Etikett: Robert Broberg

Vandrat i solen

Av , , Bli först att kommentera 2

Framsteg. Gick idag för första gången en längre sträcka utan ”Rebell” – som nån fyndig typ döpt modellen av den rollator jag fått låna. För en dryg vecka sedan gick jag nästan 14 000 steg en av dagarna, över en mil, nästan två timmars vandring i solen. Nu gick jag en kilometer och blev yr och illamående. Min hjärna har ännu inte hunnit koppla om alla nervtrådar. Men jag gick denna korta sträcka och jublade efteråt. Stod under en björk med nävarna sträckta mot den evigt blå himlen och släppte ut ett kvävt skrik över världen. Nog är väl livet underbart. Och ändligt. Det är ju det jag verkligen fattat efter det som hänt. När som helst kan det vara över – och då finns jag inte mer. Motsatsen till det är att leva, att hålla sig kvar ett tag till. Och bli helt frisk.

20150824_110328

I en av mina onödiga TV-kanaler, och de är en hel del, finns ett ännu onödigare program. Den som kommit på det programmet har inte haft mycket fantasi. I korthet handlar det om ett gäng riktiga män, sådana med stora skägg, hår på bröstet och uppkavlade ärmar på sina storrutiga flanellskjortor, Det är ett helt gäng karlakarlar som kör omkring i onödigt stora jeepar. Men de kör inte längs vägar som vanligt folk, utan enbart på surmyrar och i vattendrag. Varje gång jeepen sjunker ner i ett dyhål blir de jätteförvånade och jävligt tvärilskna.Hur fan gick det här till, ropar de och drar i sina skägg. Resten programmet gräver de i dyn för att få upp sitt fordon. När de gjort det i en timme, så är programmet slut. I nästa avsnitt ska de köra rakt ner i en tjärn och dyka efter bilarna. Intelligent TV när den är som bäst. Förslag till ny signaturmelodi:

För övrigt gör jag tjusiga beräkningar över ett lyckligt liv – i mitt huvud.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Robert Brobergs vemod

Av , , Bli först att kommentera 1

Robert Broberg har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta.Jag har sett honom live sex-sju gånger. Flertalet av de gångerna var under åttiotalet då han åkte runt med en blå gitarr och en liten, gul bandspelare, men har även sett ett par av hans större uppsättningar och shower. Jag kände ingen mig i hans tvära kast mellan bubblande glädje och sorgset vemod. En gången var det en pling-och-plong-låt, nästa stund sveptes man med av djupsinnet, sorgen. Det är just i vemodet som jag anser att han var som allra bäst; det var då som han träffade mitt i prick.

Hans närvaro på scen var otrolig. Det kunde verka som han gick runt planlöst, att han ständigt improviserade men ju fler konserter jag såg desto mer övertygad blev jag om att precis allt, varenda ord, rörelse var noggrant genomtänkta. Han var verkligen mellansnackets mästare. Han är en av få artister som lyckats fylla Globen två gånger i rad. Han tänkte snabbt, rörde sig snabbt och Parkinsons sjukdom tryckte på bromsen – tvärnit. R.I.P Robert Broberg.

Sedan hans hyllning till alla dumskallar!

 

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,