Etikett: män som spelar schack

Mingelbilder från boksläppet

Av , , Bli först att kommentera 3

Så var då boksläppet avklarat. Torsdagen den 5 september anno 2019 blev en lång dag, som sög musten ur mig. Men i stort orkade jag mer än jag trodde. Det var väl adrenalinet som ”bedövade” mig. Ett sextiotal hade sökt sig till Bokcafé Pilgatan för att få sig något till livs och sedan lyssna på mitt kåserande kring min nya roman ”Män som spelar schack. Romanen som behövde 16 år på sig för att bli till.

Karlssonschack
Män som spelar schack.Stefan Karlsson och Ante Lindström.

Många av mina vänner var på plats, men även gamla bekanta jag inte träffat på länge: Viking, Calle Hård, Gösta Nilsson, Ola Tunstedt, Conny Sjögren. Blev glad och överraskad när den forne landshövdingen Georg Andersson dök upp; en gång i livet tog vi varje chans att diskutera, analysera och läsa högt ur Torgny Lindgrens böcker.

Kentläser
”När Rulle Stenlund återvände till Baklandet för att dö, hade han med sig ett mycket vackert schackspel och ett par liter flytande morfin”.

Förutom min värkande rygg och en aning för tunga fötter, så gick framträdandet riktigt riktigt bra. Rösten höll. Talade en hel del om vänskapen mellan vän och hur de löser konflikter: De visslar! Eller ”blister” som en i publiken påpekade att det heter på dialekt.

KentPublik
Jag och mina läsare.

Hade inte fixat detta om inte Ulf Isenborg, dottern Hanna och min älskade Lena varit på plats och fixat tilltugg och hjälpt till med bokförsäljning och efterstädning. Tack även till ni på Pilgatan som alltid är så snälla och hjälpsamma – och som ställer lokalen till förfogande när vi umeförfattare ska släppa våra böcker.

Tilltugg
Uffe och Hanna fixar tilltugg.

Några mingelbilder

AnnikaE
Annika Edlund, Pilgatan.

GeorgA
Georg Andersson undrade om jag inspirerats av Torgny Lindgren. Svar: Ja!

Publiken
Publiken lyssnar när jag berättar om Rulles kvinnoaffärer.

Nästa vecka bär det av till Lycksele: 12/9 Stadsbiblioteket 18.30

Väl mött! /Kent Lundholm

Boksläpp ikväll

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar vid fyrasnåret med en vag, pirrande känsla av det kunde vara julafton. Nåt spännande, roligt väntar. I dag är det Boksläpp av min roman ”Män som spelar schack”; vilket sker på Bokkafé Pilgatan 18.30. Rapporterna säger att det blir knökfullt, alltså 70 besökare.

boksläppX

Boksläppen började nån gång, för min del, 2006 med ”Konungarnas konung från Baklandet.” Dock var det inget högtidligt firande som nu för tiden. Det var mer ett löfte till Lycksele bibliotek att presentera romanen först hos dem (Eftersom alla mina böcker utspelar sig i Lycksele med omnejd – i Baklandet). Kanske var det mer av en stillsam premiär. Sedan blev det mer festligheter i och med Vedtjuven (2002), då på Bokcafé Pilgatan, men efter att premiären som vanligt varit i Lycksele dagarna innan.

Skulle nog säga att 2016 med ”Spring Kent, spring!” var det första riktigt boksläppet för min del. Även då knökfullt, ca 70 personer som trängdes inne på Pilgatan. Väljer Umeå som boksläpp då det är här alla mina nära vänner och bekanta finns. Men utifrån romanens handlingen borde det som sagt vara i Lycksele som den första gången släpps till golvet. Men jag kan inte dela på mig. Tyvärr.

Kommer till Lycksele torsdagen den 12/9, biblioteket 18.30.

Norum1113

I går och idag känns min Parkinson okej. Inte så mycket skakningar, rösten låter bra, vinglar inte omkring i tillvaron. Känner mig trygg vad gäller framförandet. Improviserar en hel del och lutar mig ibland mot mina kom-i-håg-lappar.

Information till er som jag personligen bjudit in till Boksläppet (och som har hört av er i tid genom att OSA) ni behöver INTE hämta biljetter hos Pilgatan. Ni kliver rakt in i lokalen som mina gäster. De 20 platser som är över, förfogar Pilgatan över. Det är ni som vill komma på boksläppet via Pilgatan som måste fixa biljetter. (Se deras webbsida).

P1Män

Radiolänk: Måndagen den 2 september intervjuades jag av Pia Bergner i P4 Västerbotten om min kommande roman ”Män som spelar schack”. Länken går till en förkortad version av intervjun.

Till P4-intervju: Lyssna

Fler chanser: Ni som missade boksläppet, har fler chanser att höra och se mig framträda i Umeå: Väven 8/10, Grubbe bibliotek 23/10, Alva NUS 13/11

Väl mött!

Hälsningar från Kent Lundholm

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Lita inte på minnet

Av , , Bli först att kommentera 5

Tre timmars ytlig sömn. Uppe sen tvåsnåret. Läst, skrivit, gjort en tidslinje och skrivit in olika händelser som hänt sedan förra hösten, fram till diagnosen Parkinson och vilka typer av mediciner jag stått på och hur jag mått.

piller

 

Det var en himmelsk tur att  jag förde en medicinsk dagbok, skulle inte kunnat återberätta allt som skedde i detta kaos. Det man verkligen vill minnas måste man skriva ner. Att förlita sig på sitt goda minne ska man akta sig för. Var gång vi plockar upp ett minne så förändras det en aning, anpassar sig till det vi vet idag, och sliter man i ett särskilt minne allt för ofta, så kommer det till slut att vara ett helt annat minne än det då du första gången lät det flyta upp till medvetandet.

Ester Duva10
Ester ”Duva” Nilsson

Glad över att få hjälp med efterforskningen av Esters liv. Karin Edvall har hjälpt mig med Esters troliga födelseplats och nu ska Martina på kommunens arkiv i Lycksele, söka i det gamla skolarkivet för att se om Ester Duva gick i skolan och i så fall var? Eller om hon inte alls gick i skolan och då på vilka grunder. Jag förmodar att man trodde att hon var ”sinnesslö” på grund av sitt sävliga sätt att röra sig på och sitt långsamma sätt att prata. Snart kan jag börja med att ge henne liv; att ge henne upprättelse och respekt.

Att vara författare innebär att man varje morgon ska fortsätta där man slutade. Ibland får man jaga orden och handlingen till fram på eftermiddagen. Det känns som om orden springer ut i det fria, ungefär som vid ett kosläpp. Korna skuttar vilt och glatt omkring. Sedan ska korna samlas in och rätt ko ska ställas i rätt bås. Nästa morgon har nån jävel släppt ut korna igen. Proceduren får göras om.

cows-4270352_960_720

 

Det finns hos mig ett hinder som gör att det ibland gör ont att påbörja/fortsätta med en roman jag påbörjat. Där finns alltid tvivlet: Duger verkligen det här? Finns det nån stackare som vill läsa den här romanen? Får verkligen kämpa mig fram till inspirationen; den tidpunkt då skräcken för det skrivna släpper. Vad får mig att bli sittande ett par-tre år med min berättelse? Men en dag kommer belöningen. Mot alla odds, trots allt tvivel, så finns det en färdig bok med 300 sidor text – tillgänglig för alla som är intresserade.

En dryg vecka kvar till Boksläppet på Pilgatan. Det lär bli proppfullt. Nu 50 gäster och sen som släpps folk från gatan in i gemenskapen. Då blir det packat. Max är nämligen 60 åhörare. Packad hoppas jag ingen blir. Jag kommer inte att bjuda på en enda droppe alkohol – inte denna höst då jag firar 10 år i nykterhet.

För övrigt undrar jag varför vi ikläder oss ett särskilt anletsdrag, då vi ser oss i spegeln eller blir fotograferade?

© Kent Lundholm

Sårbar och modig

Av , , Bli först att kommentera 4

Gårdagen blev omtumlande. Har väl aldrig fått så många ryggdunkar och uppmuntrande ord, på en och samma gång. Alla tycktes vilja mig väl och många var uppriktigt ledsna över min situation. Blev tårögd, berörd. Ett flertal skrev: ”Jag tänker på dig!” ”Du är i mina tankar!” För en stund kände jag mig mindre ensam, samtidigt som rädslan sjönk undan.

heart-1450300_960_720

Vill bli av med hemligheterna
Jag har med åren blivit en offentlig person, i varje fall i Umeå, Lycksele och stora delar av länet. I första hand för mitt författarskap, för mina böcker, men frågan är om jag numera är mer känd för att vara ”Västerbottens sjukaste författare”. Kan tänka mig att det finns de som är skeptiska och tror att min öppenhet kring mina åkommor, psykiska som kroppslig, är ett led i marknadsföringen av mina böcker – men så är det absolut inte. Det är ju knappast min Parkinson som skrivit ”Män som spelar schack”. Den är frukten av 16 års funderingar och mängder med omskrivningar – som min Parkinson försvårade. Det är svårt att skriva med händer som skakar.

Fri från hemligheter
Jag är verkligen allvarligt sjuk – på riktigt. Däremot har jag på ”äldre dagar” velat göra mig begriplig i folks ögon, inte minst genom att ärligt och öppet skriva om min psykiska ohälsa och mitt missbruk i självbiografin ”Spring Kent, spring” (2016). Ville inte leva bland hemligheter och lögner, utan istället bli en ärlig människa. Att vinna billiga poäng är inte min grej. Trots att jag utåt sett kan verka vara en svåråtkomlig, butter kuf, så är jag faktiskt en öppen person som inte döljer min sårbarhet. Det krävs faktiskt ett viss mått av mod för att våga göra det. När det gäller min Parkinson har jag flaggat för att den förmodligen kommer att förkorta mitt författarskap. Något jag skrivit om ett flertal gånger på denna blogg. Sedan har detta spridit sig i media. I gårdagens VK fanns jag med på ett uppslag med rubriken ”Sjukdomen kan tysta Kent Lundholm” föredömligt skrivet av Lars Böhlin. Även idag ligger reportaget i topp som mest lästa på VK:s kultursidor.

VK1

Reportagets huvudtema blev Parkinsons sjukdom, som med tiden kommer att begränsa mitt författarskap genom skakningar, ofrivilliga muskelrörelser, stelhet och en allt svagare röst. Lars Böhlin lyckades skickligt väva in mina sjukdomar med mina tankegångar kring min roman ”Män som spelar schack”. Det blev även tal om min kommande roman: ”Ester Duva.” Men tyngdpunkten vilade ändock på hotet från min Parkinson.

Recension i Schacktidningen
Nu återstår en väntan på vad recensenterna ska tycka. Hörde från förlaget att en schackintresserad kulturredaktör på Gotland ville ha ett recensionsexemplar. Även ”Tidskrift för Schack”, schackförbundets medlemstidning, tänker recensera boken. Däremot är det väl som vanligt med storstadstidningarna och deras ovilja att skriva om författare och romaner norr om tullarna. Särskilt vi som valt ett mindre förlag.

En troglodyt städar sin grotta
Igår påbörjade jag återuppbyggnaden av min lägenhet genom att tvätta kläder mest hela dagen. Dagens uppgifter är att stryka kläder och diska. Imorgon ska jag dammtorka och svabba av golven. Detta är inget nytt. Ja, att jag i perioder tappar greppet om hushållsarbetet och låter lägenheten bli till en dammig troglodytgrotta. Allt eller inget. Har skrivit varje dag sedan mitten av juli. Det och inget annat. Jag är riktigt duktig på att röra till det – fem poäng av fem möjliga. Jag flyttar runt mina pappershögar och glömmer var jag lagt dem; plockar fram böcker som borde läsas men glömmer dem snabbt, lämnar kläderna på golvet.

question-mark-2546103_960_720

ADHD-städning
Så här kan det se ut när en person med ADHD ska städa (eller skapar kaos). Morgon på Pig Hill. Jag ställer mig vid diskhon för att diska, när jag får syn på berget med soppåsar. Jag skyndar ner till soptunnorna ute på gårdsplanen, får för mig att öppna cykelförrådet. Min cykel har punktering på båda däcken. Det måste jag komma ihåg att fixa. På vägen tillbaka, medan jag försöker memorera detta med cykeln, passar jag på att gå ner till förrådet. Saknar skruvmejslar i lägenheten. Förrådet borde städas ropar min impulsivitet. Sagt och gjort. I gången utanför ställer jag vinterdäcken, solstolarna, några tavlor. Då kommer jag på att jag måste skriva upp en tvättid. Blir stående i tvättstugan för att läsa de nya arga lapparna som någon i huset satt upp: ”Rengör filtret! Ska det vara så svårt?” Vilket jävla filter? Glömmer boka tvättid och återvänder till förrådet och inser att jag inte orkar städa det i dag. Kastar in allt, huller och buller, får knappt igen förrådsdörren. Skruvmejslarna har jag sedan länge glömt. Inne i köket står vattnet och rinner i diskhon. Det har svämmat över. Blött på golvet. Lika bra att skura av hela golvet. Som ni märker, det är en jäkla fart på mig, men inget blir gjort. Det påbörjas en massa småprojekt, men inget av dem avslutas. Detta skapar förstås ångest.

list-3205464_960_720

Uselt minne
Min ADHD gör att jag lätt tappar fokus och kraft, och allt som har med struktur att göra sopas under mattan. Men när det gäller mitt skrivande, så kan jag fokusera i timmar, dagar och nätter, vecka efter vecka. Koncentrationssvårigheterna hänger ihop med det usla arbetsminnet som följer med ADHD. Arbetsminnets uppgift är att hantera information under en kortare tidsperiod. Alltså minnas det vi gör i Nuet. Det ger oss också en känsla för tid – hur lång tid det ska ta att exv diska. Jag uppskattar att disken kommer att ta ett par timmar, när det i själva verket är klart på en dryg halvtimme.

Säg att jag ska sätta ihop en IKEA-bokhylla, då mobilen ringer. Fokus hamnar någon annanstans, samtidigt som arbetsminnet töms. Det blir blankt på minnen. Jag får börja om från början med bokhyllan och studera bruksanvisningarna för tionde gången.

Blir ett städproffs
Nu svänger det åt andra hållet. Lägenheten ska städas perfekt, vilket suger än mer energi ur mig. Ständigt detta: Allt eller inget. Motsatserna kaos och perfektionism tycks vara lika starka. Men de kan aldrig samverka. För att kompensera det usla arbetsminnet skriver jag listor och post-it-lappar, inte minst på det som måste inhandlas. Annars går jag på Coop för att köpa havregryn och mjölk, men kommer hem med bananer och ett glasspaket. Ja, det här låter väl som trams i gemene mans öron. Städa är simpelt och det göra man var dag, punkt slut. Nja, vi människor är komplicerade varelser. Särskilt om ens hjärna lider brist på dopamin.

emotions-371238_960_720

Ber inte om ursäkt
Jag har slutat att be om ursäkt när folk kommer på besök under kaosveckorna. Lika lite som jag ber om ursäkt för min diabetes, stroke och Parkinson. Det här med antingen eller, gäller även för mitt humör. Antingen är jag väldigt glad, eller så introvert, tystlåten och ångestfylld. Sällan något mellanting, något lagom. Jo, jag är en knepig jävel.

Saknar dopamin
Jag har haft oturen att sedan födseln lida brist på dopamin, både i fallet med min ADHD och nu med Parkinson. Dopamin bär det kemiska ansvaret för vårt humör, eftersom det spelar en nyckelroll för att skapa känslor som vällust och motivation via vårt belöningssystem i hjärnan. Hjärnan belönar oss med en dos dopamin när vi har löst en svår uppgift. Vi känner njutning. Om man nu inte känner nån njutning efter att ha diskat en timme, så blir det lätt att man söker efter kickarna genom att proppa i sig godis, fett, blir spelmissbrukare, ständigt motionerar och springer – eller så söker vi kickarna i alkohol och droger. Belöningssystemet blir till slut kidnappat av socker och droger. Missbruksproblemen är också betydligt vanligare hos de med ADHD än hos andra. Men det är en helt annan story.

© Kent Lundholm

 

En orolig väntan

Av , , Bli först att kommentera 2

170 kg böcker i vardagsrummet. Merparten av de första 300 exemplaren av ”Män som spelar schack” ska naturligtvis säljas, men det är en hel del jobb med att skicka ut recensionsexemplar och fördela böcker till ”folk som borde läsa min roman”. Idag ska jag besöka Folkbladet och Kuriren, sen till Bussgods och skicka tio exemplar till förlaget som ska posta dem vidare till mer långväga kulturredaktioner.

Satt igår och skissade på hur mina framträdanden ska se ut och låta. Det som oroar mig är att mina stämbandsmuskler redan börjat bli påverkade av Parkinson. Blir fort ansträngd och hes. Att prata oavbrutet och läsa innantill i 45 minuter kommer att att bli en pärs. Måste dra ner rejält på tiden då jag ska läsa innantill, då det kräver såväl röst som fokusering. Det får bli mer tid till att resonera kring romanens intrig och upplägg.

Det känns som vanligt en aning oroligt och nervöst veckorna innan turnéstart och i väntat på att recensionerna ska dyka upp på kultursidorna. En recension har anlänt, den från BTJ, kanske den viktigaste som avgör antalet ex. som biblioteken beställer hem. I den recensionen, som var riktigt bra, blev jag ju jämförd med Slas. Inte illa.

Nu finns boken att beställa.

man-som-spelar-schack

 

Utdrag ur recension i BTJ, Jan Hansson

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson.”

Beställ:

>>> Ord & visor förlag 

>>> Bokus

>>> Adlibris

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

En lovande recension

Av , , Bli först att kommentera 6

Så har den första recensionen av ”Män som spelar schack” kommit. Bibliotekstjänst var snabbast. Det är inte var dag som jag blivit jämförd med Slas, ni vet han som skrev ”En vandring i solen” och ”Vem älskar Yngve Frej”.

slas34
Stig Slas Claesson, författare och konstnär (1928-2008)

 

Nu till recensionen av ”Män som spelar schack”. (2019-08-14)

Jag är nöjd och glad.

Omslag

* * * * *

Recension
En prosa som påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Kent Lundholm (f. 1958) kommer från en by utanför Lycksele i Västerbottens inland, men är numera bosatt i Umeå. ”Män som spelar schack” är den femte romanen om människorna i den fiktiva byn Baklandet. Här träffar vi 60-årige Rulle Stenlund som är svårt cancersjuk. Han gör sig fri från lasarettdöden i Lycksele och beger sig till Baklandet för att dö bland kvarvarande åldrande vänner. Med sig har han några liter flytande morfin och starka värktabletter.

Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Här finns humoristiska pärlor men också manlig jargong som emellanåt känns aningen påfrestande. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik.

BTJ/ Jan Hansson

___________________________________

 

Några ord om en sned och orättvis bevakning av ny litteratur. Man skulle kunna tro att det är kulturmobbning som de sysslar med på pressdrakarna i Stockholm och söderut.

Fem av fem möjliga
Att gå och vänta på recensionerna kan vara riktigt plågsamt. Man kan ju faktiskt bli sågad nere vid fotknölarna. Men det har aldrig hänt mig. Utan att förhäva mig, så har jag mestadels fått mycket bra recensioner. Om den förra boken ”Spring Kent, spring!” skrev en recensent: ”Mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. Om ”Vedtjuven” skrev Norran: ”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.” Om ”Konungarnas konung från Baklandet” skrev en recensent: ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått.” Och slutligen, ”All världens lycka”, som en recensent beskrev som: ”Det här är den goda berättarglädjens bok.”

Kulturmobbning
Men vad hjälper det? Det måste vara en medveten strategi de jobbar efter; en mall de lägger ut på en karta för veta var de ska kapa landet på det kulturella planet. Det liknar inget annat än kulturmobbing. Ingen av storstadstidningarna har skrivit ett enda ord om mina böcker, trots att vänner och bekanta varit på deras kulturredaktioner och dängt böckerna i skallen på redaktören. Nix pix, här ska inte skrivas ett enda ord om lovade författarskap i den norra landsändan.

KentPsy

Svårt att nå ut
Lika illa är det med bristen på försäljningsställen. Bokhandlarna beställer inte hem romaner från små förlag. Finns inte titeln med på deras centrallista, så är det kört. Det hjälper inte att vifta med bra recensioner (”Mästerligt välskrivet. 5 av 5 möjliga.”) Nä, det ska vara Bonniers, Norstedts. Då är det finkultur – trots att de fått usla recensioner. Som ni förstår så har vi inget naturligt ställe att sälja våra böcker. Ibland ställer ICA eller Coop upp med någon hylla bland leksaker och ritblock, det tackar vi för! Jag säljer merparten av mina romaner i samband med mina framträdanden. Annars får vi förlita oss på Bokus eller Adlibris.

Beställ en bok eller två: Bokus eller hos Adlibris eller hos Förlaget

© Kent Lundholm

Ful gångstil

Av , , Bli först att kommentera 6

Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som  jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

Omslag

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Kent oskarp

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

oz

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).

Utrensning av skräp

Av , , Bli först att kommentera 2

Har städat i dagarna två. Brukar göra så någon gång om året – fast senast jag gick fram mellan rummen som en tornado, var nog för ett par år sedan. Bara att kasta en massa onödiga årsredovisningar från 1999 och tio år framåt, fyllde en container. När de tar eld stiger siffrorna upp genom skorstenen, åtföljda av debet och kredit.

