Etikett: rädsla

Empati och rädsla

Av Kent Lundholm, 20 maj 2018 kl 09:04, Bli först att kommentera

Solen lyser. Dessutom är det pingst; en kristen högtid då vi firar den heliga Ande som gavs till apostlarna i Jerusalem. Dessutom är det, enligt Bibeln, första gången som tungotal förekom och 3000 personer döptes den dagen i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Jag kan gott gå med att fira den Helige Ande. Däremot tycker jag att fånerier som att tala i tungor är ett av de värsta avarterna i den kristna traditionen. Det är lika fånigt som TV 5 ”Det okända”, då en massa skojare utnyttjar människor i sorg och förtvivlan. I den djupa sorgen är det inte helt ovanligt att minnesbilder omvandlas till ”verkliga” syner eller ljud. Alltså helt naturligt och har inget med galenskap att göra.

Igår var vi en sväng ut till Nydalasjön, närmare bestämt till Mammornas vik. En liten badstrand med långgrunt vatten, vilket passar småbarn och ängsliga mammor. Och en och annan pappa. När min dotter var liten, var jag ofta med henne till Mammornas vik. Det är 10 år sedan. Drygt. Men allt var sig likt. Några småungar som skrek på grund av kylan i vattnet, en pappa som försökte få fart på grillen, men det blev mest rök, och ensamma mammor som ställde fram saftflaskor och mackor på sandiga filtar.

Jag gläds åt att mitt blodsocker är relativt stabilt och lågt. Klart är att när mina inre, kemiska, bipolära processer sätter fart, så svajar blodsockret. Den inre stressen får kortisolet att flöda och det höjer blodtycket och blodsockret.

Lika lite som att somliga skulle födas onda, lika lite ska vi tro att empati är något beständigt. Empati, förmågan att sätta sig in i andra människors situation, är något vi ständigt, dagligen måste träna på. Vi måste alltså träna på att bli goda människor. Samma träningsprogram måste vi sätta upp för att bemästra våra rädslor och tygla vår impulsivitet. Vad gäller det senare så är en god regel att tyst räkna till tio innan man drämmer till med en ”sanning”.

För övrigt betyder ord något. Alltid.

Sårbarheten gör oss modiga

Av Kent Lundholm, 11 mars 2017 kl 07:56, Bli först att kommentera

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

Mitt knasiga liv

Av Kent Lundholm, 4 mars 2017 kl 07:54, 1 kommentar

Morgon i AIK-land. Sovit oroligt. Dagens plan: besöka en secondhandbutik i hopp om att göra ett och annat fynd. Sen blir det väl att glo på tremilsloppet och lite lamt heja på Kalla.

Jag föddes med en ”motor” i huvudet som gjorde det svårt att fokusera och jag hade stora svårigheter att koncentrera mig. Det brann i musklerna, vilket tvingade mig att ständigt springa. Planlöst. Det gick förstås ut över skolarbetet, särskilt när jag skulle läsa och skriva. Inte heller kunde jag begripa mig på siffrorna – krumelurerna som flöt omkring på boksidorna.

Jag föddes med en ökad sårbarhet och hade svårt att hantera de stora känslorna. Antingen skrattade jag eller så sprang jag omkring i rena ilskan. Jag var en rädd människa. Det behövdes inte mycket för att skrämma skiten ur mig – och min hjärna hann aldrig bearbeta hoten, utan jag blev på en röd sekund en grottman, slåss eller fly. Och så har det fortsatt under mitt vuxna liv. Känslorna har fått styra mig.

Det hade kunnat gå åt helvete redan i 16-års åldern när jag första gången kom i kontakt med alkohol. Det blev bröllop direkt mellan mig och de ljumna ölen jag svepte i mig. Det blev lugnt i mitt huvudet, springet i benet stannade upp, oron och ångesten pyste ut. Jag trodde mig ha funnit lösningen på mina problem. Men något fick mig kliva av öl-tåget och istället satsa på skolarbetet. Jag kom att plugga lika intensivt som jag hällt i mig öl. Redan då förstod jag att alkohol på kort tid skulle ha kunna göra mig till alkoholist.

