Etikett: Nils Lundholm

Liten, stark man

Av , , Bli först att kommentera 3

En ny dag, nya bekymmer, nya utmaningar. Satt mest och skrev hela gårdagen, och bläddrade igenom några gamla album. Så länge det finns en bild av oss, som någon som ser och minns, så finns vi till.

Minns tydligt den där sommardagen 1998 då Göran Lundin, Göran Burén och Annette kom förbi för att jag skulle knäppa några bilder till deras nystartade förlag Ord&Visor och deras webb.

förlag

 

Det fick mig att senare lämna ett manus till Göran Burén (till höger) och det bar frukt. Hösten 1999 publicerades min debutroman ”Svin föder svin”. Sedan dessa har jag gett ut ytterligare tre romaner och en självbiografi på det förlag som nu leds av Göran Lundin. I höst kommer min femte roman: ”Män som spelar schack”. Blev förlaget troget av den anledning att de hela tiden trott på mitt författarskap och ställt upp i såväl glädje som kris.

1964. Foto från Folkbladet: ”Länets bäste huggare”. Plats Kammarberget, där vi ser pappa Nils Lundholm, då drygt 30 år, minst och kortast bland huggarna, men som högg mest och fortast. Hörde berättas att pappa sällan gick mellan träden han skulle fälla – han sprang. Men så högg de ju också på ackord.

timmer
Vilken jävla stock … 

Hur lyfter man sådana stockar? Ja, enligt pappa handlade det om lika delar teknik och styrka. Det gällde att lyfta merparten med benen. De huggare (ofta de storvuxna och starka) som försökte använda armar och rygg, orkade inte en hel arbetsdag. Vet inte om det var sågsvans som gällde på den tiden eller om de första motorsågarna, de tunga asen, börjat användas?

0
Sent 70-tal. Pappa och de maskiner som börjat ta över.

Pappa jobbade hela livet åt Kronan (Domänverket). När han började var han 13 år och 127 cm lång. Snödjupet var den vintern drygt 130 cm. Så huggarlaget satte helt sonika en röd luva på pappas skalle, så att de inte skulle fälla ihjäl honom.

Pappa var en genomtränad, renlevnadsmänniska som var trogen Godtemplarlogen Arvåns Framtid. Men vad hjälpte det då han i 60-årsåldern drabbades av Parkinson. 2003 avled han 73 år gammal, svårt märkt av sjukdomen. Han växte upp och bodde merparten av sitt liv i Kronotorpet Nymyrliden i byn Bäckmyran.

Gubbfika vid elva. Veckans andra på Ullas Kondis. Får se vem som denna gång skadat sitt knä. Knäskadorna går som en löpeld genom gubbgänget – tro jag det när 60-åringar ska spela innebandy eller börja tokträna löpning för att ”komma i form” inför ett maratonlopp.

För övrigt är det något märkligt med hemlängtan. Var ligger platsen som är föremål för denna längtan. För den verkar skifta. Här på Grisbacka? Eller är det i Skelleteå? Eller bär resan till barndomens Bäckmyran – som inte går att känna igen på grund av alla kalhyggen och där merparten av människorna dött bort. Hemlängtan är till stor del en massa romantiserade minnesbilder.

©  Kent Lundholm

En udda farsdagspresent

Av , , Bli först att kommentera 2

Fars dag lär ha sin upprinnelse i 1910-talets USA, och kom till Sverige 1931 och firades då i juni. Men affärsmännen såg till att få den flyttad till i november (förmodligen i stort inflytande av slipsindustrin). Min far fick många slipsar under årens lopp, den ena fulare än den andra.

Nån gång i årskurs sex skulle jag göra något riktigt fint och egenkonstruerat till min far. Under flera månaders tid var jag flitig under slöjdlektionerna och kämpade med en låda av trä, ett skrin, som jag förtvivlat försökte få till. Nån ”slags” låda blev det väl, men locket gick inte att stänga. Den liknade mer ett kubistiskt verk av Picasso, sned å vind

Nils Lundholm2
Pappa Nisse Lundholm

”Jag kan spik i den”, sa pappa och höll god min.
”Men då ramla ju spiken ut”, sa lillsyrran (som inte kunde knipa käft). ”Locket gå int å stäng igen! Å det är ju ett hål i botten.”
Men pappa trodde nog att den skulle duga att ha spik i. Han visste ju att arvet till sin oslöge son kommit ifrån honom. Även det pappa skulle snickra blev ofta snett och vint. Ett arv som gått igen i generationer hos släktens män. Om farmorsfar sades: ”Han var sä oslög att han knappt kunne skala pären.”

Kommande år fick pappa alltid en slips av mig.
Detta i korthet om firandet av fars dag i Baklandet.

En stålgrå himmel, lugnt och stilla här på Pig Hill. Var som vanligt uppe i ottan och har hunnit skriva någon timme. Har fått mitt starka, svarta kaffe ur en mugg modell stor. Borde tvätta lite kläder idag, diska, plocka undan. Men även kolla korrekturet igen, sätta dit tydligare markeringar i marginalen, fundera en sväng till på indelningen och rubrikerna på avsnitten.

För övrigt är jag tacksam för att jag lever, att jag ännu får chansen att älska och bli älskad. Meningen med livet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,