clean up

Jag har en förmåga att spara på papperslappar där jag skrivit ner så väl storartade litterära idéer som totalt värdelösa irrbloss. Nu åkte tio kilo sådana anteckningar ner i sopsäcken. Sedan sorterade jag böcker och efter det flyttade jag runt på saxar, tejprullar, ett trettiotal kablar som tillhört forntiders datorer och mobilkameror. Storjobbet var att i prydliga buntar lägga korrektur och research och allt det som hörde till de romaner jag en gång skrivit. Mest grävande låg i två stora pappkassar och hörde till den refuserade kriminalromanen från 2009. Det var första gången jag bläddrande i korrekturet – och insåg att det faktiskt höll måttet. Men så hade jag intervjuat kriminalare, tekniker, domare, åklagare – allt för att få kläm på hur man på listigaste sätt fick fem Lyckselebor att försvinna.

lycka

Kring ”All världens lycka” (2003) var det inte inte mycket efterforskningar, likaså var det med ”Konungars konung från Baklandet” (2006). Men grunden i de två romanerna byggde ju på True stories. I mina ögon de två bästa romaner jag hittills skrivit.

Då gjordes det betydligt fler eftersökningar vad gällde ”Vedtjuven” (2012) och inte minst självbiografin ”Spring Kent,Spring!” (2016) då jag lärde mig allt om mina sjukdomar och mina tillkortakommanden. Ingen skulle kunna slå mig på fingrarna. 

strategy-1080528_960_720

Inför skrivandet av min kommande romanen ”Män som spelar schack” (Augusti 2019), gjordes minimalt av tekniska undersökningar, då detta är ett slags kammardrama ligger tyngden på vad männen känner, tänker och säger. Inte minst på vad de INTE säger. Då är det inte så noga med hur en rubank fungerar.

För övrigt funderar jag på att gå ut i solskenet och vissla en stump. Om vindarna är de rätta så kan jag kanske få melodin att sväva ovanför mitt huvud.

Författarnas farliga liv

Av , , Bli först att kommentera 3

Medan forna tiders stenbrottsarbetare drabbades av stendammslunga, har skogshuggare i alla tider lidit av smärtsamma förslitningsskador i rygg och axlar. Vi författare då? Ett stillasittande jobb som kan ge trycksår i röven och överansträngda röda ögon. Det finns även en risk att allt sittande på baken leder till fetma.

hands-545394_960_720

Det finns även en rad neurotiska åkommor som följer med författarskapet. Vi har en förmåga att leva oss in i våra karaktärers öden, så till den milda grad att vi kan gå vilse redan på sidan 42. Dessutom – många av oss är så rysligt introverta att vi kan få åt nerverna i grupper fler än tre-fyra personer. Vi kan även drabbas av något så oromantiskt och mesigt som musarm – inflammationer i muskler och senor som leder till blixtrande smärtor och molande värk.

Under månader av intensivt arbete med min kommande roman, ”Män som spelar schack”, har jag knappt rört mig från skrivbordet. Datormusen har gått glödhet när jag markerat stavfel och grammatiska bakåtvolter. När jag väl postade mitt manus till förlaget, kom åkommorna och smärtorna slag i slag. Under den intensiva skrivperioden hade jag glömt att promenera och att äta ordentligt. Sedan började jag ramla. Mitt i steget. Helt spiknykter. Jag bröt revben, skrubbade knän och händer. Så kom inte och säg att ett författarskap skulle vara ett ofarligt yrke.

”Men hur sköter du dig?” Den unga, kvinnliga läkaren skakade på huvudet. ”Nu får du skärpa dig.”

”Äsch, pröva att skriva en roman själv så ska du få se vad som händer”, fräste jag. ”Dagligt fantiserande tär nåt djuriskt på människokroppen och psyket.”

Sen sa jag inget mer den dan. Men inne i skallen formulerades meningar som sattes samman till stycken, till sidor. Det inre skrivandet. Jag hade tänkt säga några ord till doktorn om de neurologiska stormar som med jämna mellanrum blåser upp i min skalle och får blixtarna att skjuta åt alla håll. Nä, jag knep käft – så som vi män från Baklandet brukar göra.

Musarmen då? Jo, inom kort ska jag besöka en sjukgymnast för att få behandling. Vad gäller fallolyckorna ska jag på läkarnas inrådan stoppa in skallen i några roterande, skramlande magnettrummor för att ta bilder av min hjärna – men jag säger som den berömde hjärnkirurgen: ”Jag har opererat tusen hjärnor, men aldrig sett en enda tanke.” Möjligt kan magnetkameran via en och annan schackpjäs, möjligen en reslig vedhög eller rent av en välanvänd rubank. Eller så absolut ingenting.

Krönika i Lokaltidningen 2019 04 25