Jag har alltid varit en ojämn människa. Å ena sidan var jag rädd, oslög, klumpig, slarvig och glömsk, å andra sidan gjorde jag karriär, utbildade mig till sjuksköterska, journalist, jag pluggade filosofi, idéhistoria, kommunikationsvetenskap. Jag klarade inte av att fungera i grupper, förstod inte deras sociala koder – så jag höll mig ofta för mig själv, medan jag samtidigt inte haft några problem att stå ensam på en scen och hålla låda. Ojämn. Jag har dyslexi, men har skrivit fyra romaner och en självbiografi. Jag fick ångest av att gå en sväng nere på stan, men har rest jorden runt, bland annat köpte jag en enkelbiljett till Kina och reste runt i detta jätteland under ett halvårs tid och väl hemma fick jag ångest och panik att åka hem till föräldrarna i Bäckmyran utanför Lycksele.

Jag har under hela mitt vuxna liv förstått att det varit något allvarligt fel på mig, men aldrig kunnat säga vad. Det gjorde inte heller sjukvården eller psykiatrin – inte förrän jag jag kommit i femtioårs åldern och blivit tvångsinlagd när jag börjat tänka på självmord. Då utreddes jag ordentligt och fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Fick medicin och blev fet. Under en lång rad år hade jag självmedicinera med vodka och starköl – men det sa jag förstås inte till läkarna. 2010 vaknade jag på IVA efter ett suicidförsök – då hade jag nått min botten och bad om hjälp.

Jag har skrivit om mitt knasiga och smärtsamma liv i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Det har gått drygt sju år sedan jag påbörjade jag min resa tillbaka. Jag åker runt och föreläser om mitt liv, om psykisk ohälsa, försöker förklara vad ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom och alkoholism är för något, hur de fungerar och hur dessa sjukdomar ofta hänger ihop.

För övrigt växer sorgen efter Stefan Back som dog i mitten av veckan. Han fick aldrig en chans att kämpa mot cancern, utan det var kört i samma ögonblick som röntgenbilderna var framkallade. Knappt tre veckor senare var han död.

Kontroll och rädsla

Av Kent Lundholm, 5 januari 2017 kl 09:13, Bli först att kommentera

Kallt ute, kallt inne. Måste gång på gång kliva upp och värma fingrarna under vattenkranen i köket. Tjocksockar på fötterna, långkalsonger och en tjock tröja kring min trinda lekamen. Fattas bara en toppluva. Översvämningar i Kalmar, drygt 40 grader kallt i Norrbotten. Vi är ett avlångt land med två olika klimat i söder och norr. Nu tycks dessa landsändar tala olika språk. Häruppe hörs allt mer av kravet på att Norrland ska bli ett eget ”land” och i söder svarar de: ”Tala högre, vi förstår er inte längre, lantisar.”

Men hur ska det gå till? Det gick ju inte ens att under ordnade former bilda en storregion mellan Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Även i mitten av 90-talet var dessa tankar högaktuella, men då sket det sig när man inte kunde komma överens om det var Luleå eller Umeå som skulle vara ”huvudstad”. Den här gång är det möjligt att orsaken till kraschen var att man försökte bita över ett för stort köttstycke. Kanske skulle man ha nöjt sig med Norr- och Västerbotten? När det gäller att göra ”Norrland till ett eget land” så finns det andra värderingar som styr och vars undertoner känns smått obehagliga. Trenden finns över hela Europa. Åter till nationalstaten, gör dessa mindre och mindre, då folk inte längre verkar ha lust att umgås med andra än de som bor i grannbyn, om ens det. Att jobba övergripande för miljöfrågor, jakten på narkotika, ekonomisk brottslighet etc är inte lika intressant längre då EU anses ha blivit ett allt för byråkratiskt projekt som skickar pengar till en massa skumma fattiga, nya medlemsstater. Samtidigt som Norrland avfolkas och lämnas till sitt öde. I stort ryggar jag alltid till inför de nationalistiska tankegångar som i dag frodas och gror. Vi ska väl för tusan inte backa bakåt, när vi trots allt kommit så långt genom att ha rört oss framåt.

