Jag blev som barn skrämd av de tandläkare som verkade i Lycksele under 1960-talet. Av deras bedövningssprutor med tjocka nålar som tycktes nå ända upp till ögat eller som vreds in i den hårda gommen, men trots hur de plågade mig med sina jättesprutor så lyckades de sällan bedöva tanden de sedan skulle borra i. Halva ansiktet var förlamat – men inte tandjäveln de skulle laga. En av tandläkarna hade en borr som drevs av några remmar, vilket gjorde att den borrade ojämnt, först fort, fort sedan långsamt, långsamt. Tandläkarna i Lycksele var ökända. De hade läst noll poäng i psykologi. Började man skrika av smärta eller i ren panik, så nöp de fast huvudet under sin vänsterarm och fortsatte att borra.

Idag ska jag rotfylla några tänder och trots att jag har världens bästa tandläkare, mjuk på handen, lyhörd, snäll, skicklig, så har jag redan börjat skaka och har fått en tjock klump i halsen. Trots att jag ska bedövas rejält och få premedicinering så anar jag paniken inom mig. Det där jävla odjuret som kan slå till när som helst och som kan få mig att kliva upp ur tandläkarstolen och börja slåss för mitt liv. Grottmannen.

Gårdagen gick åt till att fixa en del beställningar från Hjärnkoll i Jämtland och Norrbotten. Trots tandläkarbesöket i dag, har jag mindre ”bly” i kroppen. Förlamningen håller på att släppa. Det finns hopp.

För övrigt är bildningen ett livslångt projekt som ständigt måste underhållas.