Etikett: Nymyrliden

Torpare på en surmyr

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag växte upp i ett kronotorp i den trådsmala byn Bäckmyran, cirka 3 mil från Lycksele. Det var farfar Erik Lundholm som började dika ur surmyrarna. Där fanns inget annat än surmyrar.

Farfars hus som revs i mitten på 50-talet.

I Domänverkets handlingar så fanns inte Bäckmyran nämnd med ett enda ord. De döpte varje kronotorp, lite hipp som happ. Fastighetsbeteckningen där jag var oppstillt var: Nymyrliden 32:1 (lite osäker på siffrorna). Ursprunget kronolägenheter är samlingsnamn för de olika upplåtelseformer av statlig mark åt enskilda. Där kronotorpen var ett av dem och tillkom 1929. Kronotorpen skulle i första hand upplåtas till lokala skogsarbetare som gjort sig kända för ”sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel”. Alltså pålitliga och billiga arbetare som slet ut sig i skogen och skulle idka jordbruk på surmyrar.

1974. Sista kon i Bäckmyran och dåvarande torp.

Under krigsåren beslutades att nya arrendatorer var tvungna åta sig att arbeta för Domänverket minst 75 dagar per år. Domänverket skulle å andra sidan svara för byggandet av bostäderna och ladugårdarna. Någon arrendeavgift behövde inte betalas förrän byggnaderna var upprustade eller nybyggda. I mitten av 50-talet tog min far över torpet. 1957 byggdes ett nytt torp (se bild).

I början på 70-talet började Domänverket att göra sig av med såväl arbetarna som kronotorpen. Dock fanns en möjlighet för torparna att köpa fastigheten. Farsan, Nisse Lundholm, köpte loss Nymyrliden 32:1. Hade han inte gjort det hade kontraktet inte förnyats – trots att han och farfar kämpat med att på dessa surmyrar försökt föda ett par-tre kor och samtidigt slitit ut sig i skogen. Far och mor hade fått flytta till Lycksele och torpet hade jämnats med marken, som de exempelvis gjorde med några av torpen i Bäckmyran.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Dokumenterad hembygd

Av , , Bli först att kommentera 7

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.

Son till en torpare

Av , , 1 kommentar 10

Jag är son till en kronotorpare som i sin tur var son till en kronotorpare. Far Nisse och farfar Erik blev kronotorpare i byn som i folkmun heter Bäckmyran, medan Domänverket menade att platsen där torpet låg, absolut borde heta Nymyrliden (32:1 tror jag). Kronotorpen och kolonaten i Bäckmyran var utplacerade på platser som knappast var tänkta att odla på.


Torpet i Bäckmyran. Nymyrliden 32:1 enligt Domänverket.

Jag har tidigare bloggat om detta men försöker mig på ett lite annat grepp. Inte minst sedan jag läst in mig på de stolligheter som Domänverket sysslade med för att förpesta livet för de fattiga arma människor som blev torpare – i tron att de nu skulle bli ”rika” och kunna leva gott på marken de ”fått”.

Staten hade under 1800-1900-talen en hel del idéer för att få det ödsliga Norrland befolkat. Flera hundra år tidigare försökte flera kungar att befolka denna landsända, inte minst ur försvarssynpunkt för det ryska hotet i öster. Redan Gustav Vasa hade sagt: Icke odlad mark tillhör staten. Sedan blev skogen det gröna guldet. Det handlade också om utnyttja odlingsmarkerna, att lättare kunna rekrytera skogshuggare till avverkningarna, att få gratis skogsvakter som höll tjuvskyttar borta och höll koll på olagliga nybyggare.

Det goda i tanken var att skaffa de jordlösa och fattiga en bit land att leva på. Men där fanns en nedlåtande, herremanssyn på de som bosatte sig där och de som redan bodde i ödemarken – inte minst samerna. Där fanns herremän som red på lagar och paragrafer och en hel del godtycke.

Skogstorpen som blev ett faktum 1904 var platser som folk fick arrendera ute i ödemarken. De som arrenderade fick möjlighet att välja platsen de skulle arrendera. De fick ett bidrag på 500 kronor till byggnaderna och skulle sedan skulle de se till att där gick att odla. 1909 omvandlades dessa torp till s.k odlingslägenheter som var tänkta att arrenderas av jordlösa (fattigt folk), ett arrende som ofta löpte på 50 år. Odlingshjälpen var på 750 kronor som också skulle räcka till byggnaderna.

