Etikett: Noradrenalin

Usel balans

Av , , Bli först att kommentera 2

Soligt redan i arla morgonstund. Vaknade vid fem, oförmögen att somna om. Den nya medicinen har ännu inte gett avsedd verkan, möjligen är att jag inte vaknar lika ofta under natten. Körde möbler och kartonger i går. Ting som Lena förvarat på en vind tre mil bort, saker från hennes tidigare liv som stått magasinerade i väntan på en ny plats.Tyvärr var jag till liten hjälp när de tunga sakerna skulle bäras nerför en brant trappa utan ledstång. Efter stroken har jag jag fått problem med balansen och koordinationen, särskilt när jag ska gå nerför en trappa. Har svårt att beräkna avståndet mellan trappstegen och vinglar ibland till.

cykel

Nu har jag ju alltid haft dåligt balanssinne, en åkomma som kommer av min ADHD. Redan som barn hade jag en usel motorik och kunde inte hantera bollar, jonglera och skjuta, än mindre dribbla. Jag hade svårt att lära mig att cykla och att åka skidor, så väl på längden som utför. Även finmotoriken har varit usel vilket yttrade sig i att jag hade svårt att knyta mina skosnören, hålla i matbesticken på rätt sätt och som vuxen kunde jag aldrig lära mig att knyta en slipsknut – vilket i och för sig inte var någon större förlust. En av orsakerna till denna motoriska klumpighet är obalansen mellan noradrenalin och dopamin i min ADHD-hjärna.

minnen

Rädslan är vår största fiende. Den förlamar oss, den får oss fly. Rädslan ger oss tvivel och förser oss med skuld. Rädslan får oss att gå till attack. Den drar samman, stänger inne, springer och gömmer. Vår räddning finns i kärleken som öppnar, delar med sig, helar. Ändå finns där en oro för att säga: ”Jag älskar dig!” Kanske för att vi inte ska få höra samma sak tillbaka och bli avvisade. Och då kastas vi in i rädslan igen.

För övrigt är vi människor till vår natur meningsskapande. Kanske var det första ord människan lärde sig: Varför?

Läs mer i min bok ”Spring Kent, spring!”

Brist på sömn

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit som en sten, förmodligen på grund av det nya pillret som min doktor lade till vid senaste besöket. Jag har ju under en längre tid vaknat flera gånger under natten och haft svårt att somna om, eller så har jag sovit under natten men vaknat ”pigg å glad” klockan fyra. Under hela vintern och våren har jag sovit i snitt 4-5 timmar, vilket är farligt lite. Inte minst vad gäller rehabiliteringen efter min stroke. Min doktor tror att jag störs av min ADHD även nattetid, vilket jag köper, så han har lagt till en typ av medicin som stimulerar noradrenalinet, en signalsubstans och ett blodburet hormon. Det påverkar vår vakenhet, men har också ett finger med i spelet vad gäller depression och mani. Även stress påverkar nivåerna av noradrenalin. Medicinen ska göra mig trött och få mig att sova längre och mer sammanhängande. Trots att vi bara kommit halvvägs i dosen, så har jag faktiskt börjat sova bättre. Nu är det flera nätter i rad som jag somnar vid 22.00-23.00 och  vaknar vid 06.00-07.00. Något har hänt. Nu ska sägas att jag vid sidan av denna behandling sedan tidigare tar två andra sömnmediciner som hjälper mig att ”våga” sova.

sova

I min självbiografi ”Spring Kent, spring!” har jag beskrivit mina livslånga problem med sömnen och hur detta började redan i min barndom. Jag trodde att det fanns en liten motor i mitt huvud eftersom jag tydligt kunde höra dess brummande – och särskilt tydligt när jag låg nedbäddad och det blev så där kusligt tyst i huset. Det ryckte och drog i armar och ben, det pirrade och stack i händer och fötter, och det var hopplöst att stopp på tankarna som snurrade runt i huvudet. Det var nu som jag skulle försöka bearbeta och förstå alla de tusentals intryck som under dagen stormat in i min skalle. Även om diagnosen inte fanns då, i 60-talets bakland, så var jag sedan födseln ett ADHD-barn. Många av de symtom som jag jag upplevde då har jag fortfarande kvar. Ett av de mest besvärliga är sömnproblemen.

