Suttit och skrivit på tok för länge och för ofta, men har hamnat i ett superfokus där texten tycks vara färdigtänkt och klar. Det är bara att skriva ner den. Det som skulle bli en novell, blir en roman. Är redan uppe på 150 sidor. Låter kanske galet, men inte värre än de som tvångsmässigt tränar löpning varje dag för att i framtiden plåga sig genom ett maratonlopp. Skillnaden är väl att den notoriske löparen får en bättre kondis.

Ibland kan det råda brist på perspektiv, då man får problem med att se världen på nåt annat sätt än genom sina egna ögon. I själva verket måste man då och då ta ett kliv åt sidan och tänka förutsättningslöst. Det är så lätt att skaffa sig förutfattade meningar om hur andra människor är. Då har det också börjat strula med ens empatiska förmåga. Vi blir fördomsfulla och intoleranta. Vi blir förbannade på främlingar, misstror andras åsikter, medan vi gör oss själva till ”alltings måttstock”. Brist på perspektiv går ofta armkrok med fanatism och främlingsfientlighet.

Vi tycks leva i en allt mer trångsynt värld och det har säkert att göra med rädslan som smugit sig in. Om vi hotas eller tror oss vara hotade, är det lätt att vi gör världen svart/vit; antingen eller, och börjar tycka att JAG är viktigare än VI. I brist på perspektiv blir vi rädda för förändringar, vilket leder till att vi inte skaffar oss nya erfarenheter, nya perspektiv. Vi blir till dömande och fantasilösa varelser. Vi blir helt enkelt dummare.

I morgon måste jag ut ur huset. Ett trevligt besök på apoteket väntar. Ska hämta ut fem mediciner som tagit slut – men den sjätte får jag inte hämta i morgon. Nix. Den har en läkare spärrat till på torsdag. Då krävs alltså ett nytt besök på apoteket. Visst är det väl ändå knäppt?

För övrigt funkar kroppen riktigt bra. Händerna darrar mindre, benen känns starka. Däremot sover jag som en kratta. Fyra timmar förra natten.