1916 tänkte statsmakterna om och införde kolonat som i detalj planerades i förväg av Kronan. Även här handlade om att tilldela mark till medellösa och jordlösa. De som själva byggde boningshus och ladugård med mera kunde få ett bidrag på hela 4500 kronor och efter tio år kunde de friköpa jordbruksfastigheten.

Men statsmakterna hade sett till att placera många av kolonaten på platser som var omöjliga att odla på. Antingen var där mest sten eller så omgärdades bostäderna av blöta myrar (tjärnar?) som tog år att dika ut, torka för att sedan ge uselt med hö. Folk svalt, korna dog, hästarna gick ner sig på de blöta myrarna och drunknade och till slut tog folk sitt pick och pack och stack. De flyttade till storstäderna och industrijobben, en del åkte till Amerika. Kring 1940 skrotades tanken med kolonat.

 

Äre en myr? Möjligen en tjärn!

1929 tillkom kronotorpen, nu med en viktig reglering. Antalet och placeringen av torpen utgick ifrån behovet av arbetskraft. De som bodde i kronotorpen band sig vid en arbetsplikt vid revirets avverkningar. Kronotorparna hade optionsrätt på torpen för att kunna friköpa dessa. 1943 till kom ”Kronotorp 43” vilket innebar torparen förband sig att arbeta åt Domänverket 75 dagar per år plus att ha brandjour vid större skogsbränder. Då var man i princip fast anställd vid Domänverket.

Urusla ackord, dyr proviant kunde leda att man i stort 
inte tjänade ett öre på en avverkning.

För ett trettiotal år sedan visade pappa mig alla de husgrunder som låg lite här och var i och kring Bäckmyran. Rester efter de arbetslösa industriarbetare söderifrån som erbjöds kolonat. Det hade kommit sommarklädda män till järnvägsstationen i Arvån, mitt i vintern i lågskor, somliga hade återvänt med nästa tåg, några hade försökt överleva vintern i hastigt byggda kojor för att upptäcka när snön tinade bort att där bara fanns surmyrar och storskog, inte en plätt med grönt gräs.

En del härdade ut till dess de fick odlingshjälpen på 750 kronor. Då åkte de hem. Men sex torp restes upp, odlingsmark ordnades genom utdikning, stubbar bändes upp. Men bara av de som var uppvuxna och vana västerbottningar.

Det är märkligt hur korkat herrarna vid Domänverket resonerade när de valde ut marken till kolonaten och kronotorpen. Var där inte stenhälla, eller stenfyllda jord, så var surmyrarna vidsträckta och omöjliga att dika ur. tanken var ju att få folk att befolka det ödsliga Norrland, men istället lämnades torp efter torp åt sitt öda – tomma och igenbommade.

Under tidigt 1900-tal skulle varenda liten förändring  av torpen godkännas av jägmästaren och var ett stängels trasigt eller taket läckte in kunde det bli böter. I arrendekontrakten fanns märkliga förbjud. Man fick inte släppa in nasare, luffare eller andra vägfarande skojare.

Getter och får fick inte beta i kronoparken, medan böndernas får fick göra det. Det gjorde att torparna var tvungna att hyra ut sina får till bönderna – då kunde de beta fritt i kronoparkerna. Läste om hur Domänverkets uniformsklädda tjänstemän vid ett tillfälle inhägnat ett helt berg för att några torparfår mumsat i sig lite gräs och mossa i en kronopark. Det fanns även en regel om avdrag på lönen, ifall stubbarna var för höga.

Nymyrliden som pappas torp hette på kontraktet med Domänverket låg vid några stråk av surmyrar som trots utdikning var så lösa och blöta att de knappt bar en traktor. Istället fick pappa köpa in lätta Willys jeepar som vi drog dragräfsan och höskrindan efter.

Om domänverket från start och delat ut bra mark med lite skog till, så hade där drällt av småtorp och skogarna hade blivit fyllda med skrattande, sjungande torpare.

Nu svalt de halvt ihjäl. Istället blev där tomt och ödsligt.