De kommer i en strid ström … mina gamla vänner och bekanta för att köpa ett signerat exemplar av min bok. Den här veckan har det varit vänner från tiden på Folkbladet som dykt upp och som är på G. Jerry Lindkvist var på besök härom dagen och vi hade ett härligt, givande samtal om skrivandet. Givetvis blev det även ett och annat minne från tiden på tidningen. I dag kommer Karin Löwing på besök – något jag ser fram emot.

pingis

Efter en timmes promenad nere vid älven, tog jag under gården en runda förbi Peppe – en av de vänner jag känt allra längst. De hade sommarstället i Maltträsk, åtta kilometer från mitt hemställe, och från 10-12-års åldern cyklade jag dit nästan varje dag för att leka cowboys och indianer. bada och dyka i bäcken, spela pingis, fotboll (med mina träben) och äta gräddglass direkt ur paketen. Så det är klart att våra samtal får ett särskilt djup och ibland behöver ingen av oss säga särskilt mycket för att vi ska förstå varandra.

För övrigt är det lätt att bli smått besatt av sina minnen, rent av en minnesnarkoman. Men då och då måste vi ta klivet åt sidan och intressera oss för det som sker just nu. Annars finns risken att vi missar stora delar av själva livet – som pågår exakt i detta ögonblick.

20160315_163208

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet.”  Helhetsbetyg: 5
Katharina Jacobsson BTJ

”Spring Kent, spring! är Kent Lundholms femte bok. Den klibbar sig fast, tränger in under huden och drabbar med full kraft.”
Yvonne Rittvall, Folkbladet

ADHD – en kemisk otålighet

Av , , 3 kommentarer 3

Gryning på Pig Hill. Grått utanför fönstret. Bruset från en och annan bil som passerar nere på Backenvägen. Jag har verkligen en usel sömn och har så haft hela mitt liv. Men så har jag ju också en ”motor” som ständigt står och brummar inne i min skalle. Dålig sömn och ADHD är två polare som håller ihop, och som gör det svårt att varva ner på kvällen och som får mig att vakna tidigt, mycket tidigt. Jag är glad om jag får sova fem timmar, överlycklig om det blir sex timmar, men snittet ligger kring fyra.

ADHD-775x390

Jag fick min ADHD-diagnos vid en ålder av 54 år – en bokstavskombination som i vanliga fall brukar ges till barn. Men jag tjatade mig till en utredning, då jag anade att jag led av ADHD. Inom mig fanns en ”demon” som gång på gång skrapade hål i min sårbarhet och triggade igång skov i min bipolära sjukdom. Även om mycket skett på senare tid, så är vuxenpsykiatrin steget efter barnpsykiatrin när det gäller att diagnostisera och behandla ADHD. Manualerna som används för att ställa diagnos är gjorda för barn. Det ställer till det för utredarna, då symtomen kan skilja sig mellan barn och vuxna. Överaktiviteten tonas ner hos oss äldre, samtidigt som stresskänsligheten ökar. Dessutom har vi äldre under livets resa hunnit få andra psykiatriska diagnoser, och kanske även missbruksproblem. Allt detta lägger sig som en skyddande plym över symtomen från ADHD. Men efter tre dagars utredning med massor av tester och intervjuer, och när man kunde finna ett trovärdigt ”vittne” (min syster) som kunde beskriva mig som barn, ett ADHD-barn, så var saken klar. Ganska snart började man medicinera mig och även om det var segt i början och skapade en del panik inom mig, så blev resultatet mycket bra. Genom medicineringen har jag fått en ökad kontroll över mitt liv och förstår mina beteenden på ett bättre sätt. Jag har helt enkelt fått mer tid över i detta mitt enda liv, då jag inte längre behöver reagera på alla impulser som strömmar in utifrån. Jag har fått bättre koncentrationsförmåga, vilket resulterat i att minns bättre vad jag gör och läser. Framför allt har jag blivit lugnare. Men det är viktigt att poängtera att medicinerna inte botar, inte löser alla problem och inte är någon vaccination mot fortsatt strul i livet. Det är heller inte på det sättet att alla behöver medicineras. Den absolut bästa behandlingen är att kombinera KBT och mediciner – lägg sedan till ökad kunskap hos oss med ADHD, men även hos anhöriga, skolpersonal, vänner och bekanta, så blir prognosen mycket bättre.

