Etikett: Minnas

De positivas tyranni

Av , , 1 kommentar 6

Sitter här i mitt kombinerade vardags- och arbetsrum och känner mig instängd. Men i tider som dessa förväntas jag vara intensivt närvarande i Nuet. En förljugen känsla av ständig beredskap. Det är inne med att vara här och nu. Själv tappar jag ofta orienteringen i tillvaron av Nu-känslan. Dessutom är framtiden mest en rad suddiga tankar, en massa fantasier om nåt som ännu inte hänt, som jag därför inte kan verifiera.

I pestens tidvarv uppmanas vi att stå stadigt, kanske lite bredbent i ett par förstora skor, och lita på vårt folkvett. Vad nu det är? Än värre är det när folk börjar babbla om vikten av sunt bondförnuft. En spade är en spade? En ko är inte en häst? Nåt med visdom lär det väl ha att göra; en samling förvärvade kunskaper, ett tankekluster som jag ska ha nytta i mitt alldeles egna Nu.

Men vis och klok har vi möjligen blivit i det som redan skett, i det förgångna. Nåt vi kanske kan se i vårt tillbakablickande. Men det har ju blivit så sabla fult att bli ”stillastående”. Man kan rent av ses som en bakåtsträvare? En som går baklänges. Men nog tusan måste vi väl våga blicka bakåt för att lära oss av det vi gjort, gott och ont, som format våra jag, till den vi är idag. Vis eller jävligt korkad. I vilket fall så är det inget man formas till i Nuet. Det blir man i tidens flöde.

Är trött på att folk ständigt måste ”känna efter i sig själv” innan de vågar agera, tycka till. Detta med att ständigt ”hitta sig själv” skapar egoistiska människor. Folk som är så upptagna av sitt navelludd att de  blivit närsynta och lomhörda i Nuets enformiga landskap. När nån ropar ”Kom och hjälp mig, jag drunknar!” blir svaret: ”Vänta, jag måste först känna efter i mig själv om det är en rätt handling, att inte räddandet av dig leder till nåt negativt för mig och min självkänsla.”

Just nu finns finns svaret därute, inte i din naveln. Absolut inte i navelns ludd. Det var några av ”navelpetarna” som jag i går såg på nyheterna, de som struntar i restriktionerna kring coronaviruset (pesten), och som självgoda trängs på Stockholms krogar och uteserveringar, och som trots tusen varningar lik förbannat drar till fjällen. Dessa präktiga typer som anser sig leva så jävla sunt, att de är oantastliga och oåtkomliga för självaste Döden. Den som sveper fram över världen. Eller är de bara rent allmänt korkade? Lite lengräddade? Fullständigt uppslukade av sitt Nu …

Inte nog att jag retar mig på detta ständiga Nu-tänkande, det har börjat smyga sig in en attityd som gaphalsarna börjat sprida i tid och otid. Tänk positivt! I alla lägen, var positiv. Var ständigt välvillig och bekräfta det egna jaget. De positivas tyranni. Påminner en del om framgångsteologin (det som bl.a Livets ord sysslar med), där man får skylla sig själv i fall man blir sjuk. Det är ett tecken på att du blivit svag i tron. Eller att du varit för negativ, din jävla bakåtsträvare.

Äsch, svarar jag. Ska du säga som lever bland dina uppblåsta och inbillade vanföreställningar. Jag tror faktiskt att människor som har ett djup, som har en mörk klangbotten och emellanåt är en aning tungsinta, faktiskt har en mer realistisk bild på sig själva, världen och sina medmänniskor. Det krävs att livet är lite berg-och-dal-bana för att vi ska ha nåt att jämföra med.

Nä, gnäll och klaga mer. Stå inte (som en dum hund) och kisa efter solen när det regnar. Inbilla dig inte att precis allt går att fixa med positivt tänkande. Klagandet har faktiskt hjälpt oss i kampen för ett rättvisare, jämlikare, jämställdare och demokratiskt samhälle. Vi måste tvivla mer, återvända lite då och då till det förgångna, tvivla än mer, för att skaffa oss den där visheten, kunskapen som gör att vi kan ifrågasätta stolligheterna, och lite då och då våga säga nej. Att säga ja och amen till allt, att ständigt befinna sig i ett Nu med fingret i naveln skapar bara undergivna tjänare som lider brist på empati och medlidande.

Sålunda. Lär av misstagen, utan att för den skull bli kvar för länge i det förgångna. Då kommer harmen. Bittra människor blir ofta så sabla rynkiga. Våra rötter växer i det förflutna, det är där vi kan få kännedom om vilka vi egentligen är, var vi kommer ifrån – och med den vetskapen kan vi kanske lista ut vart vi ska …

För övrigt behöver vi nåt fast att stå på. En stadig gren att hålla oss fast vid. Ytlighet är synnerligen uttråkande.

 

© Kent Lundholm, Umeå anno 2020-04-10

Blä för Carpe Diem

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag retar mig allt mer på detta tugg om vi ständigt ska befinna oss i NUET, och för vår överlevnad ska rabbla dessa slitna ord: Carpe Diem. Klart att det finns vissa fördelar att vi ska befinna oss i nuet och i denna bubbla finna det fokus som får oss finnas där vi egentligen är – här och nu. Men så sabla enkelt är det inte med detta Carpe Diem. Vi är varelse som  råkar ha ett minne och tack vare detta minne kan vi referera till så väl nutid som till dåtid. Vi måste minnas och stanna upp, för att dra slutsatser av vad vi gjort fel och rätt. Minns vi inte våra tillkortakommanden så torde våra liv vara värdelösa. Det är genom att blicka bakåt, att minnas, som kan förstå vad vi gjort rätt och fel. Har en känsla att de som förespråkar kärleken till NUET, sitter i bubbla och anser sig må prima – just därför att de inte släpper in det som är jobbigt från tidigare.

kermit-1731793_960_720

Vad ä en människa utan minnen? Utan tillbakablickande. Ett irrande bloss som inte känner igen sig i spegeln.

Carpe Diem. Trams!

Lagat en sönderbiten en tand idag. Hatar att ligga nerlagd – att förlora kontrollen.

För övrigt är det hockeymatch ikväll-

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,