Rädsla är roten till mycket ont. Visserligen ska vi vara rädda för höga höjder, giftiga ormar och spindlar, sabeltandade tigrar, som är ett arv sedan vi var grottmänniskor. Men vi kan också bli rädda för att leva våra liv så till den milda grad att vi börjar kontrollera livet vi lever, plus våra närmaste, familj, vänner, biltrafiken, grönsaksdisken på Coop osv.. Då är det lätt att glömma bort att leva livet. Istället bygger vi skyddsmurar. Vi skaffar oss kunskaper för att bli allvetande, söker trygghet i alkohol, söker oss till svart-vita värderingar, allt sådant vi kan kontrollera våra och andras liv med. Till slut förnekar vi även döden, vilket gör livet än mer ytligt och meningslöst. Men vi har kontroll. Rädslan kan döda så väl livet som kreativiteten. Men blir rädd för att göra fel. Vi orkar inte stå ut med otryggheten, utan längtar tillbaka till livet med struktur, livet med ordning och reda. Finns det någon väg ut ur detta kontrolliv? Jo, men det kan göra ont, eftersom man måste utmana sina rädslor, de som styr kontrollerandet, och brottas på liv och död med dem. Rädslor går att besegra – och först när vi gjort det kan vi åter födas till våra egna liv. Först då närmar vi oss vår sanna identitet och våra Jag. Men många dör hellre än att möta sina rädslor och då handlar det ofta om de som fastnat i ett missbruk. En stor del i dagens främlingsfientlighet bygger till stor del på rädsla. Rädsla för det annorlunda – och sådant skrämmer slag på somliga.

För övrigt bottnar många rädslor i att vi ska bli övergivna. Detta gör oss oärliga och vi ljuger i tron att vi på så sätt ska få behålla kärleken.

Modiga vardagshjältar

Av Kent Lundholm, 14 augusti 2016 kl 07:51, Bli först att kommentera

Min kropps sov- och vakenklocka ringde denna morgon vid sexsnåret, men jag känner mig ändå rätt så utsövd efter cirka sex timmars sömn. Hade svårt att somna på grund av att jag var så uppskruvad efter framträdandet i Hjukensjön utanför Åmsele. Om man ska åka runt och vara berättare/författare i detta stora län, får man lära sig att tillbringa merparten av tiden i bil, buss eller tåg. Avstånden är stora. Ändå var det bara tolv mil till Hjukensnjön och Lena körde bilen en bit av hemresan, då jag var rätt så tom i bollen. Blir sådan efter urladdningen på en scen – och värre har det blivit efter stroken. Det påminner om ett neurologiskt åskoväder inne i min skalle – det mullrar och blixtrar.

Regnet och kylan bidrog till att det inte kom särskilt många besökare (hälften mot i fjol). Skulle tippa att det var femtio personer som lyssnade på min berättelse om Vedtjuven. Dessutom dök det upp ett tiotal tyska kanotister som under fyra dagar paddlat längs den vackra Åman och nu gjort ett strandhugg i Hjukensjön för att ta sig en pilsner och käka hamburgare. Under söndagen går de i mål i Åmsele för återfärd med buss och flyg till Tyskland. Stackarna kan inte ha förstått ett enda ord av det av det jag sa, men satt ändå snällt kvar och applåderade livligt och glatt när jag tackade för mig. En eloge till bröderna Brändström, Rolf och Ulf, för deras idoga arbete att från noll bygga en vacker pub med pizzaugn i en loge och att för femte gången arrangera denna festival. Det är mycket jobb som hamnar på en arrangörs axlar. Ett extra plus var att de i år fixat en bubbelmaskin som mycket effektfullt skapade magi på scenen.

