Gomorron go vänner! Vaknar med rossel i halsen och nästäppa – förkylningstider månne? Eller rost i rören? Sovit tungt, då jag blev helt slut efter gårdagens framträdanden på kafé ”Kom in” på Öbacka. Pratade utan manus i 45 minuter, men inte planlöst utan kring temat om mitt skrivande och alla de figurer i mina romaner som verkligen funnits på riktigt och min roll i dessa berättelser. ”Kom in” är en trevlig plats med lika trevlig personal som var välkomnande och nyfikna. Kaféet drivs av Umeå kommun och med en rad studieförbund som medarrangörer, bland annat ABF och Vuxenskolan. I stort sett varje vardag ordnas ett arrangemang som är gratis för ”de som är vuxna”. Det bjuds  på en hel del kultur, författare, musiker och däremellan lite lättgympa. Ett bra initiativ tycker jag, som gärna återvänder dit.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid. Tycks minnas att det var Strindberg som skrev detta i början av 1900-talet. Stämmer, för vid språks ände, när det fattas ord att beskriva vad man känner och omöjligt kan beskriva världen, så finns till slut bara knytnäven kvar att använda för att göra sig förstådd. Men det är ett trubbigt verktyg och leder till negativa konsekvenser. Men våld är i mångt och mycket den maktlöses språk, för genom att använda sig av knytnävarna kan denne ta kontrollen, samtidigt som den nedslagne är ännu maktlösare. Sätter vi sedan en pistol i våldsverkarens hand, så kan denne känna sig riktigt mäktig och ha rätt till oinskränkt makt.

Förkastligt, säger vi som har orden, som behärskar språket, men då ska vi betänka att under viss omständigheter kan vem som helst av oss bli medskyldiga till de värsta av grymheter. Tänker på alla de ”vanliga” män och kvinnor som såg sina uppgifter som vakter i nazitysklands utrotningsläger som ”vanliga jobb” och att de bara ”lydde order”. De kände inte ens skuld, än mindre skämdes de. Deras ”yrke” var helt enkelt att döda och bränna upp judar. Det är väl inte ovanligt att allt börjar med att ledare, politiker under en längre tid predikar om en uppdelning mellan ”Vi och Dom”.

Det våld och den ondska som förekommer i grupp, i en pöbelhop, kan förvandla den mest godhjärtade till ett riktigt monster. Ett hemskt exempel på pöbelmord skedde 1994 i Rwanda, då cirka en miljon människor mördades, slaktades då en skara banditer drog fram med machetes och hackade ihjäl män, kvinnor och barn – sedan hakade en svans av ”vanliga” människor på och deltog i slakten som om det vore det mest naturliga man kunde ta sig för i den stunden. I stort är det män som står för sådant våld – och män i grupp ska man akta sig för. Det handlar för dessa män att skaffa sig en hög social status i gruppen och för att inte sjunka i rang eller förlora ansiktet slår, sparkar och dödar man utan betänkligheter – trots att man egentligen bara är en medlöpare. Man måste fråga sig: är det på det viset att manligheten under sådana betingelser är en kollektiv sinnessjukdom.

För övrigt är rädslan vår största fiende, för den får oss att tvivla.