Etikett: rashygien

Söva lave kräka

Av , , 2 kommentarer 6

Under Ester Duva Nilssons barndom och uppväxt, var fattigdomen det hon skulle få ärva. Det var en tid av orättvisa och tydliga klasskillnader; en tid då de bättre beställda ansåg att fattigt folk saknade moral, vett och pliktkänsla. Med andra ord: De hade sig själva att skylla. (Är det inte likadant idag? Debatten och närande och tärande …) Med fattigdomen följde inte enbart hunger och armod. Invävd i fattigdomen fanns skammen. Ester föddes 1896 i Öretorp och dog 1985 i Lycksele, och gjorde en otrolig resa genom Fattigsverige, förbi 20–30-talens stolliga idéer om rashygien, för att med åren komma in i värmen, i  välfärdssamhället, med riktning mot Folkhemmet – som var en såpbubbla som sprack.

Ester Duva Nilsson

I början av 1900-talet var fattigdomen synbar. Den gick rent av att ta på, lukta sig till. Ungarna gick barfota i lappade kläder, armar och ben var mest skinn och ben; en fattigdom som tvingade fattighjonen ut på grusvägarna för att tigga sig till en plats i någon storbondes ladugård och en bit mat – som byttes mot gratis arbete. Esters mor och far hade båda vuxit upp som fattighjon som drog fram mellan byarna i hopp om att bli inhysta i någon loge eller ladugård.

”Fattifölke få söva lave kräka in i fähuset!”

 ”Dömda till fattigdom” tvingades Esters mor och far i barndomen att: Tramp farsgubben baki häla … Följ ätter ti fälen hans… Trask å gå gålmella för å få sä nå mat ti magan. När de var tolv, tretton år vart dem städslade som tjänstehjon (piga och dräng).

Bo å söva lave kräka …

Esters far sig kände sig med all säkerhet stolt då han blev arrendator; trots att den magra jorden mest bestod av sten och att stugan låg gömd och glömd i väglöst land. Dessutom ändrade prästen i församlingsboken från dräng, till arbetare och slutligen till brukare. Okunskapen hängde ofta samman fattigdomen. I den närmaste släkten var det bara morfar som kunde läsa. Ester gick två månader i folkskolan, men måste ha lärt sig läsa på egen hand. Det var således ingen slump att Esters arv bestod av fattigdom, utanförskap och armod. Det berodde inte på arvsynden. Däremot hon hade Gud försett henne med fars stora näsa och mors varma leende.

När Ester i trettioårsåldern flyttade till Lycksele var hon så van med fattigdomen, att hon inte ens försökte dölja den. Hon hasade längs gatorna i ett par förstora skor och iklädd mors svarta långkappa och märkliga hatt.

Små fattighjon

Nutid: Fattigdomen ökar. De rika blir rikare. I dag är den ärvda fattigdomen mätbar (med Gatsby-kurvan). 2020 visade hjälporganisationen Oxfam att den procent av jordens befolkning som är rikast, har dubbelt så stor förmögenhet som sju miljarder människor. Ju större inkomstskillnader, desto fler ärver fattigdomen. 2020 var Sverige bland de tio länder med flest miljardärer i relation till folkmängden (över 200). Det ska påpekas att fattigdomen i Sverige för hundra år sedan var värre. Naturligtvis. Då fanns inga sociala skyddsnät. Ett felsteg, en missväxt kunde leda till en katastrof. Arbetslöshet, sjukdom ledde till att kronofogden tog huset och fattigvården hämtade barnen (som kunde auktioneras ut till den som bjöd lägst). Men orättvisans mekanismer var då och nu desamma.

Mörkerman?

Coronaviruset och pandemin kan vända upp och ner på allt. En miljardär faller tungt vid en börskrasch. Från en dag till en annan kan kartan över den ekonomiska fördelningen komma att ritas om. Andra skumma aktörer hukar i all tysthet  i skuggorna. Mörkermän som önskar sig ett ekonomiskt och politiskt kaos, så att de kan presentera sina svart-vita förenklade ”sanningar”. Ungefär det som Ester fick se och höra när hon passerade det oroliga trettiotalet. I grund och botten var det arvet av fattigdomen som skapade den tidens oförsonliga, blinda vrede. Detta obegripliga hat mot de annorlunda, de som var ”orsaken” till allt från dåliga vägar till det kylslagna vädret.