Kaffe, en stor mugg med svart, starkt kaffe och genast piggnar jag till. Tankarna får vingar och snart sitter jag här och funderar lite kring de hjältar vi har kring oss i vardagen. Alltså – inga hjältar i blå trikåer eller riddarrustning, utan våra vardagshjältar som uträttar stordåd i det tysta. Jag talar om de människor som vågar stå upp, stå ensam, som vågar säga ifrån, kliva fram, vara närvarande och som just därför få ta emot en hel del skit och fördömande från de människor som blir ”störda” i sitt värv att i någon form idka mobbing, prata skit och döma folk som de anser vara svaga och nalta eljest. I grund och botten är det modet som skapar vardagshjälten och för att vara modig krävs rädsla. Rädslan gör oss vaksamma och därför slår den ofta följe med hjälten. I och med att hjälten är sådan person som vågar säga ifrån, så får han/hon vara beredd på att periodvis bli övergiven. Vi blir starka genom att våga visa vår sårbarhet, att släppa fram våra svagheter, för genom denna ärlighet blir vi både respekterade och oantastliga. Men om vi därmed blir hjältar? Nja, till det krävs även mod. Personligen är jag ingen hjältetyp, även om jag försöker säga ifrån när käften börjar gå varm på stollarna och när de ska berätta vad sanningen är. Klart är att vi lever i en tid då vi har ett stort behov av hjältar. Vi lever i en tid då gamla, begravda lögner grävs upp och dammas av för att förminska och fördöma det som är annorlunda.

För övrigt är det veckans tvättardag. En hel del sommarkläder ska vaskas och tumlas, sedan nogsamt strykas, vikas ihop och in i garderoben i väntan på nästa sommar. Måste försöka tappa några kilon till sommaren 2017, eftersom flertalet skjortor och t-shirts till denna sommar verkar ha krympt en aning,

Ensamhet som ett behov

Av Kent Lundholm, 29 juli 2016 kl 11:57, Bli först att kommentera

Även om ensamhet hos mig som person är eller varit ett behov (och inget önskemål), känns denna ensamhet numera nästan kvävande och plågsam. För att inte kännas en aning skrämmande. Efter att ha ”trampat varandra i hälarna” under hela sommaren, så åkte idag Lena hem till Skellefteå. Tyst och tomt i rummen. Jag har i och för sig en hel del att göra: skriva klar romanen, göra underlag till skrivarkursen i Lycksele, räkna moms in och moms ut i bokföringen, men något fattas mig. Tror att jag på ålderns höst blivit beredd att inte längre hävda mitt behov av ensam, mot att istället få leva i gemenskap. På gott och ont.

Under årens lopp har mitt behov av ensamhet ibland uppfattas som arrogans, en barnslig ovilja att inte ha lust att umgås med andra. Periodvis har jag också njutit av mitt eget sällskap. Jag har under en lång rad år hävdat att de som ständigt behöver andras sällskap och närvaro som ett tecken på svaghet och en rädsla för just ensamheten. Men jag har tänkt om efter det som hände mig för ett år sedan, då jag låg på golvet och krälade i min ensamhet, drabbad av en stroke och fullt medveten att jag i det ögonblicket kunde ha dött. Ensam.

En gång i livet, i slutet på sjuttiotalet, då jag började inom sjukvården, satt jag ofta extravak hos människor som var i färd att dö. Då menade man att ingen ska behöva dö ensam, så som extravak satt jag där och höll i stora och små händer, torkade bort svetten från blanka pannor och tryckte på den röda larmknappen ifall jag såg ansiktet rynkas eller att det rosslade i bröstet, så att de genast kunde få mer smärtstillande eller urindrivande. Jag har under åren i vården varit närvarande när ett femtio-sextiotal människor dött. När jag satt och vakade och ibland var tvungen att hämta mig ett glas vatten eller gå på toaletten, så kunde jag se en hand famla efter min eller de började röra oroligt på huvudet. Ingen vill dö ensam. Ingen.

