Våren har gjort halt. Grått och småkallt (+ 4 grader). Grönskan dröjer, björkarna vill inte slå ut. Men det är inget jag kan göra något åt. Det ligger utanför min makt – och därför väljer jag att inte slöa energi på väderleken. Inte heller tänker jag ta på mig skulden för jordbävningar och vulkanutbrott på andra sidan jorden.

Det senaste halvåret har jag inte gjort många knop. Har bott i en omslutande bubbla och mest varit rädd. Kände ju att något var fel i kroppen, att min hjärna inte fungerade som den skulle. Skyllde på den stroke i lillhjärnan jag hade 2015. Vid tre tillfällen svartnade det  för ögonen så att jag föll till marken och slog mig halvt fördärvad. Fötterna blev blytunga, händerna fumliga. I februari kom domen: Parkinsons sjukdom. Pusselbitarna föll på plats. Nu när jag börjat medicineras och kropp/tanke fungerar bättre, har jag börjat tänka på nödvändigheten av att bygga upp min kropp.

Försöker komma igång med dagliga promenader. Inte minst för att tappa några kilon. Problemet är att jag mentalt har svårt att röra mig långsamt genom geografin. Har vansinnigt svårt att frigöra mig från minnesbilderna då jag sprang milen på 36 minuter. Men för tusan, det var ju för drygt trettio kilo sedan … Jag vet ju att fysisk aktivitet, även promenader, är bra för våra kroppar. Konditionsträning minskar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Men framför allt har motion en positiv effekt på hjärnan. Dagliga promenader gör så att hjärnan åldras långsammare och blir effektivare. Motion gör så att det blir bättre kopplingar mellan loberna.

Plasticitet betyder att hjärnan har en förmåga att förändras och läka, så att hjärnfunktionen kan fungera bättre. När vi motionerar påverkas hjärnans plasticitet. Nya kopplingar sker mellan nervcellerna så att skador kan repareras, som efter en stroke. Det kan även leda till att det blir bättre fart på signalsubstanserna (som dopamin).

Om man nu av naturen är lat och inte orkar motionera, kan man trösta sig med att varje tanke och sinnesintryck kan förändra hjärnan. På samma sätt som stress är skadligt för våra hjärnor, så kan positiva tankar vara läkande. Varje tanke skapar en kemisk reaktion i vår hjärna. Genom att skapa positiva bilder kan negativa känslor förändras till positiva fysiska känslor i kroppen. Vi blir helt enkelt en aning friskare. I stort går det ut på att våga möta sina känslor, acceptera och känna dem. Först då kommer man förbi dem.

Jag ska försöka göra båda delarna. Tänka mer positivt och promenera. Sedan ska jag fortsätta att lyssna på ”min” musik. (Läs tidigare blogg om musikens läkande krafter). Jag tror inte att man ska göra för plötsliga och stora förändringar. Då är det lätt att misslyckas och ge upp. I min ålder finns det även en uppenbar risk för skador: leder och muskler som börjar krångla. Flera medelålders män i min närmiljö som börjat tokträna, har blivit sittande med gipsade ben och armar, fått hälsenorna avslitna, stukat fotleder och knän och ibland drabbats av hjärtproblem. Män i min ålder ska motionera lagom. Mer än så tillåter inte våra åldrande kroppar.

För övrigt så blir vi tjocka av stress. Stresshormonet kortisol skapar ett sug efter kaloririk mat, så att vi i slutänden blir feta.