Vaknar för tidigt, strax efter fyra, men i och med jag slagit upp ögonen är det för sent att somna om igen. Det är en sådan där tidig morgon (eller är det fortfarande natt?) då motorn inne i huvudet redan startat och jag är full av tankar och idéer. Så det är bara att hoppa upp, koka kaffe, och sätta sig vid datorn och göra sig redo att skriva. I övrigt hade jag under gårdagen sökt mental kraft för att denna dag ge mig i kast med bokföringen, med debet och kredit, moms in och moms ut. Trots de små pengar som min lilla firma omsätter, så går det åt en hel del tid att sätta in var post under rätt kontonummer och sedan räkna ut skatt. Om jag tjänar 1000 kr ska 25 % moms betalas tillbaka, skatten ska betalas på drygt 30 % in och ovanpå det kommer sociala avgifter på 32 %. Ja, då blir det inte mycket kvar – ett par hundra.
Ibland gör det ont att växa.
”Herregud, ungdomen är en förfärlig period! Så mycket känslor och så lite förstånd för att hantera dem”, skrev den kanadensiska författaren Robertson Davies i en av sina böcker, tror ar att det var i ”Den femte rollen”. Rätt så träffsäkert. Jag var sen i utvecklingen, inte minst känslomässigt, men även kroppsligt då min motorik inte var den allra bästa p.g.a. min ADHD och men jag fick även slita ont med mitt språk då jag i grunden var dyslektiker. Jag läste hälften så snabbt som mina kompisar och jag skrev och stavade som en kratta. Men eftersom jag behövde så lite sömn, kunde jag under dygnets mörka timmar försöka läsa i kapp den övriga världen som låg och sov. Jag stora problem med mitt svängande humör, vilket förmodligen var en kombination av min bipolära sjukdom och ADHD – två sjukdomar/funktionshinder som jag då inte kände till (jag skulle bli drygt 50 år innan jag fick diagnoserna). Men eftersom jag i första hand hade svårt att hantera min ilska (kunde bli tokförbannade vid fel tillfälle, mot fel person och av helt fel orsak.) Så jag gick undan och svalde, eller så plockade jag fram clownen inom mig och flabbade bort ilskan. Men det var klart att det märktes ändå, eftersom min ilska lär sätta sig i ögonen, som en skarp, mördande blick.
Fort, för fort fram genom tillvaron.
”Kommer jag att växa, kommer det att göra ont? Gör det ont att vara en flod? Hade jag ingen plats? [ … ] Jag vet inte så mycket om människor, men jag var betagen, så gränslöst betagen i världen, men allt växte mig över huvudet.” Detta har allas vår Beppe Wolgers skrivit i sina memoarer. Så klokt, så vackert. Läs hans memoarer – jag lovar, det är som att ligga i fotändan av hans säng med alla dockorna och höra honom läsa högt med sin milda röst. För det kan ju verkligen göra ont att växa, inte bara i barndomen, utan även när man blivit äldre. För varje år tappar man något på vägen – samtidigt som man blir visare, klokare och accepterar att detta hör livet till. Jag har alltid upplevt att jag levt mitt liv i 140 km/h, att allt gått så fort att jag i ungdomen inte hann reflektera över vad som hänt och skulle hända. Jag levde i nuets såpbubbla och styrdes av en taskig impulskontroll. Men det var genom den senare, den taskiga impulskontrollen, som jag fick en hel del gjort. Tänker på alla jobb och utbildningar jag skaffat mig, alla jobb jag sagt upp mig från, alla resor jag gjort, alla människor jag träffat och lärt känna. För jag har ju alltid tänkt: Framåt, alltid framåt! Nackdelen med detta förhållningssätt är jag ofta rest mig upp och gått – och lämnat kvar alla intressanta bekantskaper och vackra kvinnor bakom mig. I stort är det min oförmåga att stå ut med långtråkigheten som fått mig att ständigt bryta upp. Men de senast åren har jag tränat hårt på att uthärda det långtråkiga i livet. Allt vi tränar på blir vi bättre på. Tränar vi dagligen höjdhopp kommer vi slut att hoppa högre, tränar vi på att stå ut med livet när det tappar fart, så stannar vi längre.
För övrigt kan livet emellanåt kännas överbefolkat. Överbefolkat av minnen som trängs sida vid sida och som djupt därinne ropar på uppmärksamhet. Det är sådana gånger man lovprisar glömskan.
Senaste kommentarerna