Stundom drabbas jag av förtvivlan och rädsla. Skräcken är stor inför den dagen då jag ska förlora kontrollen över min kropp, vilket så smått redan börjat ske. Jag är en av 20 000 som i Sverige fått den neurologiska sjukdomen Parkinson. Vi lider brist på dopamin. Av nån anledning slutar hjärnan att tillverka denna signalsubstans som är nödvändig för att vi ska kunna röra våra kroppar och för att vi ska kunna känna lust. Allt detta pågår, dag som natt, i min kemiska fabrik – i min hjärna.

Våra rötter finns i det förflutna.

Försöker nog att skriva mig fri! Bloggen har ju ersatt de dagböcker jag förr dagligen skrev i. Började nån gång i 17-års åldern. Genom att nu öppet beskriva mitt liv, upplever jag en stark känsla att jag verkligen talar till någon. Till Dig! Men det har också sina risker.

De nervceller som producerar dopamin dör helt enkelt. Inledningsvis kan läkarna förse oss med mediciner som ökar dopaminnivåerna i hjärnan. De goda åren. Sen slutar medicinerna att fungera.Vi blir allt stelare, får en sämre motorik, balans, sömn. Talet blir svagt, sluddrig, själva tänkandet går långsammare. Till slut blir vi till stenstatyer.

Det är vid denna insikt jag vaknar på småtimmarna i rädsla och skräck. Känner panik över att bo i en kropp som inte går att kontrollera. Med de kunskaperna är det fan inte lätt att acceptera sitt öde. Jag lovar er … Jag försöker, men Parkinson i kombination med alla andra mina tillkortakommanden gör det svårt att ens lägga en moteld; att förmå mig till flitigt motionerande, äta proteinfattig kost, vara social. Det är dålig kombination att vara troglodyt och sjuk i Parkinson. Man blir lätt en ”jobbig person”, en belastning för min familj och mina vänner.

Är friheten att välja ett personligt ansvar?

Den STORA ensamheten. Den kommer när vi inser att vi är en del av ett väldigt kretslopp och att allt som blir kvar av oss är en pöl med flytande kolatomer och del giftiga tungmetaller. Var och i vad söker man då tröst? Mycket kan vi dela, men inte döden, det får vi allt brottas med på egen hand. Tomheten … inför livets stora gåtor.

När jag då och då skriver dessa dystra bloggar (i nåt slags försök att förstå, acceptera och att även lära er lite om Parkinson) brukar det ofta komma anonyma kommentar med ilskna kommentarer. Tydligen är det störande för somliga att möta en sårbar människa. ”Sluta gnäll!” ”Ut i friska luften med dig!” ”Skaffa dig ett liv, karljävel!”

Det förhåller ju sig även så att smärtan vi känner i vår ensamhet varnar oss för fara. ”Du har kommit för långt ifrån flocken!” Tiden är knapp. Försöker verkligen göra mina val. Just nu har jag valt att hinna skriva klar romanen ”Älskade Ester”.

Är rädsla brist på trygghet?

Stoikerna i det antika Grekland uppmanar mig att glädjas åt mina begränsningar och att dagligen tänka på min död. Jävligt uppmuntrande. Men de menar att jag därmed kommer att bli alltmer tacksam över det liv jag faktiskt ännu har.

Ps! I kväll ska medlemmarna i Bokpratarna åter träffas (utomhus) efter ett långt coronauppehåll. Hopp – det finnes hopp! Finnes hopp finns även framtidstro.

© Kent Lundholm 2020-06-11