Usch, vilken deppig blogg. Fick inte till nåt bättre den här gången.

För övrigt övrigt är den en stor skillnad på att ha talets gåva och att tala väl.

Snällhet ger oss energi

Av Kent Lundholm, 28 mars 2016 kl 07:13, Bli först att kommentera

Åter en tidig morgon på Pig Hill. Grått därute, fast min väderapp har lovat sol under dagen. Hade igår en skön stund nere vid älven, då jag och Lena hittade en parkbänk som låg i lä. Där satt vi och drack kaffe och tuggade på ost- och korvmackor. Trots slöjmoln som skymde solen, så tog det på. Det hettade i kinderna när vi kom hem. Men så var det årets första riktiga bekantskap med solen. För i tin, hemma i Baklandet, så brukade mamma gräva en grop i snön, där hon la några renskinn som hon tog plats på när solen lyste. Syrran hakade på. Där låg de i timmar och blev ruskigt bruna. Jag och farsgubben hade inte den ron i våra kroppar. Pappa klöv ved och jag sprang runt, ofta helt utan mål.

Senare i livet, när ”motorn” inom mig inte gick på lika höga varv, så började jag bli intresserad av solen och tyckte det var skönt att värma upp kroppen. Solen ger liv. Men jag brände mig ofta, blek som jag i grunden är. Minns den steniga stranden i Nice dit jag kom i juli i slutet på 70-talet – det var en grådisig dag. Så jag la mig på magen och läste, sen måste jag ha somnat. Det brann en eld på min rygg och snart slog det upp blåsor. Den fortsatta tågresan ner genom Italien och sedan båtresan till Grekland blev till ett rent helvete. Efter några dagar lossnade allt skinn bakpå ryggen. Numera sitter jag sommartid helst under ett parasoll eller i skuggan av ett träd. Toksolandets tid är förbi.

Satt igår kväll och förberedde boksläppet. I vanliga fall när släppt mina böcker, så har jag klivit upp på scen med boken under armen, och sedan improviserat kring ett givet tema. Men så har jag ju talat kring en roman, som trots en story som baserats kring verkliga händelser burits upp av en fiktiv berättelse. Det blir annorlunda när jag denna gång skrivit en självbiografisk bok. Boken om mitt liv. Jag är glad att jag inte drevs att skriva den i någon slags gränslös öppenhet, för sånt får människor att rygga tillbaka. Jag är glad att förlaget tvingade mig att skriva om mina tidiga versioner där jag berättade på tok för mycket och där jag emellanåt beskrev mig själv som en ”yxmördare”, Har förstått att jag i början av skrivandet drevs av skammen och vid en tid då jag fortfarande led av utanförskapet. ”Spring Kent, spring!” blev med tiden mer distanserad, mer målande – detta då mitt liv började ordna upp sig. Nej, man ska inte berätta allt. I totalt upplysta rum kan en människa inte leva. Det måste finnas någon liten mörk vrå att då och då gömma sig i. För hur man än skriver sin text, så blir vi sårbara den dagen vi ska visa upp den. Det är väl då man ska spotta upp sig och vara modig.

Annandag påsk. Dagen då Jesus visar sig för lärjungarna på olika sätt. Jag är inte ensam. Vad är motsatsen? Är det då som vi hamnar i själens mörka natt, avstängda från all andlighet, då vi fyller dagar och nätter med tvivel. Då vi sakta blir upplösta.

Nej, vi tappar inte energi eller kraft genom att se den andre, genom att upptäcka medmänniskorna – all de som behöver bli sedda. Genom att se får vi energi. Vi blir starkare av att ge. Jo, att se en människa är godhet, det är snällhet. Att vara generös är en envägskommunikation utan förväntad motprestation. Man kan inte sträcka ut en hjälpande hand och sedan återkomma med en faktura. Så funkar det inte. Skriver detta i en tid då hat och ondska håller på att ta över. Hat och ondska gror rysligt bra där rädslan finns.