Beställ idag!

Ja, några funderingar som dök upp då jag tänkte på vad jag skrivit om i min kommande roman ”Älskade Ester” (Ord & visor förlag), som släpps i maj. Passa på att förhandsbeställa den redan nu, så kommer den hem till dig med posten. Länken till: Beställ boken ”Älskade Ester” av Kent Lundholm.

Läs mer om Ester: Till Kents webb

Rasförädling i Sverige

Av , , Bli först att kommentera 5

DEL 4. Rasism och rasförädling.

Fortsätter att rota runt i vårt förskräckliga arv. Har följt de rasistiska idéer och vår rädsla för främlingar och de som är annorlunda, eljest. I DEL 1 (5/9 2020) skrev jag om hur illa behandlade de svarta i Afrika blivit genom århundraden. 15 miljoner slogs i järn och skeppades över Atlanten där ett liv i slaveri väntade. I DEL 2 (5/9 2020) fördjupade jag mig i rasismens historia och även då ur de svartas perspektiv. I DEL 3 (7/9 2020) var en resa av tusentals år av förföljelse av judarna, fram till Förintelsen då nazisterna mördade drygt 6 miljoner judar. Nu fortsätter jag med tattarna, resande folket och romerna.

Då var de vägarnas folk. De första romerna kom till Stockholm den 29 september 1512. De omskrevs då som tatare och zigeunar. I dag har romerna i mångt och mycket blivit gatornas folk. Tattarna och zigenarna ansågs tidigt i historien som att vara ett “lösdrivande, lättjefullt och onyttigt folk”. Ända sedan 1500-talet har de mötts av förföljelse, trakasserier och diskriminering. Under 1500–1600-talen utfärdade Sverige lagar riktade mot “tattare och zigenare”. Vid riksdagen 1617 beslutades att landets alla “tattare och zigenare” skulle utvisas. Den hårdaste lagen kom 1637. I den stod att alla män skulle hängas och alla kvinnor och barn skulle utvisas inom några månader. Trots sin grymma ton blev denna “zigenarstadga” inte särskilt uppföljd. Även kyrkan såg tattare som “ett problem” och vägrade både döpa och begrava dem.

Lösdriveri
Under 1600-talet livnärde många av de resande som häktmakare (tillverkare av häktor och hakar till kläder). Under tidigt 1700-tal var många av resandefolket kringresande försäljare. På 1800-talet ser man ofta resande som är valackare (hästkastrerare) och lumpsamlare. I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning eller fast adress – man kunde då arresteras som lösdrivare. Alla var tvungna att ha pass eller prästbetyg att visa upp om de lämnade sin hemförsamling. Enligt 1885 års lösdriverilag var en lösdrivare en ”person som icke har fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och som flyttar från ort till ort, försörjande sig med tillfälligt arbete, tiggeri och dylikt”. Efter 1885 dömdes lösdrivare till tvångsarbete i stället för till fängelse.

Buntades ihop
De romska familjer som kom till Sverige, och som reste omkring och bodde i tältläger eller husvagnar, kallades uteslutande för ”zigenare”. Tattare var vad man ofta kallade resandefolket. De som idag benämns resande anses vara ättlingar till de första romer som kom till Sverige på 1500-talet och vars ursprung är Indien.

Resandefolket, resande eller romani, var en grupp som i äldre tid stod utanför det etablerade samhället i Skandinavien. I slutet av 1800-talet kom romer från Ryssland och Frankrike. Det är först nu som man börjar skilja på orden ”tattare” och ”zigenare”. ”Tattarna” var det man kallade fattiga och kringresande, alltså Resandefolket och ansågs vara en del av det svenska folket, medan ”zigenarna” var invandrare.

