Samhället har fått slagsida och blivit djupt orättvist. Jag frågar mig: hur tusan kunde det gå på det här sättet? Tyvärr verkar det som att inte alla har lagt märke till det. Som dom på Lyckliga gatan. Där har man fullt upp med bestyren att vaxa sin nyköpta bil och hålla ordning på den nymålade villan. Ojojoj så jobbigt. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara empatisk när båda jobbar heltid och ungarna ska skjutsas kors och tvärs mellan olika träningar. För att inte tala om stressen och oron för lånen. Det är kanske därför som herrn och frun blir förbannad över olika störningsmoment. Nä, allt som är och ser annorlunda ut borde skickas ut ur landet – annars ställer de bara till med nåt helvete. Men det finns ju glädjepunkter.  Halleluja och Gud ske pris för jobbskatteavdragen och den sänkta krogmomsen.

             Inte långt från Lyckliga gatan bor dom sjukskrivna och arbetslösa. Där finns en hel hop vars sjukdomar gjort livet till ett helvete och som har ohyggligt svårt att sköta ett jobb. Många har sedan länge blivit av med ersättningen från Försäkringskassan och tvingas leva på socialbidrag. Ett straff på ett annat.

             Det har blivit så att människorna på Lyckliga gatan och dom sjuka numera lever i skilda världar. Dom talar aldrig med varandra, inte heller hejar dom när dom möts. På något underligt sätt har vi blivit rädda för varandra. Så illa är det. I min hemby i Västerbottens inland var det många som var sjuka och nalta eljest och som hade det knapert.  Detta utspelade sig på 70-talet. Dörrarna var öppna och alla bjöds in. Det var inget speciellt, på bordet stod kanske stekt korv och pärmos. Trots det enkla skulle inte gubben behöva gå hem och vara hungrig. Trots att han var smutsig och det droppade från näsan, så fick han sitta vid bordet med oss andra. Jo, jag vill hävda att på den tiden fanns det både kärlek och korv så att det räckte till.  Det finns dom som kallar detta för barnslig nostalgi.

             Jag menar att många av dagens orättvisor bottnar i att det blivit vattentäta skott mellan dom som har fått det bra och dom som simmar i den bortglömdas sjö. Det värsta är den missnöjeskultur som uppstått bland dom besuttna, där man på fullt allvar påstår att sjuka och arbetslösa har sig själva att skylla. För nåt fel måste det väl vara på dom? Dessutom har det blivit lätt att säga: "Jag har nog med mitt, så dom får väl sköta sitt." Denna form av passivitet utgör ett dolt våld, samtidigt som det finns en oförmåga att förstå sina medmänniskors lidande. Detta är det samhälle vi fått. Jag avskyr denna tillbakalutade likgiltighet där vi glömt hur det är att sträcka ut handen.

             Jag är övertygad om att ekonomisk ojämlikhet leder till ökad ohälsa. Nyfattigdomen kostar mer än den smakar. Vår oförmåga att ta hand om sin nästa, kommer en dag att stå oss dyrt. Skrämmande är att bakom allt detta finns en politisk idé. Fy tusan.

             Nej mina vänner, det fattas kärlek.