Sovit. Behövde ju det, sömn, särskilt då jag natten innan inte sov en enda blund. Oroar mig över ditt och datt. Ibland över min framtida vård. Ska jag enbart behandlas neurologiskt för min Parkinson, eller ses jag som en patient tillhörande psykiatrin. Och var får min diabetesläkare plats? För nåt samarbete är inte att hoppas på.

Svart eller vitt. Tyvärr så saknas det ofta helhetssyn inom vården. Man ser inte hela människan. En läkare sköter min diabetes, en annan min Parkinson och sviterna efter stroken och en tredje tar hand om min sömnlöshet och oro. Känner mig uppdelad i lagom stora tårtbitar som ska ätas var för sig, av mig ensam, utan något som helst sällskap.

Jag är nog en krävande patient. Säger ofta emot. Håller inte alltid med. Men så är jag också en person som vill vara delaktig i den vård som ges till mig. Förglöm icke att jag dessutom är en före detta sjuksköterska som ännu kan en del latinska benämningar  på våra kroppsdelar: clavicula, scapula, os sacrum, amygdala och så får vi inte glömma glans.

Multisjuk som jag är, kräver från min sida ett visst mått av kreativitet (och uthållighet). Men det kan slå tillbaka – precis som det som när någon obehörig kliver i ett rum Gapiga patienter ska hållas kort. Men om jag själv inte tagit reda på vilka mediciner som inte får kombineras med min parkinsonmedicinering, så hade det kunnat sluta illa. Det ena ger det andra.

Särskilt då jag var tvungen att sluta med två sömnmediciner jag tagit i över tio års tid (Propavan och Theralen). Detta för att dessa mediciner förstärker symtomen från min parkinson – de försämrar effekten av medicinen mot Parkinson. Detta läste jag mig till i FASS – samma informationskälla som mina läkare har. Men min sömnlöshet är även ett problem för psykiatrin, då sömnlöshet kan leda till ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Jag har bett mina läkare att åtminstone slå varandra en signal och diskutera HELA Kent. Men det har de inte gjort. Det är därför som jag tvingas bråka och försvara mig. Ingen annan tar ju ett helhetsansvar för mig.

Dagen för Boksläppet närmar sig: 5 september. Tränar på mitt framförande, talar rakt ut i tomma luften, läser högt ur romanen – men bara jag kan höra det. Än så länge. Och däremellan – oron. Hur ska det gå? Ska jag orka de två-tre timmarna som Boksläppet tar – ska jag ha kraft att genomföra åtta framträdanden under hösten? (Förmodligen blir det fler). Orkar jag samtidigt skriva vidare på romanen om Ester Duva? Vill ju komma en bit på vägen. Vet ju inte hur fort det rasar utför … Ställer frågor och den enda e som kan ge mig ett svar är jag själv. Är det därför jag mumlar så ofta …

Apropå Ester, så är intresset stort kring boken om hennes liv – den som jag nyss påbörjat och vars publicering kanske ligger två år i framtiden. Men folk hör av sig om sina minnen kring Ester och ger mig olika tips och goda råd. Gott folk, ni ska ha tack! Dessutom har jag redan nu fått tre beställningar …

För övrigt så handlar stora delar i livet om att vi denna dag och efterföljande dag ska orka stå ut med oss själva; med våra odörer, klumpiga kommentarer, dumma tankar och allmänt tjuriga förhållningssätt gentemot omvärlden. För att inte tala om kroppen som svällt utanför ramarna.

Ps! Måndagen 2/9 12.30 P4 Västerbotten. Då intervjuas jag om mitt författarskap och min nya roman i P4 Västerbotten av Pia Diaz Bergner. Om intresse finns – lyssna!

© Kent Lundholm