stress

Det är få psykiatriska tillstånd som med åren blivit så genomforskade som ADHD. Neuropsykiatrin har utifrån dessa rön kunnat ge bra, tillförlitliga förklaringar om vad som sker i hjärnan hos oss med ADHD. Det man idag vet är att vi med ADHD har lägre aktiviteter i överföringen i hjärnan av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. Dessa substanser är nödvändiga för att nervcellerna ska kunna kommunicera med varandra. Dessutom finns bristen på dopamin i de delar av hjärnan som är centrum för belöningssystemet. Man har kunnat se att belöningssystemet fungerar annorlunda hos oss med ADHD, då vi ständigt/ofta väljer de kortsiktiga belöningarna före de belöningar som kräver väntan. Det går ofta fort och fel … Vi tycks sakna tålamod. Det är som om det ständigt handlade om den sista måltiden och finns där starka drycker så ska varenda flaska tömmas, på en gång. Allt detta kan förklara varför vi med ADHD är så rysligt förtjusta i olika slags ”kickar”, som exempelvis alkohol. Våra belöningssystem är stukade, felgjorda och det kan med åren leda till att ett missbruk ockuperar hela hjärnan.

Adhd forsk

Det rör sig alltså om en kemisk ”otålighet” som kan ge konsekvenser senare i livet. Dopaminet behövs även till uppmärksamheten och arbetsminnet. Noradrenalinet behövs för att sortera bort onödig information och till vår förmåga att motstå impulser. Störningar i dopaminsystemet påverkar även vår förmåga att planera, samordna och organisera, något som ofta fallerar vid ADHD. Denna ”oordning” påverkar samarbetet mellan olika centra i hjärnan, som fortplantar sig ut i systemet, sprider sig in i känslolivet och tankarna. Det påverkar förmågan att koncentrera sig och att styra impulserna. Världen uppfattas ur ett ADHD-perspektiv och i den världen är mycket annorlunda. Det kan jag lova.

Det finns de som menar att ADHD orsakas av en viss typ av mat, och att exempelvis socker och livsmedelstillsatser kan bidra till hyperaktivitet och uppmärksamhetsproblem. Teorin om skräpmat, socker och livsmedelstillsatser har framförallt blivit föremål för en mycket livlig debatt. Det är klart att hälsosam kost bidrar till alla barns välbefinnande. Det finns ett visst stöd, men det finns inga avgörande bevis, för att en viss kost skulle ha avgörande betydelse för att påverka symtomen av ADHD. Det preparat som ofta nämns är Omega 3 (fiskolja) och som innehåller det fett som finns i stora delar av hjärnan. Den ska ha en positiv inverkan på inlärningsförmågan, minnet och koncentrationen. Men Omega 3 ska nog främst ses som ett komplement till medicinering och övrig behandling. Vad gäller miljöpåverkan, så har man kunnat se att gravida som utsatts för vissa gifter, bekämpningsmedel (organofosfat) och tungmetaller löper en ökad risk att föda barn med ADHD.

Stoppskylt

Det finns en grupp, en liten klick, som menar att ADHD inte finns, som menar att psykiatrin blivit en lekstuga för läkarna och att medicineringen gör barnen till narkomaner. Den amerikanske neurologen Richard Saul som skrivit boken ”ADHD does not exist” är en av dessa kritiker. Hans bok har med jämna mellanrum dykt upp som en ”nyhet” i svensk media. Bakom de pressmeddelande som skickas ut (och som media ibland totalt okritiskt nappar på) finner vi ”Kommittén för Mänskliga rättigheter” som grundades 1969 av Scientologkyrkan med ett enda syfte – att rensa upp inom psykiatrin som man menar har skapat en missbruksindustri. Man menar på fullt allvar att läkarna hittat på ADHD för att tjäna pengar på diagnosen då de är avlönade av de stora läkemedelsjättarna. En riktig häftig konspirationsteori med andra ord – men som folk verkar köpa. Ser ibland på sociala medier citat  från Scientologerna där rubriken brukar vara, kort och gott: ADHD finns inte! Faktum är att ADHD har varit ett erkänt funktionshinder i femtio år! Medicineringen har pågått i trettio år. Att då påstå att vi som fått diagnosen skulle vara feldiagnostiserade och att vi med ADHD skulle gå omkring och ”inbilla” oss alla dessa symtom, låter en aning bisarrt. Rent av förolämpande. Eftersom man har lika stränga diagnoskrav för ADHD som för andra psykiska tillstånd och sjukdomar, så skulle man i ”rättvisans namn” påstå att även de med schizofreni, depression, anorexi går omkring här på jorden och inbillar sig allt.

För övrigt är hjärnan ett fascinerande organ. 1,5 kilo fett med miljarder nervtrådar som kommunicerar med varandra. Hjärna bygger ständigt om sig – och därför kan det löna sig att tänka positivt. Tänker du positivt tillräckligt ofta så kan dessa tankar ersätta några av allt de negativa du bär omkring i skallen.