Fy tusan så segt det gått idag. I dag har det sannerligen varit en zick-zacklinje mellan öronen – men nu på eftermiddagen håller det på att släppa. Har kunnat sitta nån halvtimme och skriva på ledaren till nästa nummer av Vasaplan. Temat är ”Är du lönsam” och ur det perspektivet skriver jag om vad en människa är värd och om det överhuvudtaget finns någon matematisk formel för ett sådant vidlyftigt matteproblem. Ändå är det de som vigt sitt liv åt att räkna fram en siffra. Ungefär som att man dristar sig att säga att meningen med livet är 42.

Ska försöka ta en promenad – efter att ha vilat. Det har börjat brusa i min skalle. Har varit på läkarbesök (hos doktorn som sköter mina andra krämpor) och vi tog i hand och sa farväl eller på återseende.Efter fem års kämpande är det dags att byta inriktning. Han berömde mig och sa att jag var ett föredöme, att det jag gjort är det ytterst få som skulle ha klarat av.Jag sa att kampen i sig inte varit mitt stora problem, utan svårigheterna har legat i att förklara för dem som stått mig nära hur det är att ha befunnit sig på månens baksida och sedan återvänt till jorden. Jag blev tvungen att skriva en hel bok om min resa, men det är inte säkert att det räcker. Somliga vill helt enkelt inte förstå, sa han. Det är sant, svarade jag, men dem tänker jag undvika. De stjäl ljus från mitt liv – och det är ändligt. Har inte tid med energitjuvar.

För övrigt skulle jag behöva en bärbar dator – men det har inte herr chefredaktör råd med.