Etikett: Oslög

Lättjan ger kraft

Av , , Bli först att kommentera 2

En kopp kaffe. Utanför mitt fönster stångas en gatlykta mot mörkret. I går julpyntade jag och ställde fram ett helt gäng med blinkande tomtar, bytte gardiner, satte upp ljusslingor och tog fram ljusstakarna. Så nu är det gjort – och det lagom till att jag åker upp till Skellefteå för att bistå Lena med en omtapetsering av köket. Jag torde väl mest vara i vägen då jag aldrig i mitt liv tapetserat. Märkligt, eller? Allt som har haft att göra med hantverk, som att spika och såga eller tapetsera har gått mig förbi – eller så har jag hållit mig undan. Förresten, jag har kittat om fönstren och målat sommarstugan i Maltträsk som jag en gång ägde. I stort är jag ruskigt oslög, vilket bland annat lett till att jag lyckats med konststycket att borra mig i armen.

spika

Oslöghet kommer till stor del från min ADHD som gett mig försämrad motorik, något som jag lade märke till redan i barndomen. Något var fel. Jag hade svårt att lära mig att knyta mina skosnören, svårt att lära mig att cykla och jag kunde omöjligt jonglera med en boll, åka skidor eller skridskor. När jag växte upp blev detta en väl bevarad hemlighet och jag hittade hela tiden på nya strategier för att inte bli avslöjad då jag skämdes för min klumpighet. Jag har väl under åren lyckas skruva ihop en och annan IKEA-bokhylla, även om somliga blev sneda och vinda, som om de vore konstverk gjorda av Picasso. Att ha ADHD och läsa en instruktion, säg till bokhyllan Bosse, är ett svårt projekt då arbetsminnet (det vi använder oss av när vi ska minnas det vi gör i nuet) är försämrat i brist på dopamin. Medan en normal person tittar på instruktionen en gång och memorerar de fem-sex första stegen, så minns jag lika många steg – fast bara i några sekunder, vilket gör att jag tvingas titta på instruktionen gång på gång samtidigt som jag blir allt mer stressad – och så blir det fel. Däremot har jag inga problem att minnas kungalängder, viktiga årtal och fåniga friidrottsrekord. (Har skrivit mer om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”)

sovagroda

Jag har ofta dragits till lättjan. Jag har helt enkelt varit tvungen då jag genom vilan laddat batterierna och försökt få hjärnan att gå ner i varv. Genom min ADHD så brukar ibland hela världen strömma in i min hjärna, då jag haft svårt att sortera bort det oviktiga. Dörrarna står på vid gavel och suger åt sig allt från fågelkvitter, oljud från bilarna, prat från helt okända när jag är ute på stan och handlar, och det blir sådana mängder med onödig information att jag omöjligt kan sortera det. Nu har detta blivit bättre sedan jag fick min ADHD-medicin, men istället så har stroken jag fick för ett drygt år sedan öppnat portarna igen, vilket får min hjärna att emellanåt börja koka. Men åter till lättjan som varit mig till stor hjälp under årens lopp. Genom att tillåta mig att vara lat, då jag kan ligga på soffan och glo en hel eftermiddag, kan jag ladda batterierna och sedan göra det som ska göras. När jag väl är igång är jag rysligt effektiv och det som skulle ta åtta timmar att göra, fixar jag på 2-3 timmar. Men då är jag slut igen. Under åren som yrkesaktiv som brukade jag smita iväg till mitt arbetsrum eller någon annan avskild plats, för att sitta och blunda någon timme eller två, för att orka med resten av arbetsdagen. Egentligen borde jag jobba max tre timmar per dag, men det är nog ingen arbetsgivare som går med på det. Det tillskrivs oss med ADHD att vi har svårt att trycka lagom mycket på gaspedalen och bromsen – istället blir det full gas eller en tvärnit.

För övrigt har jag som författare lagt ner mycket tid på att ”samla in” underlag till mitt skrivande. Genom att betrakta och lyssna har samlat på på utseenden, karaktärsdrag, åsikter, berättelser som sedan blivit underlag till de karaktärer som återfinns i de romaner jag skrivit.

 

 

Oslög och hemlighter

Av , , Bli först att kommentera 3

Kvart i sju. En strålande morgon står utanför mitt nyputsade fönster och väntar på mig. Dagens stora uppgift blir att fixa min cykel – och det ska Peppe och Karlsson, min händiga vänner, hjälpa mig med. Om man som jag blivit oslög, så är man beroende av snälla vänner. Under årens lopp är det många händiga vänner som ställt upp och hjälpt mig laga bilar, cyklar, att få TV-apparater att fungera, lampor att lysa. Jo, jag har naturligtvis har jag försökt fixa saker och ting på egen hand, men då med varierande resultat. Satte ihop en Ikea-bokhylla en gång, med en mittsektion där det skulle sitta skåpdörrar. Väl klar liknade den hyllan en kubistisk installation, sne å vind. Dörrarna gick omöjligt att stänga. Först på tredje försöket, efter fem-sex timmars hårt arbete blev hyllan någorlunda rak.

yxa

 

