Svart kaffe, en garanti på en bra start på dagen. Lägg sedan till en prilla snus. Har en tidig tid att passa hos min distriktsläkare ute på Teg VC. Det är inte lätt att få behålla en bra distriktsläkare eftersom de har en tendens att ständigt flytta, byta vårdcentral eller få jobb uppe på NUS. Ett gång tog jag rygg på en läkare som ”försvann” från Dragonen VC, ringde runt på andra vårdcentraler och ”återfann” honom på Teg. Nu har även han gått upp i rök och fått jobb någon annanstans. Kanske är han i Norge eller så är han hemma och klyver ved? Men slumpen gav mig en ny läkare och en alldeles förträfflig sådan som i grunden är hjärtspecialist och dessutom en fena på diabetes. För det är just min diabetes, mitt blodtryck och eftervården av min stroke som viktig att hålla koll på – annars finns en risk att det ”smäller till” igen.

Här i Umeå är dock chanserna rätt så goda att finna en bra distriktsläkare, men annorlunda är det i inlandet. Hör hur min mor i Lycksele ständigt får träffa nya stafettläkare, som kortvarigt kommer till Lycksele och försöker fylla tomrummen av de ordinarie distriktsläkarna som verkar ha gått upp i rök. Det är naturligtvis otryggt för patienterna – och svindyrt för landstinget att hyra in stafettläkarna som kommer och går veckovis, träffar en patient för första gången och sedan aldrig mer. Det är liksom upplagt för strul och misstag.

En gång i livet var jag själv stafettsjuksköterska i Norge och i Arvidsjaur. Jag tokjobbade intensivt under några veckor, var aldrig ledig och tjänade sanslöst med pengar. Det var nästan så att man skämdes när lönechecken kom. Som stafettsyrra löste man de viktigaste problemen, men hade sällan tid att fördjupa sig i någon patient. Det var mycket slitsamt att jobba på det viset, trots den höga lönen. Sedan uppstår ett rättviseproblem med detta system. In kommer en stafettsyrra/läkare som tjänar tredubbelt så mycket som den fasta personalen som kämpat år ut och år in för en usel lön och utan några förmåner. Med tiden tappar de motivationen och slutar – och då krävs det än fler stafettsyrror/läkare.

Tänker på alla perfekta människor. De finns runt omkring oss. Det måste vara jobbigt att vara perfekt och att aldrig våga visa upp några av de kantstötta delarna som vi alla bär på. Att vara perfekt är som att gå omkring med en kedja kring benet och släpa på ett jättelikt järnklot. Det blir omöjligt att lyfta, att lätta från marken. Man står där och är till lags, behagar och gör allt för att få andras gillande. Grejen är att det inte finns något som är perfekt; livet består inte av spikraka linjer. Om man ständigt ska vara perfekt så kommer all slags kritik att tolkas som personlig: ”Fan, det är mitt fel!” Sedan kommer skammen. Nja …det bor något destruktivt i tron om att vara perfekt.

Vi ska vara snälla mot oss själva. Snälla och tillåtande.Vi ska se oss som en helhet – då kan vi bli sanna. Så här har Leonard Cohen skrivit i en av sina sånger: ”Sprickor finns i allting. Det är genom dem som ljuset kommer in.”

För övrigt väntar jag troget. Hon kommer vid tretiden i sin lilla bil.