Etikett: rasbiologi

Om dåliga barn

Av , , Bli först att kommentera 3

I arbetet med min historiska roman ”Älskade Ester” har jag fått lära mig mycket om hur livet var under 1900-talets början. Jag tror mig veta en hel del om den tidens jord- och skogsbruk, om hur hårt missväxten slog mot barn och gamla. Det har också varit en klassresa genom ett Sverige där fattigdomen gick i arv och där endast män med pengar fick rösta i riksdagsvalen. Jag har lärt mig massor om hur det gick till när Fattigsverige tog stegen in i en välfärdsstat.

Men det finns även ämnen som varit hemska att tränga in i – om den framväxande rasismen och den nedlåtande synen på de människor som var annorlunda, eljest. Redan den flitigt läste Luther, rekommenderade på 1500-talet att man skulle ta ett utvecklingsstört barn till den närbelägna floden och dränka barnet då det var besatt av djävulen och saknade själ.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns fördold rädsla för överbefolkning och att ”fel” människor förökade sig. 1909 bildades en forskargrupp i Sverige som skulle undersöka genetiska skillnader. I Rasbiologiska institutet i Uppsala ”forskade” man för att urskilja vilka människor som var mer värdefulla och vilka som var av det sämre slaget. Man diskuterade på fullt allvar att skapa olika hinder för att de ”dåliga människorna” skulle föröka sig – som steriliseringar, att spärra in dem  – men också ”dödshjälp” för svårt sjuka, missbildade eller utvecklingsstörda spädbarn.

Under 1920-talet började det dyka upp olika slags intelligensmätningar. Genom dessa kunde man dela in annorlunda barn i sex olika kategorier: idioter, imbecilla, debila, lätt efterblivna, normala och övernormala. Men testerna som användes byggde på frågor som var anpassade för medelklassbarn i städerna. Det var alltså frågor som var obegripliga för barnen på landsbygden, som dessutom många gånger var undernärda. Hunger gör att ett barn inte hänger med lika lätt. Men det tänkte väl inte den tidens trendforskare på.

Idiotregister, sinnesslöanstalter och rasbiologi genomsyrade det svenska samhället under 1900-talets första decennier. Men redan tidigare kunde prästerna skriva i kyrkoböckerna att en viss person var Idiot. Skolor, arbetshem och anstalter för personer med intellektuell funktionsnedsättning öppnades på flera håll i landet. Det fanns ett synsätt att det var ett värdigare liv för idioterna att bli inlåsta, än de kunde få ute i det vanliga samhället. Somliga ansåg att handikappade hade ett skadligt inflytande på ”vanligt” folks moral.

Ja, sen vet vi ju alla vad som hände när rasbiologin hamnade i nazisternas händer. 1939 inledde nazisterna det som kallades för ”Kinder-Euthanasie” – dödshjälp för ”icke livsdugliga” barn. I hemlighet skulle dessa dåliga barn avlivas på särskilda anstalter: dödsorsaken angavs ofta som lunginflammation. De som kom i fråga var barn med Downs syndrom, ”mikrocefaler” eller ”hydrocefaler” (dvs. barn med avvikelser i huvudomfång) och barn med missbildningar eller förlamning. I och med ”den slutgiltiga lösningen” mördade man en större grupp: De ”sinnesslöa”, alltså alla sinnessjuka och de som hade ärftliga sjukdomar som epilepsi och manodepressivitet.

Man vill inte tro att det är sant. Man vill även tro att nazismen och dess rasism dog med Hitler, men icke. Återigen marscherar nynazister på våra gator. Rasism är ingen vetenskap och har aldrig varit det. Istället handlar rasism om synsätt, attityder, uttalanden och om hur vi behandlar andra människor. Dagens rasism handlar om att se på mänskligheten i termerna av Vi och Dom. Rasism är inte något vi är, utan något vi gör.

Vi får inte glömma FN:s artikel 1: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Låt oss inte bli närsynta i tidens landskap. Vi måste minnas det som hände.