Etikett: löpning

Sport med gammprylar

Av , , Bli först att kommentera 4

Nä, jag blev minsann aldrig bortskämd med dyra sportprylar i min barndom. Skulle det vi åka slalom på friluftsdagen eller som i detta aktuella fall, åka på konfirmationsläger i Saxnäs, så inte kom jag dragande med nån snitsig slalomutrustning. Nix, då åkte farsan till Sven i Arvsele och hörde om han inte hade några rejäla skidor och låna ut? Jo nog ska det ordna sig, sa Sven i Arvsele och letade fram ett par s.k slalomskidor (från Hedenhös tidevarv).

Tycks minnas att det var ett par av märket Sundins, som var populära på 50-talet. Visserligen med stålkanter men som börjat släppa på sina ställen och med en gammaldags bindning som låste fast kängan med en låg hake på båda hälsidorna. Jo de satt fast, men såna bindningar löste aldrig ut så om jag skulle falla bröts benen tvärt ovanför anklarna. ”Ja pojken ska ju konfirmera sig å nu åker de på läger för att lära sig bibla utantill å sen ska dom åka lite slalom”, förklarade pappa Nisse. ”Säj du hä, svarade Sven. Sven var en rolig gubbe, en snäll sådan, men som i tid och otid alltid sa: Säj du hä?”

De till höger var mina.

Jag mådde illa under hela bussturen upp till Saxnäs. Inte av åksjuka, utan på grund av dessa jävla stenåldersskidor som farsan skickat iväg mej med. Jag hade lyckats lägga in mina skidor i lastutrymmet utan att nån sett det. Men hur skulle det gå när busschauffören kastade ut vartenda skidpar för allmän beskådan. ”Jaha, du kör på Elan”, hördes en skrytsam röst. ”Äsch senaste modellen av Salomon”,  svarade en annan gaphals. Snart skulle mina trälappar komma ut (med ett par stavar 170 cm med bred klinga passande för åkning i mjuk snö, typ Vasaloppet 1920). Även de lånade farsan av Sven i Arvsele.

Det var då jag drabbades av ingivelsen att krypa in under bussen och låtsas som om det regnade. När det blev tomt och tyst tog jag skidorna och gömde dem bakom husknuten, där de fick ligga till det var dags för hemfärden. Skyllde på magsjuka när vi skulle åka slalom med komminister Brännström

Far och mor föddes under 30-talet och växte upp under kriget då det inte alltid var så fett. Det var en generation som lärde sig att spara i kistorna ifall det skulle bli sämre tider. Men farsan var trots den ursäkten jävligt snål när det gällde sportprylar. Fick exempelvis ett par sladdriga skridskor (Sven i Arvseles gamla skridskor!) Det ska sägas att när det gällde kläder så var jag alltid hel och ren och märkesvalen var fina. Det lagades alltid god mat i Bäckmyran och när jag tog körkortet fick jag en bil, en Volvo Amazon B 18.

Nån hockeyspelare kunde jag omöjligt bli. Mycket på grund av de gammskridsor som min far införskaffade åt mig. Ett par av bandymodell utan nåt stöd för underbenen, så jag hasade mest omkring på insidan av skinnskon. När polarna fick hockeyklubbor av märket Koho, Titan, Montreal,så fick jag kooperationens blåvita klubbor av modell torkad ved. (En gång fick faktiskt en Dubbel-Nisse.) De gick av vid första slagskottet. Dessa C minusklubbor gick endast skjuta dragskott med. Så jag jag bidde målvakt – trots att jag var rysligt skotträdd. Gissa om målvaktsskydden var nya eller begagnade?

 

Fotbollarna som jag fick var såna som ständigt läckte luft. Fick själv bygga målet i sluttlanne bakom lagårn. Tur att jag hade fantasi nog att förvandla mig till Gerson, Pelé, Ove Gran eller Ralf Edström. Då blev jag ju nån. Men det blev karl av mig ändå trots mina lite dystra sportminnen. Jag var en ADHD-unge med usel motorik och balans vilket exempelvis skulle ha underlättats av ett par ordentliga skridskor eller några ordentliga slalomskidor. Men jag fann bot …

Sommaren mellan årskurs 6 och 7 kom jag på en sport som var billig som tusan. Terränglöpning. Fick naturligtvis ett par tunna,sladdriga (dock nya) skor som jag fick ont i benhinnorna av. Sommarjobbade i skogsplanteringen och kunde köpa egna Adidasskor och ett par spikskor de gånger jag skulle tävla friidrottsbana. Fan va jag sprang! Fort som tusan och jag började vinna lopp efter lopp och tog DM-silver.

En gång, minns inte sammanhanget, sa jag till Sven i Arvsele att hans idrottsprylar inte var mycket att ha. Han svarade naturligtvis: Säj du hä? 

Numera sysslar jag mig enbart med denna sport för gentlemän, kufar och en och annan inlandsman.

