Etikett: röstproblem

Enorm respons

Av , , Bli först att kommentera 4

Man med käpp, som ännu har kvar sitt språk.

Vilken respons. Satt i timmar under gårkvällen och svarade på den e-post som ramlat in efter att min berättelse i P 1: ”Sjukdomen stjäl mitt språk”, om en komplikation som drabbar oss som drabbats av Parkinson. Först ryker kroppsspråket då armarna hänger som tunga släggor nerefter sidorna, mimiken fryser till en orörlig mask, muskulaturen nere i halsen och kring stämbanden förtvinar. Rösten blir hes, svagare, sen … tystnaden. Jag har funderat kring detta faktum.

Om jag som författare förlorar mitt språk, så att jag varken kan skildra den inre och yttre världen; när jag inte kan förklara var jag är på väg, eller fråga om vägen hem. VEM ÄR JAG DÅ?

Ärvde min fars Parkinson-gen.
När pappa, som även han led av Parkinson, inte längre kunde berätta sina kluriga, underfundiga och roliga historier, när han blev fånge i sin egen kropp, när hans röst svek honom, då slocknade den sista glimmande stjärna i ena ögat. Han hasade långsamt in i evigheten.

Min far stödde sig på en granstör.

Många av de som skrivit till mig efter gårdagens radioprogram (en 30 minuter lång dramatiserad berättelse) var just andra Parkinsonsjuka – men en tredjedel som fann berättelsen spännande, vemodig och smårolig.

Häpnadsväckande många frågade varför jag inte fått vara en av sommar- eller vinterpratarna. Bra fråga.

 

 

Några klipp ur lyssnarskaran (Enligt producenten ca 100 000 – 150 000 lyssnare):

”Jag är så uppfylld av dagens berättelse att jag knappt vill bryta sinnesstämningen genom att skriva till er, men jag vågar inte vänta.”
”Personlig och smått gripande. Man hoppas att aldrig få höra en doktor uttala detta namn som börjar på P.”
”Din berättarstil personifierar kynnet, dialekten och humorn i Västerbottens inland.”
”Starkt formulerat och grymt (!) bra berättat av författaren Kent Lundholm.”
”Jag så tacksam för att du delar med dig av dina tankar.”
”Otroligt fin och gripande berättelse. Kent verkar ha totalkoll på sitt språk – åtminstone det talade. Så lågmält och omslutande”.

2020. Efter ett års skrivande.

”Morgon med din röst som fick mig att sitta alldeles stilla mitt i frukosten. Teet kallnade och smörgåsen låg oäten på assietten. Vilken berättelse! Poetisk, berörande…ja, nu hittar inte jag orden.”
”Kent Lundholm, vilken underbar berättelse! Jag önskar att jag kunde få höra honom berätta om Ester någonstans i Västerbottens inland!”
”Jag sögs in i historien av den lugna norrländska och stillsamt sorgsna rösten som verkligen rådde över språket. Det var trots mörkret en lisa att lyssna på din beskrivning av livet tillsammans med herr Parkinson.”

”Du borde fått bli sommarpratare … men du har väl förstås inte en tragisk barndom”

Nyfiken på mina 30 minuter i etern? Länken nedan tar dig till Min Berättelse:

Sjukdomen stjäl mitt språk (P 1 Min berättelse 32 minuter)