Rashygien
1842 infördes allmän skolplikt i Sverige men inte förrän i mitten av 1960-talet för romer. Romerna fick bara stanna på en plats i tre-åtta veckor innan polisen kom och körde iväg dem. Myndigheterna sa då att eftersom de inte hade fast adress kunde de inte få gå i skolan. Många säger att romerna inte vill ha sina barn i skolan men det finns dokument som visar motsatsen. Under 1900-talet utsattes många romer i Sverige för diskriminering av olika slag. Mellan 1914 och 1954 var romer förbjudna att invandra till Sverige. Trots att de liksom judar var utsatta för förintelsen i koncentrationslägren. Under flera årtionden pågick tvångssteriliseringar av romer och Resandefolket, och tvångsomhändertaganden av romska barn. Många levde som om de vore statslösa. Utan folkbokföringsadress hade de varken rösträtt eller rätt att gå i skolan. Men eftersom de inte heller hade rätt att stanna på samma ställe mer än en kort tid, tvingades de flytta runt.

Hot mot arierna
Vi svenskar har historiskt (är väl det fortfarande) inte varit särskilt välkomnande mot främlingar, utan har uteslutande sett dem som ett hot. Det var ju inte särskilt många romer och resande som kom till landet, ändå ansågs den tidens zigenare vara ett hot mot den rådande samhällsordningen – och den “rena ariska rasen”.  Det var vid den tiden då man i Sverige öppet diskuterade ”rasförädling genom föräldraurval” och att det var ”billigare och mer humant att sterilisera folk än att låsa in dem i kostbara fängelser.” För att kunna sterilisera fler än de sinnesslöa och sinnessjuka, nämns allt oftare ett lägga till ”arbetsovilliga och lösdrivare”. En bra lösning på tattarproblemet vore ”en human utrotning av tattarsläktet då där finns dåliga arvsanlag”.

De annorlunda
Rashygienen blev allt mer populär i Sverige. Då rasbiologiska institutet under 1930-talet började mäta skallar och peka ut de raser som hotade det rena och ariska hamnade romerna i skottgluggen. Den ariska renheten måste skyddas från rasblandning. Hotet ansågs komma från romer, samer, judar, finnar och andra avvikande minoriteter. 1934 får Sverige sin steriliseringslag, Tyskland var ett år före. Inledningsvis så riktar de båda länderna in sig på utvecklingsstörda. Tattarna, som man kallade Resandefolket för råkade illa ut vad gäller tvångssteriliseringarna. Dagens resande menar att i snitt så var det någon i var fjärde familj som tvångssteriliserades någon.

Olika grupper
Trots att Resandefolket år 2000 erkändes, inom gruppen romer, som nationell minoritet i Sverige så är inte alla nöjda med den definitionen. En stor grupp resande känner ingen samhörighet med romerna. De kan inte identifiera sig med romers klädstil och livsstil, den romska nationalhymnen eller den romska flaggan och de talar inte romernas varieteter av språket romani chib. Efter 500 år i Sverige har dessa resande utvecklats i en annan riktning med en specifik resandeidentitet och vill bli erkända som en helt egen nationell minoritet. Tattare då? Det var det namn som allmogen och gemene man kallade Resandefolket för.

Antal
Idag finns det cirka 20 000 romer i Sverige. Romerna är idag en av de erkända minoritetsgrupperna i Sverige. Det är svårare att beräkna hur många av Resandefolket som finns kvar, men jag har sett siffror mellan 10 000–20 000.

Kändisar
Sångerskan Christina Lindberg (”De sista ljuva åren”) har resandebakgrund liksom ståupparen Anna-Lena Brundin. Markoolio har romsk härkomst. Elvis mamma var rom och president Clinton härstammar från resande.