ADHD och löpning

Av , , Bli först att kommentera 2

Det hettar i ansiktet och uppe på flinten. Påminner om solbränna. Men så har jag också suttit ute på balkongen i dagarna två och för en albino person som jag behövs det inte mycket innan det vita övergår i rosa och sedan i något rött som brinner i huden. Ser i denna arla morgonstund att himlen även denna dag är blå. I dag ska jag bära min vita stråhatt.

löpning

Jag sprang mycket som barn; det var något jag dels försökte springa ifrån, dels fanns det en motor inom mig som satte fart på benen. Redan som liten grabb kände jag hur oron ”pyste ut” när jag sprang, att jag blev lugnare och mindre förbannad. När jag i trettonårsåldern började träna mer målmedvetet och ställa upp i olika terränglopp, blev jag snabbt ”fast” i denna form av idrottande. Eftersom jag led av del motoriska störningar, som kom av min ADHD, kunde jag inte jonglera med bollar, än mindre skjuta dem på mål, och åka skridskor var bara att glömma. Hade till och med svårt att lära mig att cykla och att knyta min skosnören. Men i och med de hårda löparpassen, där jag raskt blev bättre och snabbare för var vecka som gick, så hände något i min hjärna. Jo, det finns flera studier som visar att vi med ADHD fungerar bättre av hård träning. Det låg en hel del i vad min tränare Herman Silén brukade säga: ”Man tänker bättre när man springer! Man får helt enkelt mer blod opp i skallen!” Jo, blodgenomströmningen ökar, men framför allt så frigörs mer dopamin – det som vi med ADHD lider brist av. Med mer dopamin i skallen blev jag lugnare och kunde sitta stilla och fick bättre koncentrationsförmåga och minne, vilket på ett positivt sätt påverkade mina studier.

Jag älskade att plåga mig och gillade de korta, intensiva passen då det rikt flög gnistor kring mig, när mjölksyran tvingade mig till marken så att jag blev liggande och flåsade tungt. Jag blev bra på medeldistans och nästan uteslutande i terränglöpning. Att springa varv efter varv på en friidrottsanläggning var inget för mig, eftersom jag då liksom nu har svårt att stå ut med det som är enformigt och långtråkigt. Nej, det skulle springas i skogen, längs stigar eller skogsvägar. Problemet med att träna terränglöpning, var den tid på året då snön föll och mörkret lägrade sig. I Baklandet fanns inte en enda gatlykta. Herman försökte få mig att åka skidor för att inte all träning skulle ”rinna ur kroppen” under vintern. Men det var inte min grej att med pannlampa följa ett skoterspår rätt in i storskogen. Kände mig rädd. Sedan spelade även min usla motorik in, då jag hade svårt att hålla ordning på stavar, armar, skidor och ben – på en och samma gång. Så under tre månader tränade jag ingenting – vilket gjorde att jag fick träna som en idiot under våren för att hinna i fatt mina konkurrenter som åkt skidor hela vintern. I början av juli var jag i fatt.

minnen

Det finns som sagt studier som visar att barn som regelbundet deltar i fysisk aktivitet får förbättrade kognitiva funktioner som har att göra med beteendestyrning, planering och impulskontroll. Fysisk aktivitet verkar vara speciellt ”nyttigt” för oss som har ADHD. Löpning är bra och enkelt, och ger den struktur som kan behövas: Man börjar vid starten, springer längs en förutbestämd banan och in i mål där man får veta sin tid, som sedan kan slå nästa gång.

Tyvärr gjorde mina andra tillkortakommanden så att jag en dag plötsligt la av med allt springande. Jag var 28 år då jag mitt i steget kände att jag inte kunde springa längre. Att springa blev plötsligt något ”livsfarligt”. Det tog stopp.Det var synd, eftersom personer med ADHD löper dubbel så hög risk att drabbas av övervikt. Antingen går vi och småäter dagtid för att hålla oss vakna, eller så äter vi sent om kvällarna för att lindra ångesten. Fettrik kost kan dessutom försämra utsöndringen av dopamin och förvärra ens ADHD. Så det här med kosten är en annan viktig faktor – men det tar vi en annan gång.

20160315_163208

Om allt detta har jag skrivit i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Intresserad? Beställ boken här!

För övrigt är det Mors dag och jag ska slå en signal till mor Gunhild i Lycksele och säga grattis. Här i Umeå så ska Lenas son gratta henne, så vi åker ut till Teg nån gång mitt på dagen. Kanske kan vi sitta ute i solen – dock bär herr Lundholm denna dag sin vita stråhatt. Annars blir han så röd att bilarna stannar i tron att han är ett trafikljus.

