Etikett: multisjuk

Vägen mot ett friskare liv

Av , , Bli först att kommentera 5

Kämpar för att leva ett friskare liv.

Det tar sig. Äntligen har det tagits ett samlat, gemensamt grepp kring mina sjukdomar, diagnoser som går in i varandra, hänger ihop och gör att jag de senaste åren levt nära avgrunden. Det tog nästan tre månader att ställa in mitt blodsocker som under  två-tre års tid legat på tok för högt, livsfarligt högt. Diabetes talar man om när fasteblodsockret (fP-gluc) på morgonen är över 7,0 mmol/l på två olika dagar eller om blodsockret vid blodsockertest överskrider värdet 11,0 mmol/l. Jag har under långa perioder legat över 25,0 mmol/l.

Hälsocentralen jag tillhört i ett tiotal år ”tappade först bort” min kallelse till  uppföljning och provtagning. Fick sedan träffa åtta olika läkare under loppet på ett år. Till slut fick jag hurtfrisk ST-läkare som antog utmaningen att få ordning på min galopperande diabetes. ”Du ska bli mitt projekt”, sa han och tog bort ALLT insulin och ersatte det med piller som göra så att jag helt sonika pissade ut sockret. Det var bara det att jag pissade hela tiden – och i kombination med min Parkinson (där man har 30 sekunder på sig att kasta vatten när det tränger på), var jag till slut tvungen att gå omkring med blöjor i kalsongerna. Vilket naturligtvis ledde till ett långlivat och plågsamt svampangrepp. Dessutom drabbades jag av ett flertal blodsockerfall – en gång ner till 2,1 mmol/l. Dödligt lågt. Blev plötsligt förvirrad, hittade inte ens i min egen lägenhet. Om jag lagt mig för att sova den gången, hade jag förmodligen aldrig vaknat upp. Som tur var hittade jag en marmeladburk som jag skyfflade i mig. Hamnade hos en specialist på medicinkliniken, som blev heligt förbannad då hon menade att ST-läkarens ordinationer och behandling inte fick kombineras med min Parkinson. ”Är han inte klok?” muttrade den kvinnliga specialisten.

Sen kom Pandemin och jag blev sittande på arslet ett par år. Inaktivitet och misskötsel av kosten bidrog att jag åter låg över 20 i blodsockervärdena. Fick meddelandet från min dåvarande HC att jag fick vänta med läkarbesök och provtagning. När det blev lite lugnare fram mot försommaren 2021, så bad jag återigen om ett läkarbesök och undrade om det var möjligt att få träffa en och samma läkare (vilket jag har rätt till enligt patentlagen), varvid jag fick veta att jag ”inte skulle inbilla mig någon särbehandling (= att jag inte skulle tro att jag var någon), utan jag fick göra som alla andra och ta den läkare som erbjöds”. Alla skulle få lika usel behandling. Jo, det är ju rättvist … Jag försökte säga att jag är multisjuk (har ett flertal farliga diagnoser) och att merparten av besökstiden gick åt att förklara, beskriva mina sjukdomar och hur de går in i varandra.” ”Så arbetar vi inte här”, sa damen bakom glasluckan. Då bytte jag Hälsocentral och är nu listad på Ersboda HC. Vilken skillnad! Här på Ersboda möts jag av leende sköterskor och engagerade läkare som tar mitt tillstånd på allvar. Vid ett läkarbesök i onsdags fick jag tredje coronasprutan – när jag ändå var på plats. Inga problem, inga sura miner.

Fick tredje sprutan för tre dagar sedan.

Ringer var vecka
Nu har jag enbart ett långtidsverkande insulin, som tog ett par månader att ställa in. Dosen ökades dosen var tredje dag och  blodsockervärdena sjönk. Nu verkar dosen vara perfekt och fastevärdet ligger kring 5-7 mmol/l. Denna engagerade, snälla diabetessköterska har under hösten ringt mig en gång i veckan för att höra hur jag mår och för att peppa mig. I onsdags var jag på Ersboda för provtagning och läkarbesök för att ta itu med min smärtproblematik. Inte minst beroende på ”puckelbildningen” av bröstryggen och snedställningen av nacken. Remiss till röntgen. När jag ändå var på plats, så fick DESSUTOM den tredje vaccinationssprutan! Va, utan att ha behövt ringa var dag i tre veckor för att till slut få vaccin nr.2 (detta efter att ha blivit utskälld ett flertal gånger på min förra HC.)

Som f.d. ambulerande sköterska har jag många gånger kommit till avdelningar där det råder kaos, där ilskan satt sig i väggarna, där patienterna är till besvär. Ofta finns det ett par-tre stycken i personalen med en informell makt som sprider negativa vibbar. 

När man är sjuk är det viktigt att bli sedd och tagen på allvar av vårdpersonalen. Det är läkande.

På måndag ska jag få träffa en neurologspecialist för justering av Parkinson medicinerna, då jag går sämre (korta steg) i kombination med sämre balans och med en mer trögtänkt hjärna. Ytterligare en klinik är inblandad i ”räddandet av Lundholms liv”. Träningsperioden på Neurorehab har förlängts med två veckor fram till den 22 december och jag har dessutom fått en permanent tid i träningsbassängen (onsdagar 09.15).

