Etikett: recensioner

I väntan på det mesta

Av Kent Lundholm, 22 april 2021 kl 07:06, Bli först att kommentera

I väntan på Älskade Ester, min roman som trycks i Litauen. Den verkar bli en-två veckor försenad. Förseningen har inte uppstått vid tryckeriet i Baltikum, utan de lär uppstå inom landet. Ja, så att ni vet, alla ni som förhandsbeställt boken. Rekordmånga.

Ester försenad 1-2 veckor

Det är en svårplanerad tid. Vaccin, de kommande rekommendationerna: Blir det fler än 8 i publiken eller ökar de till 50? Smittspridningen tycks ju fortgå. Har en känsla att att folk börjat slarva. Klungbildningar, inget munskydd – sedan lär väl påskfirarna som trängts i liftköerna och inne på hotellen ha bidragit till den ökningen. FHM prognos om att efter en pik upp i april ska liksom under fjolåret peka neråt, verkar inte hålla. Jag kan inte spika varken boksignering, boksläpp eller ett framträdande på Gammplatsens utomhusscen eller storloge kring midsommartid. En bokning har jag tackat ja till: v.29 torsdagen den 22 juli: Ett framträdande i Tärnaby i samband med gränsmarknaden. Sen borde det väl bibliotekens bokningar för hösten snart börja trilla in. Men alla inväntar nog den 2 maj då FHM rekommendationer kommer.

Förlaget och jag väntar med spänning och en viss oro på recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ). Det är ofta kortfattade recensioner som i stort inte säger så himla mycket, men är avgörande för hur många exemplar som beställs av landets bibliotek. Fast det verkar ju inte allt vara avgörande alls, för trots strålande recensioner har beställningarna varit måttliga. Mer avgörande är om det uppstår en efterfrågan från läsarna: Ifall ni går till ert bibliotek och vill låna mina böcker: I detta fallet ”Älskade Ester”. Jag har ofta fått bra recensioner av BTJ och borde även få det för romanen av Ester, som utan att förhäva mig är det bästa jag skrivit.

Så här skrev BTJ om min förra roman ”Män som spelar schack” (2019, Ord & visor förlag”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik. / Jan Hansson BTJ

En roman som inte recenserades av vare sig VK eller Norran. Vilket i mina ögon (många andras) är lite märkligt.

BTJ:s recension: 5 av 5 möjliga.

BTJ om självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016, Ord & Visor förlag)

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

”Vedtjuven” (2012, Ord & Visor förlag)

”Boken håller läsaren fängslad från första till sista sidan. Språket är spänstigt och har inslag av dialektala uttryck. Med denna roman har Kent Lundholm definitivt övertygat om att han är en mycket läsvärd författare.”
/ Lars Rask, BTJ

I övrigt händer inte mycket vad gäller min vaccination – förutom att jag får höra att fler och fler av mina friska och krya släktingar och bekanta fått sin första spruta, medan multisjuke Lundholm vackert får vänta – eller? Händer inget nästa vecka så styr jag bilen 13 mil söder ut och vaccinerar mig i en annan region. Har fått tid och fått ett vänligt mejl där jag hälsas välkommen! Vid minst lilla förfrågan här i Umeå har jag blivit surt bemött och till och med anklagad för att för att försöka tränga mig förbi – trots att jag vet att det finns listor på andra multisjuka som de ringer upp ifall det blir något återbud som de med kort varsel vill ersätta.

Multisjuk i väntan.

I efterhand måste det väl ändå bli någon diskussion om detta tokstirrande enbart det år som folk är födda. Det finns 75 åringar som åker Vasaloppet och springer maraton och har kroppar som 50 åringar, samtidigt som det finns sådana som jag: en 63-åring med en kropp som en 75-åring och med fem-sex dödliga diagnoser.

Kulturarbetarens mörker

Av Kent Lundholm, 10 maj 2016 kl 10:14, Bli först att kommentera

Var uppe vid fyrasnåret och började då att gå igenom min bokföringen. Där finns ännu inte så många poster att bocka av, då jag körde igång min lilla författarfirma så sent som i april. Jo, det har kommit in en del slantar från mina framträdanden, både som författare och som berättare tillsammans med Linda Marklund.

Gör detta på prov med egen firma då jag gått ner 25 procent av min sjukersättning, för att på lika stor del pröva ”vara min egen”, för att se att jag klarar stressen av att vara ute på den öppna marknaden. Än så länge rör det som ett nollsummesespel – de dryga 3000 som försvinner från min redan usla pension, ska tas från författeriet och för att återföra de 3000 kronorna krävs det brutto 6000 kronor från min firma (då skatt, sociala avgifter och moms ska betalas.) Sedan funkar inte ett författarskap som vilket annat kneg som helst. Efter flera framträdanden, med inkomster, i april-maj så blir det noll inkomster i juni. Sedan ett framträdande i juli, noll i augusti. Sedan kommer det en stor klump av jobb i september-november. Om nästa vår vet jag inte ett skvatt. Så är det att vara kulturarbetare i dagens Sverige (Umeå).

Tänker ännu med glädje på de fina recensioner jag fått i pressen här i länet. Jag har slutat drömma om att bli recenserad i någon av de stora drakarna. Jag och förlaget har beslutat att sluta skicka recensionsexemplar till DN, Aftonbladet, Expressen m.fl. Mina böcker blir bara liggande i en skrubb fram till dess utlottningen vid redaktionernas julfirande Vet inte vad jag ska kalla det, men det finns hos stortidningarnas kultursidor ett förakt mot små förlag utanför tullarna och särskilt mot oss som får våra böcker utgivna på dem. Blir man inte utgiven på de stora förlagen är man inte värd att läsas än mindre att recenseras.

Under stora delar av mitt liv, har jag gått omkring och varit rädd för att bli rädd. Men så har också panikattackerna handlat om liv eller död. Under trettio år har rädslan styrt över mitt förnuft och tvingat mig att uppleva min död ett hundratal gånger. Det sög sakta musten ur mig. För att paniksyndrom ska kunna kallas för en sjukdom krävs att attackerna är oförklarliga och att de inte går att förutsäga, och att de återkommer gång på gång, och då med en sådan kraft att livet begränsas. Det blir svårt att fungera i vardagen och sköta sitt jobb. De intensiva panikattackerna ger kraftiga kroppsliga symtom, som framkallar en obegriplig dödsångest. Man är övertygad om att man ska dö. Ett paniksyndrom börjar ofta i tonåren och det finns en samsjuklighet med exempelvis bipolär sjukdom och ADHD. De kraftiga panikattackerna gör att ADHD:n blir värre, som i sin tur kan sätta fart på den bipolära sjukdomen. Man blir sämre och får mer panik. Ett riktigt ekorrhjul kan sätta igång. Det finns vissa ärftliga komponenter bakom uppkomsten av paniksyndrom. En annan förklaring är det blivit en obalans i hjärnans larmsystem. Inom KBT talar man om att det uppstår en feltolkning av kroppssymtomen.

Det som räddade mig var inte mediciner, utan KBT-terapi. I stort handlar det om att med terapeutstöd utsätta sig för sina rädslor, att utmana sina automatiserade tankar, ifrågasätta sina ”sanningar” och stegvis försöka förstå vad som händer med en ens kropp. Eftersom man i ett paniksyndrom feltolkar sina känslor och de signaler som kommer från kroppen, så utvecklar man med tiden ett ”katastrofbeteende”. Med KBT kan man göra en nyinlärning, så att man gradvis kan hantera panikattackerna.

För övrigt är klockan tio och det känns som det är en evighet kvar av denna dag. kanske borde jag lägga mig och vila en stund – vad nu det ska vara bra för?

Etikett: recensioner

I väntan på det mesta

Kulturarbetarens mörker

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv