Etikett: lillhjärnan

En överlevare

Av , , Bli först att kommentera 3

Lillhjärnan är stor som en citron, på ett ungefär, och sitter i bakhuvudet. Dess uppgift är att samordna och koordinera kroppsrörelserna, att se till att hela kroppens rörelsemönster ska fungera. Den ser till att vi har balans, samordnar olika muskelgrupper och kan även lagra muskelminnen, som exempelvis att cykla. Vi sätter oss på cykeln och trampar iväg utan att tänka på hur ”komplicerat” det egentligen kan vara. Hjärnan minns hur muskler och leder ska röra sig för att vi inte ska falla åt sidan med vår metallhäst och bli liggande. Om man får en skada på lillhjärnan kan rörelserna bli okoordinerade och långsamma. Ett annat typiskt symptom efter hjärnskador är att musklerna inte kan reglera sin hastighet och styrka. Min balans och koordination har blivit klart försämrad efter den stroke jag drabbades av för ett år sedan. Det har blivit ett helsicke att gå utför trappor, att pricka av stegen rätt i en rulltrappa och jag cyklar helt klart sämre då jag inledningsvis vinglar fram över cykelbanan.Till detta ska vi lägga den hjärntrötthet som jag drabbats av. Detta symtom lär ska avta med tiden, men för mig räcker det med sväng på stan, en middag med högljutt sällskap, flera händelser som inträffar samtidigt, för att hjärnan ska börja ”koka”. Då är det sängen som gäller, blunda, försöka sova, varva ner. Efter nån halvtimme-timme avtar till slut tjutet i skallen.

minnen

Ibland när jag är på mitt bittra humör brukar jag tänka: Men har jag inte fått utstå tillräckligt mycket helvete i mitt liv? Varför nu också detta ovanpå allt det övriga. Men för det mesta tänker jag: Tack gode gud, jag överlevde även detta. Jag är en överlevare.

näve

Tänker på de män som börjat ge sig på kvinnor på rockkonserter eller vid andra tillfällen där det finns stora folksamlingar. Jag har en känsla av att dessa våldtäkter sker i grupp – män i grupp har en förmåga att koppla bort jaget och då även sitt egenansvar. Män har i alla tider varit lätta att ställa upp i grupp, i led och sedan få dem att marschera iväg till vilken krigsfront som helst. Män i grupp vill inte förlora ansiktet inför de övriga, vilket skulle leda till skammen att bli kallad fegis. I rädslan för att bli hånad och rent av utesluten ur gruppen gör man vad som helst. Men det behövs ofta en ledare, en som driver på. För att förhindra övergreppen i stora folksamlingar, måste de goda männen kliva fram. Har en känsla av att det är många av de männen som tyvärr tittat bort eller gått åt sidan när övergreppen sker. Det krävs mod för att vara god.

För övrigt är fruktan och ondska siamesiska tvillingar.

Åkte på en propp

Av , , 4 kommentarer 5

Senaste jag bloggade var förra lördagen, tidigt på morgonen, och jag vill minnas att jag var på ett strålande humör eftersom jag skulle vara vittne när Ante och Ingela skulle gifta sig. Vid tvåsnåret satt jag nyduschad, endast iklädd ett par kortkalsonger och ögnade igenom kärleksdikterna jag skulle läsa upp efter vigselakten: ”Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.” Tranströmer. Precis innan hade jag talat med vännen i Arvidsjaur och vi hade pratat om hur fort livet kan byta riktning, ibland fort och fel, och hur vi därför skulle försöka vara noga med att ta tillvara varje unik minut – som om den vore den sista. Jag satt alltså där vid datorn och kände mig rätt så lycklig – inte minst därför att jag nu lämnat oförrätterna och sveket bakom mig. Jag kände mig stark och lätt – inte minst efter att under hela sommaren ha vandrat i solen och slitit ut två par skor på grusvägarna längs älven.

Det kändes märkligt bra. Förföriskt bra. Och det är ju efter en sådan dramaturgisk uppbyggnad som det går illa för hjälten i berättelsen.

14.15 small det. Det var som att ha fått ett slag från en kulhammare i nacken. En fruktansvärd smärta och gammal sjuksköterska som jag är förstod jag genast allvaret. Sekunden senare rasade jag samman på golvet och kunde omöjligt resa mig. Nu dör jag, for tanken genom huvudet. Och jag som har så mycket ogjort, så mycket som jag har oskrivit. Jag ropade, jag råmade men ingen i huset verkade höra mig. Jag ålade fram – jävlar vad jag kämpade – och fann till slut mobilen och kunde med stor möda sända en nödsignal – och omvärlden hörde mig. Två ambulanser parkerade nere på gården. De kom för att hämta mig.

20150817_164702
Halva jag på strokecentrum.

Jag överlevde. Igen. Jag hade fått en propp i lillhjärnan; ni vet den plats som sköter om balansen. Första dygnet var det hela havet stormar, men sedan har det gått makalöst fort och åt rätt håll. Mitt största problem är tröttheten; det är som om hjärnan släcker lyset och då är det bara att lägga sig. Men en kvarts vila sedan är jag på benen igen. Således befinner jag mig sedan ett par timmar i mitt älskade hem och kan åter sitta här och skriva. Tänk om proppen satt sig i mitt språkcentra; vem vore jag då?

Livet självt går inte förstå sig på. Det enda vi vet är att det är ändligt och att vi alla ska dö en dag. Men när? Och hur? Klart är: bara den som lever får se.

IMG_20150821_071105
Framåt, alltid framåt!

4 kommentarer
Etiketter: , , , ,