 

Tvillingsjäl på besök

Av , , 2 kommentarer 3

Uppe i ottan – som vanligt. Min hjärna, min sömn tycks ha blivit programmerade så att jag ska vakna typ 05.00 varenda morgon, att jag då ska var ”utvilad ”efter fyra-fem timmars sömn. Vaknade med lite extra oro i kroppen; som att vakna inför ett viktigt lopp, en löpartävling över milen i kuperad terräng med de allra bästa motståndarna på plats. Men det var länge sedan jag tävlade i terränglöpning, sedan jag tog det där DM-silvret och satte banrekord på I 20 – det var för drygt trettio kilo sedan. En evighet sedan. Men nu kommer ju oron mer från det mentala planet, en annan slags ”tävling”. Fast starten gick ju redan igår. Ser att Lars Böhlins reportage har landat i VK under rubriken ”Kent försöker förklara sig”. Ska knata iväg på Coop och köpa tidningen. Är nyfiken. Mitt på dagen ska jag till SR P4 för att i direktsändning intervjuas om boken och mitt liv. Jo, startskottet har gått. Nu går det inte att stoppa den process som jag själv startat. Nu kommer det verkligen att bli: ”Spring Kent, spring!” Ikväll är det boksläpp. 55 av mina vänner och bekanta kommer till Kafé Pilgatan, sedan några till som bjudits in vid sidan om.

Varuhuset

Blev så glad, så rörd, då jag i går fick veta att min tvillingsjäl, Ulf Isenborg, sätter sig på flyget från Arlanda för att förflytta sig i geografin och på så sätt kunna vara med på boksläppet. Ulf, som var pappas kusin, tillbringade några somrar på Bäckmyran då han bar baby-kent på sin höft. Sedan skiljdes våra vägar och jag stötte ihop med honom igen i slutet av 80-talet, då han turnerade med unga Riksteatern. Då hade han hunnit bli rikskändis som ”Rikard i Varuhuset”. Minns hur pappa reste sig upp i soffan, blek i ansiktet och pekade med ett darrande finger mot teven: ”Men va fan, det är ju n´Ulf som sälj körven i Varuhuset!” När Uffe efter många, många år återvände till Bäckmyran, så fann vi varandra direkt. Med tiden utvecklade vi vår märkliga samhörighet och båda visste när den andre skulle ringa, på sekunden, och sedan började vi utveckla likadana sjukdomstillstånd, samtidigt. Våra genetiska klockor tyckts vara synkade – trots att han är drygt tio äldre än vad jag är. Vi fanns där, för varandra, under de jobbiga perioderna, men även när det gick bra. Nu kommer han till Umeå för lyssna på mig. Jo, han är förresten nyopererad: gastric bypass, en operation jag redan avklarat. Det var hans tur nu.

stress

Försöker att andas med magen för bli av med stressen. Det är något jag fått lära mig av min KBT-terapeut. Att andas långsamt. Då sänks blodtrycket, pulsen går ner, muskelspänningen minskar. Det blir mer utrymme för tankar och andra känslor. Genom stressen kan vi bli mentalt anfrätta. Oro, ångest, bitterhet, elakhet gör oss sjuka. Läste en stor studie om vad den livsfarliga stressen kan ställa till med; den kan rent av förkorta ens liv.

  • Man blir lättare förkyld, får lättare influensa.
  • Stressen bryter ner immunförsvaret.
  • Stressen ger dig hälsoproblem.
  • Varje år av svår stress förkortas livet med tre år.
  • En stor majoritet av änklingar dör inom två år efter hustrun har dött, detta på grund av stressande sorg.
  • ”Energislukare” som skapar konflikter och kaos kan stjäla åtta år av ditt liv. Undvik dem!

För övrigt så innebär relationer ständiga utmaningar. Inte prövningar. Därför ska vi fundera vad vi kan tillföra dem – inte vad vi kan få ut av dem. I en relation ska vi dela vår helhet med varandra. Utan någon annan är jag ingenting.

Mitt i steget

Av , , Bli först att kommentera 0

Har gått en sväng nere vid älven. 8000 steg blev det. Är svettig och varm, mår riktigt gott. Jag är ju i grunden en löpare som tävlade på rätt hygglig nivå fram till jag var tjugofem. Kunde springa snabbt – och länge. Kroppen var lätt, löpsteget långt och hjärtat starkt. Då – trodde jag nog mig kunna springa i all evighet och jag kunde omöjligt tänka mig ett liv utan löpning. Men något hände. Jag slutade att springa, mitt i steget, strax före jag fyllde trettio. Efter det avgörande ögonblicket har jag inte sprungit många steg. Med åren gick jag upp i vikt – och det är dessa kilon jag nu får försöka att promenera bort. Jag tycks vara på rätt väg och har faktiskt börjat drömma om att en dag kunna springa igen. Att kunna springa så där fort att vinden kupar sig kring kinderna, samtidigt som endorfinerna kittlar i musklerna och får tankarna att lyfta. Jag siktar på det!

Har så smått börjat öka tempot vad gäller arbetet med tidningen Vasaplan, som jag är chefredaktör för. En månad kvar innan deadline. Måste få fart på mina medarbetare, så att reportagen blir skrivna och de intervjuade blir fotograferade. Krönikor och debattartiklar ska bli författade, serien bli tecknad, bok- och filmtips nertecknade. Men det brukar ordna sig. Jag har mest proffs omkring mig. Jag behöver sällan oroa mig.

Vas22_Omslag

I övrigt känns det som om jag vaknat ur en dröm. I många stycken en mardröm. Återigen har jag överlevt.