För övrigt ser jag hur solen håller på att tränga fram genom det grå. Det kommer att bli en fin dag.

Se oss själva

Av Kent Lundholm, 30 augusti 2015 kl 10:09, Bli först att kommentera

Det kräver sin man att tro sig vara författare. Semester kan man glömma, för dygnet runt, årets alla dagar så mal olika berättelser runt i skallen, enskilda karaktärer kan börja leva rövar mitt i natten och har jag suttit i ett rum och klurat på en text, för att sedan avbryta för ett toabesök, så det första som händer när jag återvänder till rummet är att någon av karaktärerna ropar: ”Men vad hände sedan då?” Nej, jag är inte psykotisk. Jag är bara en … författare. Jag har levt samman med kvinnor som retat sig på min ständiga ”frånvaro” och som inför någon semesterresa, långt bort i pyttes, pustat ut och framhärdat: ”Ingen dator, inte en penna eller skrivblock får du ta med dig. Nu ska du släppa allt och vara ledig!” Men huvudet mitt har ju följt med – och i det finns alla de figurer som ständigt ropar på min uppmärksamhet; alla de som vill bli berättade och därmed får finnas kvar i folks minne ett tag till. Knäppt, va?

Stel i nacken. Musklerna känns för korta. Kanske för att jag sovit tio timmar, vilket torde vara rekord för de senaste tio-femton åren. Som sagt, fem timmars sömn i vanliga fall, men numera belägras jag av en märklig trötthet och ligger dessutom och halvslumrar dagtid – allt för att hjärnan ska få tid och lugn för att läkas. Tålamod – och en ödmjuk glädje för att det hela tiden drar åt rätt håll. Tålamod. Jag ska gå hel ur det här. Har ju så mycket kvar att uträtta, så mycket som är ogjort. Tålamod.

Att kunna se sig själv, sina brister och förmågor, är inte lätt. Symboliskt måste man ta ett kliv ut ur sig själv, åt sidan och sedan i ögonvrån se den person som står intill. Det krävs träning för att klara av detta, och ett visst mått av mod. Men med träning blir det bättre – det är ungefär som att träna upp sin empatiska förmåga. Det krävs upprepningar, om och om igen måste man göra handlingen till dess man kan. Det krävs villighet för att förändras, för att bli bättre än man är i dag. Det gör ibland riktigt ont att konfronteras med avigsidorna i ens personlighet, men när belöningen en dag kommer, och den kommer, så är allt mödan värt. Det tycks vara så att när vi klarar av att se oss själva, så ökar också förmågan att se andra.

Det har på våra sociala medier börjat cirkulera runt bilder på döda barn som spolats i land efter den senaste båtflyktingkatastrofen i Medelhavet. Tycker att det är mycket tveksamt att man lägger upp sådana bilder. Precis lika tveksamt som när det för något år sedan lades upp bilder på barn som sprängts i bitar någonstans i Syrien. Har svårt att tro att sådana bilder ska ”skrämma” vissa grupper i vårt samhälle till en ny medvetenhet. Sedan handlar det om respekt för de döda, för döden själv. Jo, jag vet det som sker är förjävligt, men vi måste besinna oss. Sedan kan budskapet i sådana bilder leda till inflation då vi har en förmåga att vänja oss vid graden av det som visas. Vi trubbas helt sonika av. Samtidigt förstår jag ju att vi måste berätta för världen om den tragedi som utspelar sig i detta hav och i Syrien. Vi lever i en farlig tid där rasismen frodas, där det blivit legitimt att tala illa om det som är annorlunda. En tid då rädslan sprider sig.

För övrigt måste vi alla ta ansvar för vad vi säger.

Etikett: rädsla

Empati och rädsla

Sårbarheten gör oss modiga

Mitt knasiga liv

Kontroll och rädsla

Modiga vardagshjältar

Ensamhet som ett behov

Snällhet ger oss energi

Se oss själva

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv