Etikett: Räv

Pappa och rävuslingen

Av , , Bli först att kommentera 5

Tänkte bjuda på en litterär text. Den är inspirerad av ett kapitel i mina roman ”All världens lycka” från 2003. Den handlar om pappas livslånga kamp mot rävuslingen; en kamp som pappa så ofta kom att förlora.

Min far utkämpade en bitter och livslång kamp mot rävuslingen. Detta utspelade sig i slutet av 60-talet och en bit in på 70-talet, då man på Lycksele marknad, ännu kunde få hyggligt betalt på  för några fina och bereda rävskinn.

fuchs-1615043_960_720

Pappas strid mot räven gick med åren överstyr. På något märkligt sätt tog räven kontrollen över pappas liv. Han slutade sova och satt uppe om nätterna och spanade ut i mörkret. Inne på dass hade han dragit ut fönsterkarmen och satt dit masonit med en lucka i mitten. Genom den kunde han sticka ut gevärspipan och sikta mot åteln med fruset grisfläsk och stelnat blod. Otaliga nätter väcktes vi som bodde i det lilla kronotorpet av ett eller flera gevärsskott. Efteråt hördes sotsvarta svordomar. Återigen hade pappa bommat räven; trots att den stått uppe på åteln, helt synlig och stilla i månljuset. Detta är en förbannelse! skrek han med grötig röst.

rävfälla
Ungefär så här såg fällan ut.

En morgon fick pappa syn på en annons i jakttidningen; en firma sa sig tillverka världens mest effektiva rävfälla. ”En sån där kan jag spika själv”, sa pappa. Efter att ha röjt bort slyet, forslade han stockar av varierande tjocklek ner till myren. Ett par händiga gubbar från byn hjälpte till, eftersom pappa inte var av hantverkartypen. Däremot sades det att han var handvass men oslög.

Det geniala med den rektangulära fällan var dess delade tak. När åteln vidrördes föll locken ner på varsin sida och blockerade utgångarna. På en grisblink var räven fast. Sedan var det bara att ladda bössan, sikta och skjuta. Av Sven i grannbyn köpte pappa inälvorna från en nyslaktad galt och byggde en pyramid av hjärtat, gallan, en bit av levern och på toppen lade han galtens testiklar.

Nu var rävuslingen välkommen.

Fällan byggdes på senhösten och ännu vid jul hade den sluge Mickel räv inte varit i närheten av den. Men så en dag. Mot min vilja drogs jag in i striden mellan dem båda. Det var dagarna mellan jul och nyår. ”Klä på dej! Räven sitt fast i fällan!”

Det blåste en bitande nordanvind. Det var motvere och drevsnön gjorde sikten minimal. Min uppgift var att lyfta upp det nedfallna locket. Pappa stod på knä och siktade, redo att skjuta det dödande skottet. Jag lyfte centimeter, för centimeter.

silhouette-3107912_960_720

Pappa skrek till och sköt. Vinden dränkte alla ljud inifrån fällan. I ögonvrån såg jag pappa sätta sig på arslet i snön. Hans grimaserande fick ansiktet att krympa, medan ögonen stirrade i fasa.

Ut ur fällan kom en enbent skata hoppande. Pappa satt kvar i snön med geväret i ett krampaktigt grepp över bröstet. Skatan hoppade retfullt i cirklar. När jag tappade greppet om locket, hördes en skarp duns mot trävirket. Skatan flaxade till och flög vingligt in i skogen och försvann bland träden.

Under många år letade jag efter en enbent skata. Pappa fick till slut skjuta rävuslingen. Han sköt den bland vedtravarna bakom ladugården. Skinnet gick inte att sälja, då räven led av skabb.

(I min roman ”All världens lycka” (2003) finns en utförligare beskrivning av rävjakten.)

Just den här texten har varit publicerad i Lokaltidningen i juli 2019.

© Kent Lundholm