, jag har gjort mig bekant med lidandet. Jag växte upp i oro, har levt med ständig ångest och panik, simmat runt i alkohol, förlorat förmåga efter förmåga, hållit på att dö gånger flera, blivit fet av min diabetes, slagits till golvet av en stroke, blivit allt stelare och mer darrhänt på grund av min Parkinson.

För övrigt vill jag avfärda myten om att den ”lidande konstnären” skulle vara särskilt kreativ; att allt skrivande, målande kommer ur ångest. Skitsnack. Av ångest blir man liggande och stirrar mest hela tiden upp i taket.

© Kent Lundholm