Jo, det tar sig. Känner mig lite starkare och friskare idag. Kanske blir det ork över till annat än att i sängläge glo på TV och då i synnerhet på vintergrenar av skiftande slag. När det gäller längdskidåkning blir jag allt mer irriterad över att tre-fyra norrmän alltid kommer först i resultatlistorna. Det spelar ingen roll vilken distans och vilket åksätt det handlar om, så nog är det norrmännen som flyger fram i spåren. Dessa arma astmatiker med såriga läppar.

Idag vill jag gratta min släkting, vän och tvillingsjäl Ulf Isenborg med ett STORT GRATTIS på hans 70 års dag.

Ulf och Gabriella på sommarstället i Källsmora sommaren 2016.

Det var knappt så att jag visste vem han var, trots att han var kusin med pappa. Pappa och mamma brukade ofta berätta om Ulf som varit sommarbarn i Bäckmyran i början av sextiotalet, då jag varit en liten pojke på ett par år-tre år, och som Ulf tydligen dagarna i ända burit omkring med på ena höften. Av detta minns jag naturligtvis inget, förutom att jag tagit hand om andras minnen och gjort dem till mina. Ulf har berättat att somrarna på Bäckmyran var de lyckligaste i hans liv. Sedan förlorade Ulf och mina föräldrar kontakten. Vi visste att han blivit skådespelare i Stockholm. Men så i mars 1988 hände något märkligt. Pappa ringde mig och sa att jag borde kika på den nya tv-serien som hette Varuhuset. ”Ulf är med i den. Han spelar en slaktare eller nåt.” Så jag började kika – och där var han ju. Det var som om jag känt honom hela mitt liv – och han hade vår släkts genetiska drag. Rikard i Varuhuset (Uffe) klev in i våra vardagsrum efter att ha varit borta så länge, men ändå lämnat så tydliga avtryck hos mina föräldrar. Det märktes att de saknat honom – och nu var han kändis och med i en stor tv-serie.

Rickard i Varuhuset – eller Ulf Isenborg fyller idag 70 år.

I slutet av 80-talet meddelande Ulf att han skulle besöka Bäckmyran, då han var i närheten med en uppsättning med Riksteatern (där han jobbade i massor med år). Jag åkte från Umeå, hem till Bäckmyran och för första gången träffa honom – och knäppa lite bilder på honom och skriva ett reportage (märkligt nog för VK). Detta var starten för en vacker och innerlig vänskap mellan mig och Uffe. Vi märkte snabbt att vi var tvillingsjälar. När den ena av oss var i färd med att ringa till den andra, så hade den andre redan greppat telefonen och börjat slå siffrorna åt motsatt håll, när han fick ett märkligt, sällsynt magbråck så dök snart upp ett likadant på min mage, vi har dessutom likadana sjukdomar och bryter någon ny ut hos den ene så dröjer det inte länge för att den andre får samma diagnos. Märkligt.

Måste tvätta kläder idag, i varje fall de som jag burit under feberperioden, sedan blir det en långsam färd på hasande skor till Coop för att inhandla snus och frukt.Borde ju ta mig an bokföringen, men ska väl inte förta mig. Det räcker kanske efter fyra febriga dygn att bara njuta av att må lite bättre. Det kommer ju en dag när sjukdomen biter sig fast i nacken för att sedan aldrig släppa greppet. Det lär hända oss alla – om vi nu inte skulle bli överkörd av en buss.

För övrigt grunnar jag dag och natt på vad jag ska försörja mig på under våren 2017. Det är som med mina tidigare romaner – det är ett jäkla drag första halvåret, sedan dör allt ut och det är som om den aktuella bok aldrig blivit skriven.

VILL PÅMINNA OM DETTA: