Hur många gånger har jag inte legat på rygg och tittat på blomkålsmolnen som seglat över den djupblå himlen. Skepp, ansikten, bilar. De brukar skifta utseende, ta en ny form. Men det är hjärnan som vill att vi ska se allt detta, eftersom den vill hitta mönster för att göra det obegripliga lite mer begripligt. Men idag syns inga blomkålsmoln (cumulusmoln), utan istället har ruskvädret dragit en grå kappa över den blå evigheten. Regn, kylslaget. Går vi mot ett nytt väderrekord, då vi under protest får uppleva den kallaste och blötaste sommaren i mannaminne?

När jag minns somrarna från barndomen, så var det ta mej tusan sol hela tiden – och på himlen seglade blomkålsmolnen ständigt fram. Stora vita skepp. Eftersom det inte fanns badvatten i Baklandet, mest surmyrar, så tog jag cykeln och trampade de åtta kilometrarna till Maltträsk för att spela fotboll och sedan dyka i bäcken med vännerna Peter och Anders. Jo, solen lyste precis hela tiden. Fast nog förstår jag att det är en försköning, rent av en lögn, eftersom våra minnen är efterkonstruktioner för att de ska kunna anpassas till de liv vi lever idag. Nog tusan regnade det väl under min barndom – annars skulle väl Baklandet ha omvandlats till öken.

Blomkålsmoln påväg någonstans.

Inga minnen fäster så snabbt och bra, som de som är förknippade med en känsla. De soliga somrarna i min barndom är förknippade med glädje, men även med en del dofter. När jag på mina promenader känner dofter från vissa blomster, så slungas jag 40 år bakåt i tiden. Det är min amygdala som gett mitt minne en känsla. Samtidigt så finns det minnesbilder som är knutna till rädsla och sorg. När det gäller min tid som pojke, han som ligger på rygg med ett grässtrå i munnen och räknar molnen, så finns där en bitterljuv smärta som blandas med lust och saknad. Nostalgin innehåller massor med känslominnen som alla präglas av saknad. Men det som har försvunnit, gått förlorat, finns trots allt kvar i form av minnen – om än i redigerad form.

Det tycks vara så att vi är besatta av minnen, lika mycket som vi är uppslukade av historier. Vi är våra minnen, utan dem så finns vi inte. Varför skulle vi annars samla på fotografier, texter och filer i våra datorer och usb-stickor. Vi behöver något konkret att hålla i, titta på för att ”bevisa” det som en gång hände. Kanske även för att i någon form lämna spår efter oss. Hallå, en gång fanns jag.

Våra minnen gör det ibland svårt att vara i nuet, på den plats där livet pågår. Men tillbakablickarna lär oss en hel del om vilka vi är idag och hur vi ska leva i nuet. Ibland är det inte så tokigt att ha perspektiv på tillvaron, inte minst när vi ska väga plus och minus av våra handlingar. Sedan lär det vara så, att vid stora livskriser, när allt står på spel, kanske själva livet, så omtolkar vi vår livsberättelse så att vi kan se allt i annat ljus. Personligen gjorde jag det för fem år sedan. Det blir så när man plötsligt får något att jämföra med, ett före och ett efter. Sånt är svårt att förklara för andra, och ibland känns det som om man varit på månens baksida och sedan återvänt hem för att berätta för omvärlden vad man varit med om. Många förstår, men så finns det vissa människor som antingen inte vill förstå eller som saknar förmåga till det; då det brister i inlevelseförmågan. Eller så blir de helt enkelt skräckslagna? Men varför känna ett behov att förklara sig för varenda kotte?

Ser att mina bloggar börjat leta sig in på topplistan av mest lästa. Roligt tycker jag. Ni får gärna hjälpa till att nå än fler läsare genom att dela eller länka hit. Ha en riktigt bra dag – trots allt grått och blött där ute. Ni ska se att en dag dyker blomkålsmolnen upp på himlen igen. Själv ska jag gå på bio med min dotter och se jätteödlor i 3D-format. Det verkar ju bli bra bioväder.