Sedan kan det vara rent av farligt att sätta verktyg i mina händer. Det började redan som barn då pappa låtit göra mig en liten yxa, med kort skaft, som skulle passa en tioåring som jag. Tror han ville introducera mig i vedklyvningens underbara värld. Mitt absolut första hugg (och sista med den yxan), slutade med att jag högg mig i benet så att blodet sprutade. Första gången pappa lät mig hålla i en motorsåg var jag 17 år – även då ville han få mig involverad i vedhanteringen. Han matade fram trädstammarna och jag skulle kapa dem i lagom långa bitar, som sedan skulle klyvas och staplas i långa, raka travar. Men så tappade jag fokus och svepte med svärdet över pappas handskar. De trasades sönder på ovansidan – men som tur var skadades inte hans händer, förutom några rispor på ena handryggen. Två minuter senare så tänkte jag återigen på nåt annat än att hantera en livsfarlig såg, så kedjan slant och sågen dök ner mot marken, rakt ner genom pappas högerkänga. Som tur var den försedd  med en metallskiva, specialskor för dem som jobbade i skogen. Inte ens när jag hade fyllt trettio fick jag använda pappas motorsåg. ”Du köm till å dräpa däj själv eller nån annan stackars jävel, så klommrut som du är”, var allt han sa. I en ålder av dryga fyrtio lyckades jag med konststycket att borra mig i armen, vilket kirurgen på akuten trodde var omöjligt. Den jäveln skrattade han sydde igen såret.

klumpig

Det finns en bra förklaring till att jag blivit så oslög och allmänt klumpig. Vi som har ADHD har ofta ett uselt arbetsminne och i kombination med dålig koncentrationsförmåga, blir ex.v monteringen av en Ikea-bokhylla ett mindre helvete. Jag tittar noga och länge på instruktionerna, men direkt jag höjer blicken  för att sätta en plugg eller skruv på ett visst ställe, så är denna instruktion totalt raderad ur mitt arbetsminne (den typ av minne som vi använder när vi ska lösa uppgifter i Nuet), och jag tvingas återvända till instruktionen, för att åter konstatera att jag inte kan minnas var den jävla pluggen ska sitta. Att utföra praktiska uppgifter med ADHD tar si så där tre gånger så lång tid mot er som har ett bra arbetsminne. En annan orsak till den oslöghet jag lider av, är den usla finmotorik som följer med ADHD, Det tog länge innan jag som barn lärde mig knyta mina skosnören och som vuxen kan jag omöjligt knyta en slips. Jag har alltid haft en usel balans och kan omöjligt gå rakt längs en trottoar eftersom jag vinglar (som en drucken) från sida till sida. Det är som om inte min fingrar och händer vill lyda mig – och då ska jag ju absolut inte hålla på med motorsågar och borrmaskiner. Men det kan jag leva med. Det finns andra personer som kan hjälpa mig med detta. Men jag blev bra på annat – att springa, att vara rolig, och jag blev en hygglig sjuksköterska och en rätt så driven journalist. Dessutom har jag lyckats med prestationen att skriva fyra romnaer och en självbiografi. Så egentligen är det ingen större förlust att inte kunna handha olika typer av farliga maskiner.

hemligt

Att bära på hemligheter är världens mest ensamma sysselsättning. Hemligheter har en förmåga att med tiden omvandlas till skam och skuld. Istället ska man söka efter bundsförvanter att dela sina hemligheter med; några som förstår vad det handlar oss, några att spegla sig i. Sanningen är så mycket mer befriande än lögnen.

För övrigt borde jag göra en massa måsten i dag – men jag tror att jag håller mig till att få hjälp med cykeln och under tiden låta mig underhållas av Peppe och Karlsson.

En udda farsdagspresent

Av , , Bli först att kommentera 2

Fars dag lär ha sin upprinnelse i 1910-talets USA, och kom till Sverige 1931 och firades då i juni. Men affärsmännen såg till att få den flyttad till i november (förmodligen i stort inflytande av slipsindustrin). Min far fick många slipsar under årens lopp, den ena fulare än den andra.

Nån gång i årskurs sex skulle jag göra något riktigt fint och egenkonstruerat till min far. Under flera månaders tid var jag flitig under slöjdlektionerna och kämpade med en låda av trä, ett skrin, som jag förtvivlat försökte få till. Nån ”slags” låda blev det väl, men locket gick inte att stänga. Den liknade mer ett kubistiskt verk av Picasso, sned å vind

Nils Lundholm2
Pappa Nisse Lundholm

”Jag kan spik i den”, sa pappa och höll god min.
”Men då ramla ju spiken ut”, sa lillsyrran (som inte kunde knipa käft). ”Locket gå int å stäng igen! Å det är ju ett hål i botten.”
Men pappa trodde nog att den skulle duga att ha spik i. Han visste ju att arvet till sin oslöge son kommit ifrån honom. Även det pappa skulle snickra blev ofta snett och vint. Ett arv som gått igen i generationer hos släktens män. Om farmorsfar sades: ”Han var sä oslög att han knappt kunne skala pären.”

Kommande år fick pappa alltid en slips av mig.
Detta i korthet om firandet av fars dag i Baklandet.

En stålgrå himmel, lugnt och stilla här på Pig Hill. Var som vanligt uppe i ottan och har hunnit skriva någon timme. Har fått mitt starka, svarta kaffe ur en mugg modell stor. Borde tvätta lite kläder idag, diska, plocka undan. Men även kolla korrekturet igen, sätta dit tydligare markeringar i marginalen, fundera en sväng till på indelningen och rubrikerna på avsnitten.

För övrigt är jag tacksam för att jag lever, att jag ännu får chansen att älska och bli älskad. Meningen med livet.