Inte bättre förr

Av , , Bli först att kommentera 5

Uppe i ottan. Åter en natt med oro och lite sömn. Lika bra att kliva upp och göra nån nytta av den extratid som uppstått. På måndag är det dags för min långa föreläsning i Lycksele. Först 45 minuter om psykisk ohälsa, sen kaffe och småprat, innan del två påbörjas: Den om inlandsmännens obotliga vänskap.

anger-794699_960_720

Det var bättre förr i tin, kan man höra folk säga lite då och då. Tror dock att de tillhör ett utdöende släkte. Ta den forna tidens mentalvård som exempel, som ibland påminde om medeltidens tortyr och förvaringen av kräka däri lagårn. Långt in på 1900-talet famlade psykiatrin i mörkret och gissade sig fram till vilken behandlingsform som skulle användas – och något samtycke från patienterna var det absolut inte fråga om. För tusan, patienterna var ju galna – dygnet runt, precis hela tiden. Idag vet vi ju att många psykiska sjukdomar går i skov och däremellan kan patienterna leva relativt normala liv. Men förr i tin … Råkade du nysa så hamnade du kanske i ett badkar med iskallt vatten eller spändes fast vid en brists.

På 30-talet introducerades elbehandlingar (används än idag vid svåra depressioner), insulinchocker (man försatte patienterna i livsfarligt insulinkoma.) För att inte tala om lobotomierna. Jobbade som undersköterska på Hällnäs sjukhus i slutet av 70-talet. Världens lugnaste avdelning. Enbart kvinnor som på utslitna sockor hasade korridorerna fram och tillbaka eller låg stilla i sina sängar och stirrade rakt upp i taket. De hade alla ett kryss ovanför ena ögonbrynet, som visade det ställe där man gått in med kniven och skurit av nervbanorna från pannloben och djupare in till hjärnans känslo- och lustcentrum. Läkaren som uppfann metoden fick 1949 nobelpriset för att han kommit på hur man förvandlade människor till stenstoder. Många dog under ingreppen. Under 40- och 50-talen lobotomerades 4500 svenskar – några av dessa kvinnor fanns i slutet på 70-talet på en avdelning i Hällnäs. Verkligen lugna och fina patienter.

skam

Insulinkomabehandlingarna introducerades 1935 av den polske psykiatrikern Manfred Sakel. Det var en effektiv metod för att få utåtagerande patienter att bli lugna. Man blir det av ett insulinkoma. Men det visade sig rätt snabbt att patienterna råkade ut för en cirkulationskollaps och fick allvarliga hjärnskador.

I Sverige fanns ungefär 1000 intagna mentalpatienter år 1860. På bara 40 år nästan femdubblades det antalet till drygt 4600 personer. Under perioden 1930 till 1970 ökade antalet intagna från 16000 till nästan 40 000. Men i stort sett famlade psykiatrin i mörkret när det gällde behandlingsformerna. Under femtiotalet kom medicinerna. Den moderna psykofarmakan började säljas 1952 och kom att revolutionera behandlingen av psykotiska tillstånd.

En bra bit in på 1900-talet fick psykiskt sjuka och de som var nalta eljest dras med öknamn. Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker. Orden signalerade att problemen låg hos individen själv. Numera talar vi om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga. Det kunde även vara så att vara en idiot var ett tecken på Guds straff. Många av dem omyndighetsförklarades och i skuggan av Hitlers idéer, så tvångssteriliserades 63 000 i rashygienens namn. Nä, det var inte bättre förr i tin.

Ända in i slutet på 1800-talet så var självspillan, att dö för egen hand eller självmord som vi säger idag, en synd mot Gud. Dels för att det stred mot 5:e budet Du skall icke dräpa, dels för att det var en skymf mot Gud som skapat oss till sin avbild. Detta löste kyrkan med att gräva ner självmördaren i grop utanför den ordinarie begravningsplatsen. Man genomförde även en ”begravning i stillhet”, det vill säga avsides på kyrkogården och utan klockringning och ceremonier.

9i0tWREdQWnD_VuUflVfWSl2fno

1945 beslutades att alla som var omhändertagna av fattigvården skulle få rösträtt. Fram till 1948-års riksdagsval fick man alltså inte rösta på grund av fattigdom. Bevare oss för att dylika tankar ska få fäste igen.

Nä, det var inte bättre förr i tin.

För övrigt ansåg vi i Sverige att ända fram till 1979 att homosexualitet var en sjukdom.

© Kent Lundholm