Etikett: Malå

Till Malå med stresshjärna

Av , , Bli först att kommentera 4

09.15 fredagsmorgonen den 22 oktober. Försov mig till 07.20. Jag brukar ju i vanliga fall ha sovit färdigt vid 03.00-04.00 men nu behövde kroppen och hjärnan laddas upp, efter tre föreställningarna på lika många dagar.

Ett 20-tal malåbor kom till biblioteket. Trots att AIK lirade hockey.

I går körde vi längs isiga vägar med usel sikt på grund av snöröken, 13 mil enkel väg till Malå. Jag var i en usel form, hade Parkinson i varenda por och inget dopamin i hjärnan. Kom av mig, flackade med blicken, men jag räddades av rutinen och enligt en tacksam, glad och berörd publik, så hade jag ovetandes hållit en underhållande och vemodig föreläsning om Ester Nilsson Duva. Men tröttheten gjorde att jag inte alls kunde hantera mina känsloyttringar. Tårarna vattnade mina ögon, gång på gång.

Tre framträdande på raken skall härmed för all evighet undvikas. På hemvägen mumlade jag om och om igen, nu ställer jag in resten av mina framträdanden. Sov på saken, sa min käraste Lena. Klokt! Resten av min sju framträdande är ju på platser i länet där folk kunnat läsa om min roman ”Älskade Ester”. Tyvärr finns ett klart samband mellan medias tjurskalliga tystnad och folkets vetskap om, i det här fallet, Älskade Ester. Medan jag drar fulla hus i de länsdelar där VK och Lokaltidningen skrivit om mig, livsödet Ester och kulturfenomenet i Lycksele, så vet de boende i trakterna, i och kring Skellefteå, inte ett dyft om detta. Men det är ju inte deras fel.

I Malå pratade jag en lång stund med författaren Åke Lundgren, som en gång varit litteraturansvarig på Norran och då (liksom mitt uppdrag varit när jag var kulturredaktör på Folkbladet) att i första hand bevaka litteraturen i Västerbotten. ”Nu verkar de inte finnas någon litteraturbevakning alls på tidningens kultursida”, menade han. Själv hade han läst Älskade Ester och stod länge och berömde mig, för att slutligen be mig signera boken han köpt redan i juni. Att få beröm av en sådan bra och namnkunnig författare, värmde mitt hjärta och satte lite fart på min dopaminfattiga hjärna.

Tack Patrik Frohm för gott samarbete.

Jag orkar inte, bör inte, bråka med pressen och övrig media. De har all makt på sin sida och kan om de vill pulvrisera mig till intet. De ser mig inte som en författare, utan mer som en gnällspik och snudd på rättshaverist. Men jag lär dö bitter för att delar av länsmedia bestämt sig att bemöta min kritik med tystnad. Det lilla förlaget som ger ut mina romaner har inga ekonomiska muskler, inte heller tid och ork att som storförlagen pumpa in några miljoner i marknadsföringen av utvalda författare, med avsikt att de ska bli en ”kulturprodukt” vars person växer samman med hemmahosreportage, soffprogram och det litterära – som i ett andetag blåses ut över landet som pappersbok, E-bok, ljudbok. Men det är ju enda chansen för att kunna stå på egna ben.

Merparten av marknadsföring måste jag göra själv – och då ser det väl ut som om att jag drabbats av hybris. Så nu står jag här vid en stängd, låst dörr med min sista roman som enligt många är det bästa jag skrivit och kan bli en klassiker i berättarlänet Västerbotten. Det får jag tyvärr inte uppleva.

Lilly Bäcklunds motion till kommunfullmäktige om att ära Esters minne genom att resa en staty, är ju sprunget ur den upprättelse kom fram i min 600 sidor långa roman Älskade Ester. I maj nästa år är ärendet färdigberett. Ska även det tystas ner? Motionen inleds så här: ”Kent Lundholm har med sin bok Älskade Ester gett Ester Nilsson upprättelse.”