Etikett: Metall

Prat på buss med Metallare

Av , , Bli först att kommentera 2

Ett märkligt, lite udda framträdande. Blev hämtad i morse av en ung, skäggig fackkämpe som skjutsade mig till Tväråbäck, till en busskur, där vi inväntade en chartrad buss från Storuman. Fackföreningen Metall hade bjudit personalen på ett företag i Storuman på en resa ner till Umeå. Under resan drillades de i facklig historia och vikten av en stark fackförening på en fungerande arbetsmarknad. Belöningen var att de skulle få träffa en författare som skulle kliva på någonstans längs vägen och berätta de mest halsbrytande skrönor och när han (alltså jag) var klar så väntade några timmar på Ikea.

ifmetall

25 minuter hade jag på mig att prata och sedan avrunda och försöka sälja några av mina böcker. Men det gick. Inledde om vikten av ett starkt fack. Jag berättade om dokumentär jag sett och som handlade om hur man börjat rusta upp förslummade områden i Rumänien genom att bygga nya hus och vägar, resa skolor och att där på sikt finnas många företag. Men inte ord om att dessa människor, uteslutande romer, behöver starka fackföreningar för att inte tvingas ta svartjobb utan försäkringar och annan trygghet. En stark fackförening är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och välfärdsstat.

Ja, sen drog jag några historier ur pappas fackliga resa och kom in på en av de boende som sket fullkomligt i fackföreningar och för den delen allt världsligt: ”Konungarnas konung från Baklandet”. Berättelserna om Konungen är så absurda, trots att det mest är helt sant, att jag nästan alltid för höra efter att ha avslutat: ”Men det där var väl ändå ljug?” ”Nej”, brukar jag svara. ”Allt var sant!”

Om ”Spring Kent, spring!” hann jag inte sälja mycket, bara lite kort hur snett man kan komma i livet om man bär på sjukdomar man inte känner till och faran med att självmedicinera. Men det verkade som om många i bussen hört talas eller läst om boken, och en hop ville köpa ett exemplar. Det blev nästan rörande då en liten, tanig kille längs bak i bussen räckte upp handen och ville köpa en bok. ”Jag har gjort nästan samma resa som du”, sa han när jag kom fram. ”Jag är bipolär, har ADHD och hållit på att dräpa mig på grund av självmedicinering med alkohol.” Han sa det rätt så högt utan att verka vara rädd att fler skulle höra det – och kanske ville han bli hörd, bli sedd för att klara av ”resan tillbaka”. Vi log svagt åt varandra. Det var som om vi kände varandra. ”Den här boken ska jag lusläsa”, sa han. ”Kämpa på å lycka till”, var allt jag hann få ur mig innan nu skulle av bussen.

Omslag_Spring_Kent

Märklig recension av ”Spring Kent, spring!” i gårdagens VK. Det var länge sedan jag läst något liknande – och då har jag ju själv varit kulturredaktör och läst massor av recensioner. Ibland har jag stoppat eller skickat tillbaka uselt skrivna recensioner. Inte för att det var min roll att lägga sig i recensentens frihet att tycka till om en bok, utan att för att det brustit i analysen, för att det inte fanns någon analys och vid de tillfällen då recensenten försöker göra sig viktigare både boken och författaren. Jag har ju fått lysande recensioner hittills, bland annat 5 poäng av 5 möjliga av BTJ – men i denna recension i VK får jag gång på gång veta att jag ”skrivit för fort” (kan det vara recensenten som läst för fort?) Men okej, det var en medveten strategi och ett litterärt grepp att hålla ett högt tempo för att bl.a. beskriva den höga fart som jag upplevde världen genom min ADHD och i de hypomana faserna – sedan naturligtvis för att hålla nere antalet sidor – hade en version med lägre tempo som spände över 500 sidor, men den blev på tok för detaljerad och seg. Gång på gång skriver recensenten att jag skrivit lika fort som jag sprang – som han vill tjata ihjäl mig med detta påstående.

Sedan får han för sig att beskriva vi som bor här uppe i norr som ”Det gåtfulla folk” med våra alldeles speciella sedvänjor något som de där nere i söder inte begriper sig på – recensenten undrar till och med om dess sedvänjor går till på det viset ute i de djupa skogarna. Men utan att ge något exempel. Men hans pekfinger rör sig i sidled: ”Ajabaja, ljug inte.” Sedan tror han att ”nordliga läsare” inte kommer att förstå pojken som inte kunde sitta stilla (men det ska de som bor söderut göra???) Men själv vill han berätta att han förstår pojkens rastlöshet – och vill i några meningar till och med påstå att han haft det värre: Då jag blev inlåst i ett rum efter mina utbrott, så blev han inlåst i kolsvart garderob. Han höjer några kapitel i boken till skyarna – men som helhet är romanen (han skriver det när det handlar om en självbiografi) och avslutar med att skriva att jag i mitt skrivande av boken fortfarande är den pajas jag valde att vara i skolan. Jo, jo  men jag skrev också hellre pajas än idiot! Nåväl nu lämnar denna så uselt skriva recension till glömskan – men var bara tvungen att få skriva några rader om den.

För övrigt känner jag mig trött efter bussresan.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,