Det går undan nu … Jag hakar på.

Tiden har snabba fötter. Bokade ju av alla åtagande december-januari för att hämta andan, men då blev det riktigt intensivt. Inleder ett samarbete med regissören Kjell-Åke Andersson för att om möjligt filmatisera Ester, i någon form. Sedan har SR P1 plockat ut fyra personer som föll på målsnöret som fjolårets sommarpratare. Jag är en av dessa. Dessa två projekt har slukat all tid – den tid som skulle bestå av vila och återhämtning.

Vad gäller filmatiseringen så är vi öppna för antingen långfilm eller TV-serie. Jag hoppas på en serie. Det är stor skillnad i kanalutbudet mot 2004-2005 då jag och Kjell-Åke var i färd att producera en serie i SVT-Drama. Det fanns inga andra kanaler som producerade serier. Det visade sig när allt lades på is på grund av ekonomiska problem på SVT. Nu finns en mängd kanaler och produktionsbolag att vända sig till.

Nå väl, under mellandagarna satt jag och skrev synopsis (filmen sammanfattas på ett A4-ark). En knepig uppgift när det gäller en roman som omsluter 600 sidor. Sedan var det dags för att skriva ett treatment, då hela filmen ska presenteras lite mer ingående, då storyn presenteras i scener. Det handlar om att på ett överskådligt sätt presentera handlingen, karaktärerna och en målsättning med filmen. Det blev ett tiotal sidor. Avslutningsvis skrev jag ihop en karaktärsbeskrivning av de viktigaste personerna i handlingen.

Allt detta skickade jag till ett produktionsbolag, producenterna, som är nyckelpersoner i  en filmatisering. Det är de som skaka fram pengar från Filminstitutet, de regionala filmproducenterna( Film i Västerbotten, Filmpool Nord, sponsorer, produktplaceringar etc) Typ 50-60 miljoner.

Ur mitt filmmanus

Ja kan snabbt bli nej
Eftersom jag till namnet bara känner en producent, så hamnade mitt synopsis hos dennes dotterbolag som har producerat en rad bra serier för alla slags kanaler och SVT. Några dagar senare hörde de av sig och ville att jag skulle skicka två exemplar av ”Älskade Ester” – vilket torde visa på att de är intresserade.

Men i filmbranschen kan allt hända, ett ja blir ett nej, lika snabbt som en grisblink. Jag lärde mig vid förra besöket i filmvärlden, att den påminner en hel del med att göra lumpen: Merparten av all tid som läggs ner består av väntan.

Från roman till filmspråk
Efter det togs nästa steg: Ett manus. Jag skrev under tre veckor avsnitt 1 som ska vara ca 57 minuter (en sida per minut), plus två grovmanus där jag berättar lite yvigt hur berättelsen fortsätter. Detta för att kunna visa att jag och Kjell-Åke har en plan, att vi har en idé. Det är en jäkla skillnad att skriva en roman och ett filmmanus. Först i version 3 så hade jag skalat bort det litterära och hamnat i filmspråket. Varje scen ska ”synas”, den ska gestaltas med ansiktsuttryck, miljön, dialog. Det är svårt att filma tankar och inre monologer. Ja, om man inte gör som i Kalla Anka – förser skådisarna med pratbubblor.

Radiopratare.

Pratar i radion
P1 har en serie som heter ”Min berättelse”, en miniversion av ”Sommarpratarna,” men utan musik och max 26-27 minuter. Även denna gång krävs ett manus, vilket tog fyra dagar att sno ihop. Detta manus ska nu bollas fram och åter mellan mig och producenten. När det är klart så tar han flyget till Umeå för inspelning i en studio hos Radio Västerbotten.

Författarbesöken fortsätter
Vid sidan av det så fortlöper mina författarbesök – i pandemitider. Lycksele sjukhusbibliotek den 26/1, Åsele bibliotek den 3/2, Granö, Knaften .. och fem till och i mars Umeå LittFest. Två av dessa bokningar är i Norrbotten (Boden och Piteå). Tydligen är fler bokningar på ingående. I vanliga fall brukar en roman vara ”död” i mitten av december, då upphör bokningarna. Men inte med Ester. Väl uppväckt från de döda så hasar hon vidare mot nya mål.

Parkinson jävlas …
Bekymmersamt är att min Parkinson börjat bli mer aggressiv. Trots träning på neurorehab och fortsatt träning här hemma, så är benen tunga som betongpelare. Framför allt märker jag av den allt mer tilltagande trögheten, som beror på att den pågående massdöden av de nervceller som tillverkar Dopaminet: Glädjens och Njutningen transmittorsubstans. Trots alla framgångar har jag svårt att känna glädje, vilket beror att dopaminet försvinner från hjärnan. Parkinson har även stulit lukt- och smaksinnet. Inget smakar. Trögheten märks även i mitt skrivande. Det tar dubbelt så lång tid att, exempelvis, att skriva denna blogg än för ett år sedan. Sirap i skallen, fingrar som inte lyder. Mer om detta i P1-progrrammet som ska sändas i mars.

Brist på papper
Det råder  pappersbrist i landet. När förlaget beställde den nionde (!) upplagan, så fanns det inte papper till omslagen. Till slut fick de ihop tillräckligt till de 58 exemplaren so kom i fredags. Annars hade jag fått påbörja min turné utan en enda bok till försäljning. Men hur kan det råda brist på papper i den stora skogarnas land? Jo, dels är det en global brist på papper som en konsekvens av pandemin och en skakig ekonomi, dels har många pappersbruk i Sverige lagts ner. Det är slut på papper till matkassar, förpackningar – och böcker och tidningar. Fortsätter lär det bli prishöjningar, inte minst på pappersböcker som redan kämpar för sin överlevnad. Detta lär påskynda digitaliseringen av allt läsbart. Dags att köpa en läsplatta.

För övrig har jag köpt en SMART-TV. Dummare TV har jag aldrig tidigare haft i min ägo.