I ÖVRIGT VÄNDER DET
Samtidigt händer det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv. I måndags kom ett skattefritt stipendium på 100 000 kr. Dessutom ska en god vän hjälpa mig att ”plantera” ett tiotal filmmanus hos rätt person inom filmbranschen.

Tackmejlen fortsätter att strömma in, men nu allt oftare utanför mitt provinsiella bakland. De senaste veckorna har mejlen och telefonsamtalen kommit från läsare i Ystad, Malmö, Karlskrona, Stockholm, Göteborg. ”Älskade Ester” fortsätter att sälja bra. Förlaget som för två veckor sedan fick hem den femte upplagan sedan boksläppet den 10 juni, har snart, återigen, slut på böcker. Helt otroligt. Samtidigt fortsätter inbjudningarna att strömma in. Nu senast från Granö och Grubbe bilioteket. (Är dock ”ledig” fram till februari.)

Kom till Pilgatan och köp den perfekta julklappen: ”Älskade Ester”. Signerad!

I övrig: Detta förbannade coronavirus. På med munskyddet, undvik folk i klunga, sprittorka händerna.

En delad patient

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag är multisjuk. Jag lider av en bitvis svårreglerad diabetes och har två sorters insulin. Jag medicineras för högt blodtryck, höga blodfetter som en följd efter den stroke jag drabbades av för ett drygt ett år sedan.Till detta ska lägga en tuff medicinering för min bipolära sjukdom, min ADHD och min kroniska oförmåga att sova mer än fyra timmar per natt. Jag brottas dessutom ständigt med mitt paniksyndrom och är nykter alkoholist sedan sex år tillbaka. Det krävs en hel del logistik för att hämta ut medicinerna på apoteken och att ringa eller genom olika sajter fylla på med mediciner när de håller på att ta slut. Ett heltidsjobb när jag somliga veckor måste ordna nya recept på olika mediciner, undersöka vilka apotek som har dem hemma pillren, sedan uppsöka ett eller flera apotek. Eller som i dag hämta ut tre av strokeläkarnas ordinerade piller och två som psykläkarna skrivit ut. Trots att jag ringde psyket i morse och på eftermiddagen, så har inte ansvarig läkare skrivit ut dessa piller. På en hel dag borde det ha funnits tio minuter för att fixa detta – men icke.

psyket2

Problemet är att läkarna inom somatiken, i det här fallet de på strokeavdelningen, och läkarna inom psykiatrin inte kommunicerar med varandra. Jag delas på mitten, jag blir en patient som å ena sidan är en strokepatient å andra sidan tillhör psykiatrin. Till detta ska läggas min diabetes. Om jag blir sämre i exempelvis i min bipolära sjukdom så påverkar den stressen så att mer av hormonet kortisolet frigöras så att blodsockret stiger och jag måste ta med insulin då högt blodsocker kan ge mig en ny stroke. Den medicin som psykläkarna inte tycktes ha tid att skriva ut till mig idag, så att jag står här utan medicin, tyckte strokeläkarna var rimlig eftersom jag måste ta dem för att kunna vila min stresshjärna som är ett resultat av stroken – och om jag inte vilar, försöker att slappna av och sova mer än fyra timmar per natt så ligger jag i riskzonen att få en ny stroke.

Jag vill bli bemött som en HEL människa, inte som en som delas i en psykisk del och en kroppslig. Är det för mycket begärt? Tydligen. Läs då vad jag skrivit nedan. LÄS!

hjärtat

Personer som varit sjuka länge i bipolär sjukdom och schizofreni löper en ökad risk att dö i förtid. Så ser fakta ut. Medellivslängden bland män i Sverige som har en kronisk psykisk sjukdom är 20 år kortare och 15 år bland kvinnor. Det betyder att dessa mäns medellivslängd är på samma nivå som på Haiti, medan kvinnornas nivå är jämförbar med Nepal. I ”det tysta” dör psykiskt sjuka femton-tjugo år förtidigt. Det är kanske lätt att tro att det är självmorden som ökat, men det är fel. Den främsta orsaken till för tidig död hos kroniskt psyksjuka människor är hjärt- och kärlsjukdomar. Detta sker i en tid då dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar bland befolkningen i stort halverats under de senaste 50 åren. Orsaken till dessa skrämmande siffror är att man på grund av passivitet och felaktig kost, går upp i vikt och får dålig kondition, som leder till högt blodtryck, höga blodfetter och i slutänden diabetes. Det är inte alltid så lätt att ge sig iväg till gymmet eller ut i joggingspåret när man är djupt deprimerad, psykotisk eller lider av panikattacker. Dessutom kan de mediciner som måste tas i sig leda till högt blodtryck och viktuppgång. De som lider av kroniska psykiska sjukdomar borde därför ha ett större behov av somatisk vård än andra grupper, men så ser inte verkligheten ut. Socialstyrelsen har kunnat visa att just den här patientgruppen har avsevärt mindre tillgång till den typen av vård. Sedan ska vi inte glömma den stressfaktor det är att som sjuk hamna utanför ett socialt sammanhang. Man kan bli av med jobbet, förlora familj och vänner och utan meningsfull sysselsättning så är det svårt att äta rätt och motionera.